Israels militära triumf över tre fiendestater i juni 1967 är det mest exceptionellt framgångsrika kriget någonsin i historien. Sexdagarskriget fick också långtgående konsekvenser för Mellanöstern, det visade på den judiska statens beständighet och var ett dödsslag för panarabisk nationalism och försämrade (ironiskt nog) Israels ställning i världen på grund av dess ockupation av Västbanken och Jerusalem.
 Symbolen för seger: Moshe Dayan (med ögonlapp) vid Västra muren i Jerusalem. |
Vi tittar närmare på den sista punkten: hur kunde en spektakulär vinst på slagfältet komma att bli problem som fortfarande plågar Israel än idag? Eftersom det försatte israelerna i on oönskad roll de inte kan undkomma.
För det första, den israeliska vänstern och utländska blåögda välmenande människor beskyller orättvist Israels regering för att inte anstränga sig tillräckligt för att lämna Västbanken, som om större ansträngningar skulle ha kunnat finna en sann fredpartner. I detta ignorerar kritiker avvisningspolitiken, inställningen att vägra acceptera någonting som har med sionismen att göra, en inställning som har dominerat palestinsk politik under det gångna århundradet. Dess grundare Amin al-Husseini samarbetade med Hitler och hade till och med en nyckelroll i formuleringen av den Slutliga lösningen; manifestationer som genomförts nyligen inkluderar "anti-normalisering" och bojkott, desinvestering och sanktioner-rörelsen (BDS). Avvisningspolitiken gör israeliska eftergifter värdelösa, till och med kontraproduktiva eftersom palestinierna svarar på dem med mer fientlighet och våld.
För det andra står Israel inför ett svårlöst geografiskt och demografiskt problem på Västbanken. Medan deras strateger vill kontrollera höglandet vill deras nationalister bygga städer och de religiösa vill besitta judiska heliga platser. Israels fortsatta styre över en Västbanksbefolkning på 1,7 miljoner främst arabisktalande muslimska palestinier kostar enormt mycket både nationellt och internationellt. Olika försök att behålla landet och dra ut fiendefolkets huggtänder – genom att integrera dem, köpa dem, splittra dem, knufa ut dem eller finna en annan härskare för dem – har alla misslyckats.
 Israelerna ökade stort storleken på Jerusalem (det linjerade området) när de förenade staden. |
För det tredje vidtog israelerna 1967 tre ensidiga åtgärder i Jerusalem vilka skapade framtida tidsbomber: de utvidgade stadens gränser, annekterade staden, och erbjöd israeliskt medborgarskap till stadens nya arabiska invånare. Kombinationen av dessa åtgärder ledde till ett långsiktigt demografiskt problem och bostadskonkurrens som palestinierna vinner, vilket äventyrar den judiska karaktären av judarnas historiska huvudstad. Ännu värre är att 300 000 araber när som helst skulle kunna välja att bli israeliska medborgare.
Dessa problem ger upphov till frågan: Hade israeliska ledare 1967 förutsett det nuvarande problemet, vad hade de då kanske gjort annorlunda på Västbanken och Jerusalem? De kunde ha:
- Gjort kampen mot avvisningspolitiken till deras högsta prioritet genom en oupphörlig censur av varje aspekt av livet på Västbanken och Jerusalem, stränga straff för uppvigling och en intensiv ansträngning för att ingjuta en mer positiv inställning till Israel.
- Erbjudit de jordanska myndigheterna som regerade på Västbanken från 1949, att styra det områdets (men inte Jerusalems) inre angelägenheter, då hade Israels försvarsarmé endast haft bördan av att skydda gränserna och den judiska befolkningen.
- Utökat Jerusalems gränser till att endast omfatta Gamla stan och obebodda områden.
- Tänkt igenom konsekvenserna av att bygga judiska städer på Västbanken.
Och vad kan israelerna göra idag? Jerusalem-frågan är relativt lätt, eftersom de flesta arabiska invånare ännu inte har ansökt om israeliskt medborgarskap kan Israels regering fortfarande stoppa denna process genom att dra ner på storleken av Jerusalems gränser från 1967 och avsluta erbjudandet om israeliskt medborgarskap till alla stadens invånare. Även om det kanske leder till oroligheter så är att slå ner på olagliga bostadsbyggen absolut nödvändigt.
 De olagliga byggnaderna i "flyktinglägret" Shuafat, belägen inom Jerusalems gränser från 1967. |
Västbanken är svårare. Så länge palestinsk avvisningspolitik råder är Israel tvungna att övervaka en intensivt fientlig befolkning som man inte vågar släppa kontrollen över. Denna situation skapar en grym, lidelsefull debatt bland israelerna (tänk bara på Rabins mord) och skadar landets internationella anseende (FNs Säkerhetsråds resolution 2334). Men en återgång till 1949-års "Auschwitz-linjer" och övergivandet av 400 000 israeliska invånare på Västbanken till palestiniernas förbarmande är naturligtvis ingen lösning.
Istället behöver Israel konfrontera och undergräva palestinsk avvisningspolitik, vilket betyder att övertyga palestinierna om att Israel är en permanent stat, att drömmen om att eliminera den är meningslös och att deras offer är betydelselösa. Israel kan uppnå dessa mål genom att göra seger till sitt mål genom att visa palestinierna att fortsatt avvisning endast medför förtryck och misslyckande. USAs regering kan hjälpa till genom att ge grönt ljus för vägen till en israelisk seger.
Endast genom seger kan den förvånande triumfen under de sex dagarna 1967 leda till en lösning där palestinierna accepterar beständigheten av den judiska staten.
