Alla 177 utländska ambassader i Washington D.C. försöker förmodligen spå i teblad för att försöka räkna hur den nyvalde presidenten Donald Trumps utrikespolitik kommer att se ut. Men hans inkonsekvenser och motsägelser gör detta i det närmaste omöjligt.
Hellre än att spekulera kommer jag istället att fokusera på vad amerikansk politik i regionen Mellanöstern bör vara. Jag börjar med några allmänna riktlinjer och fortsätter sedan med mer specifika.
Med tanke på att denna region är den återkommadnde mest labila regionen i världen så är målet blygsamt: att begränsa problemen och undvika katastrofer. De två tidigare presidenterna misslyckades med att uppnå även detta och det gjorde de på motsatta sätt. George W. Bush försökte göra för mycket i Mellanöstern: tänk bara på hans mål att bygga upp nationen Afghanistan, göra Irak fritt och framgångrikt, göra Egypten till en demokrati och lösa den Arabisk-israeliska konflikten – alla dessa målsättningar misslyckades kapitalt. Som en reaktion mot Bushs "kejserliga storhetsvansinne", gjorde Barack Obama det motsatta, han drog tillbaka de amerikanska styrkorna i förtid från konflikthärdar, drog röda linjer som han sedemera övergav, proklamerade en imaginär "asiatisk mittpunkt" och gav i det närmaste Kremls ambitioner fritt spelrum.
 George W. Bush och Barack Obama klantade båda till det i Mellanöstern. |
Amerikas framtida politik bör ligga någonstans mittimellan dessa båda ytterligheter: skydda amerikaner, främja amerikanska intressen och stötta amerikanska allierade. Inte sträva efter att få regionen på rätt köl men inte heller dra sig tillbaka in i isolationism. Var försiktig med att ge löften och var noga med att uppfylla dem. Tänka efter före man handlar.
Hur kan detta förnuftiga tillvägagångssätt tillämpas på Mellanöstern när det gäller större problem såsom de som rör Iran, Saudiarabien, Turkiet, Syrien, Egypten och den Arabisk-israeliska konflikten?
Iran är det överväldigande största bekymret. Den nya administrationen bör omedelbart och fullständigt upphäva det konstiga icke-fördraget också kallat för Den gemensamma övergripande handlingsplanen, även känt som Iranavtalet. Presidenten kan ensidigt vidta denna åtgärd och det bör följas av ett ultimatum: om inte iranierna stänger ner hela sitt kärnvapenprojekt innan ett bestämt datum så kommer den amerikanska regeringen att göra det å deras vägnar. Endast på detta sätt kan den Islamiska republiken Iran förhindras från att skaffa sig kärnvapen, något som är absolut nödvändigt inte bara för Israel och andra länder i Mellanöstern utan också för amerikaner eftersom vi måste anta att Teheran bygger upp elektromagnetisk puls-teknologi som skulle kunna förstöra det amerikanska elnätet och leda till att 90 procent av befolkningen dör.
 Iran-avtalet: den största diplomatiska dumheten någonsin? |
Kungadömet Saudiarabien som länge varit en fientlig allierad till USA är dels en viktig energileverantör och dels stödjer man en obscen form av islam. På senare tid har Riyadh tagit på sig en ny roll, som regionens ledande makt som står upp mot Iran, vilket gör monarkins säkerhet viktigare än någonsin för Washington. Lyckligtvis verkar den yngre generationen saudiska ledare villiga att moderera den traditionella islamiska aggressiviteten om den amerikanska regeringen skulle trycka på tillräckligt hårt.
Obama-administrationens en gång så aktiva romans med Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan har kollapsat och dött men trots detta fortsätter Washington att låtsas att Ankara fortfarande är en trogen bundsförvant och man ignorerar offentligt att regeringen i Ankara har förvandlats till en fientlig diktatur med växande band till Ryssland och Kina. Vara snäll-diplomatin har helt klart misslyckats med att stoppa Erdoğans ambitioner, det är nu därför på tiden att man gör klart för turkarna hur mycket de kommer att förlora när det gäller handel, mililtärt bistånd och diplomatiskt stöd såvida de inte snabbt ändrar kurs.
 Kinas Xi och Rysslands Putin: Turkiets Erdoğans bästa vänner? |
Obamas obeslutsamhet i Syrien beror på fientligheten och den motbjudande karaktären av tre av landets fyra huvudaktörer: Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS); de turkiskstödda, qatariskstödda och saudistödda Sunniarabiska rebellerna, främst islamister; samt Assad-regimen stödd av de iranska och ryska regeringarna. Endast de Syriska demokratiska styrkorna (SDF) som mestadels består av Kurdiska folkets försvarsenheter (YPG) är anständiga och vänligt sinnade. I ett i det närmaste Hobbesianskt naturtillstånd där alla strider mot alla (förutom att ISIS och Assad undviker varandra) kan Obama-administrationen inte hitta en politik man kan hålla fast vid. Berömvärt nog hjälper de SDF men överbetoningen på att förgöra ISIS leder till ogenomtänkta allianser med Ankara, Teheran och Moskva. Istället bör Washington hjälpa sin enda allierade och samtidigt uppmuntra de andra tre att bekämpa varandra tills de tagit död på varandra.
Genom att insistera på principen att gynna demokratiskt valda ledare, även om de valts på ett tvivelaktigt sätt och är fientligt inställda, har Obama-administrationen, genom att hålla inne med vapen och bistånd försökt straffa Egyptens Abdel Fattah el-Sisi för att han kommit till makten genom en statskupp. Detta meningslösa fjärmande behöver snabbt ändras så att amerikaner kan hjälpa en knappt kompetent egyptisk ledare att avvärja svält och besegra islamisterna för att på så sätt hjälpa honom behålla makten och hålla det Muslimska Brödraskapet utanför.
Den Arabisk-israeliska konflikten, en gång Mellanösterns farligaste brännpunkt, har sjunkit in i bakgrunden (åtminstone tillfälligt). Lågintensivt våld fortsätter dock med oförminskad styrka men dess potential att trappas upp har minskat i en era av kallt och varmt krig i Mellanöstern. Den nya administrationen måste omedelbart signalera att man anser Israel vara Amerikas närmaste och viktigaste allierade i Mellanöstern; man bör upphöra med de ändlösa påtryckningarna på Jerusalem att göra eftergifter till den Palestinska Myndigheten. Ännu bättre skulle det vara om man förkastade den nästan 25-år gamla lögnen att palestinierna är Israels "fredspartner" och istället uppmuntrade israelerna att inskärpa hos palestinierna att det ligger i deras (palestiniernas) intresse att entydigt och permanent erkänna Israel som den Judiska staten.
En enkel politik för att skydda amerikaner och deras allierade erbjuder stora möjligheter att förbättra arvet efter de båda sidornas förödande misstag.
