Jag fick igår kväll tillfälle att bevista en konsert med Royal Oman Symphony Orchestra (ROSO) när de spelade i sin hemstad Muscat.
Orkestern grundades 1985 och gav sin första offentliga konsert två år senare, ROSO är väldigt mycket ett personligt projekt av den mångårige härskaren Sultanen Qaboos bin Said (född 1940, styrande 1970-). Som det står i en smickrande tidningsartikel "ROSO dök upp som en ny och poetisk idé; en idé som föddes i hjärtat och själen hos en välvillig ledare. Idén fick näring av passion, kärlek och förståelse för kultur som ett redskap för kulturell diplomati, förståelse, diplomatik".
Inte heller begränsades sultanens bidrag till vackra ord. Han tog ett omedelbart direkt intresse i det västerländska musikprojektet, gav det ett militärgodkännande och förde in det i sitt palats:
Under direkt överinseende av Hans Majestät valdes år 1985 unga begåvade musiker av båda könen ut, baserat på grundläggande musikalisk färdighet vad gäller melodi, tempo och rytm. Under den Kungliga Högvaktens paraply utsattes de för intensiva studier både i Oman och utomlands. Förväntningarna växte och anländandet av instrumenten blev en anledning att fira. ... Vid ung ålder utsattes omanska musiker för intensiv träning på palatsområdet. Det hände inte sällan att när de unga musikerna deltog i repetitionerna så väntade Hans Majestät själv vänta utanför klassrummen, angelägen att höra och uppmuntra den första tonen.
Qaboos insisterade på att alla musiker skulle vara medborgare i Oman, han begränsade utlänningars roll till att undervisa, solister och dirigenter. Ibland tog han själv upp taktpinnen och dirigerade orkestern.
 Mars 9 2017. Program för the Royal Oman Symphony Orchestra. |
Konserten jag bevistade hade titeln "Viennese Classics" och innehöll två delar från Mozarts Idomeneo, Beethovens violin romance No. 2 och Haydn symphony No. 101, dirigerade av Justin Bischoff. Jag spelade in Beethovendelen.
Konserten ägde rum i en konserthall i europeisk stil, The Oman Auditorium. Publiken fyllde ungefär hälften av salongen och bestod till 90 procent av västerlänningar, de övriga var omanier och några sydasiater. Biljettpriset var nominellt $25 men många biljetter gavs bort gratis. I orkesterdiket bar männen eleganta vita frackar; kvinnorna bar röda hijaber över gröna klänningar, förutom den kvinnliga violinsolisten som bar vitt på vitt.
Kommentarer:
(1) ROSO är del av ett större västerländskt klassisk musikprojekt i Oman som sponsras av sultanen; av särskilt intresse är Royal Opera House Muscat, byggt i italiensk stil, med 1100 sittplatser, en ändamålsenlig byggnad som öppnade 2011.
 Interiören i the Royal Opera House Muscat, |
(2) I linje med min tes att "man behöver Beethoven för att modernisera", tolkar jag sultanens iver att föra in västerländsk klassisk musik i Oman som ett tecken på att han förstår en djupliggande sanning; modernisering kräver ett västerländskt synsätt.
(3) Denna insikt var vanligare under det västerländska självförtroendets glansdagar. Khedive Ismail av Egypten byggde ett operahus och gav Verdi i uppdrag att skriva Aïda i samband med öppnandet av Suezkanalen 1869. En framstående pasha byggde Süreyya Operası i Istanbul 1927 (även om deras första opera framfördes först 2007).
(4) Med detta sagt så har västerländsk klassisk musik och opera i synnerhet fortfarande förvånande hög prestige. Shahen öppnade ett operahus i Teheran 1967. Mubarak-regimen uppmuntrade en galaproduktion av Aïda i Luxor 1987 och en ersättning för Kedivens nedbrunna operahus öppnade i Kairo ett år senare. Dar al-Assad for Culture and Arts fungerar som operahus i Damaskus sedan 2004. Turkiets president Erdoğan planerar att riva ett fult operahus från 1960 och ersätta det med det största operahuset i Europa. Dessa exempel tyder på att visa härskare, även islamistiska sådana, förstår kopplingen mellan västerländskt synsätt och modernisering.
(5) Låt oss hoppas att trenden fortsätter, med symfoniorkestrar och operahus i sådana städer som Benghazi, Sanaa och Kabul.
(6) Japanerna och kineserna har bemästrat både västerländsk musik och modernitet. Omanierna har precis slagit in på denna väg – landet var medeltida så sent som 1970 – och jag hoppas att de också kommer att bli duktiga på att hantera båda. (10 mars 2017)
