I mitt bibliotek har jag en hel vägg med böcker om moderna Islam. Men knappast en enda av dem handlar om ämnet för denna viktiga studie av Christine Douglass-Williams. Med all uppmärksamhet riktad mot islamister, vem har tid eller energi att ägna åt att modernisera muslimer?
Det är faktiskt så att bristen på böcker om anti-islamistiska muslimer symboliserar deras svåra belägenhet: de hotas, marginaliseras och avfärdas som bedragare.
Hoten kommer från islamister, förespråkare för att islamisk lagstiftning skall tillämpas i sin helhet och stränghet som ett medel för att återvinna Islams medeltida ära. Islamisterna attackerar de moderna muslimerna med ord och vapen, de inser med rätta att dessa liberala muslimer utgör en fundamental utmaning till det nuvarande islamistiska herraväldet. Visserligen är de dominerande idag men islamistiska reaktionärer förstår helt och fullt modernitetens attraktionskraft, för att inte tala om att den besegrat två andra moderna radikala utopiska rörelser, fascism samt kommunism. De vet att deras rörelse är dödsdomd eftersom muslimer kommer att välja fördelarna med en modern livsstil, så de bekämpar modernisering med näbbar och klor.
Vänstern marginaliserar. Man skulle kunna förvänta sig att de stora skillnaderna mellan socialism och Islamism skulle göra de två grupperna till fiender. Men man skulle ha fel. Intensiteten i deras gemensamma fientlighet gentemot den liberala ordningen förenar dem. Vänsteranhängare föredrar i högre utsträckning den islamistiska ordningen framför den moderna och avvisar moderniserarna, de går till och med så långt att de smädar dem som anti-islamiska, en verkligt kränkande förolämpning.
Den anti-islamiska politiska högern avfärdas. Ironiskt nog stöder de det islamistiska hävdandet att endast islamister är sanna muslimer samtidigt som de viftar bort de moderna muslimerna som avvikare, lögnare och bedragare. Den anti-islamistiska högern gör så trots att man delar samma fiende som de moderna muslimerna – islamisterna. Istället för att slå sig ihop håller man sig egensinnigt på avstånd från dem, muttrar om deras taqiyya (förställning), hittar bara fel med deras analyser och slänger ur sig färgstarka nedsättande omdömen om dem och deras ledare.
Sålunda står moderna muslimer inför problemen av hur man kan skapa nutida trovärdighet och framtida potential. Islamisterna med sina blodbad och kulturella aggression dominerar nyheterna. Vänsteranhängare vänder upp och ned på verkligheten och anti-islamister famlar sig fram. Värre är att dessa belackare viftar bort dem, de som önskar modernisera Islam har få tillfällen att svara eftersom etablissemanget (det jag kallar för de 6: politiker, press, polis, åklagare, professorer och präster) ignorerar dem fullständigt. Ett resultat av detta är att allmänheten knappt vet att det görs försök att modernisera Islam och väldigt få respekterar deras lilla men tappra ledning. Hur många av er har hört talas om Rådet för Amerikansk-islamiska relationer (Council on American-Islamic Relations)? Och hur många har hört talas om Centret för islamisk pluralism (the Center for Islamic Pluralism)?
 Christine Douglass-Williams. |
Det är här Christine Douglass-Williams, en kanadensisk journalist och civilrättsaktivist, kommer in i bilden. Hon tog sig tid att hitta ledande Nordamerikanska moderniserare och gav dem möjlighet att presentera sig själva och sina åsikter. Var och en av dem har en utmärkande inställning.
- Ahmed Subhy Mansour grundade en ny och flexibel lära, Koranisterna.
- Shireen Qudosi utmanar dyrkan av Muhammed och brottas med problematiska stycken i Koranen.
- Jalal Zuberi avslöjar islamisternas strikta tolkning av skrifterna och hyllar pluralism.
- Tawfik Hamid lyfter fram islamisternas bedrägeri och deras avsikt att erövra Västvärlden.
- Qanta Ahmed avvisar islamisk lagstiftning och pläderar för att muslimer skall leva som moderna medborgare.
- Zuhdi Jasser avslöjar islamisternas offerberättelser och betonar behovet av patriotism.
- Raheel Raza fokuserar på invandringens ömsesidiga krav och argumenterar för att Västvärlden måste stå upp för sina värderingar vilka muslimerna måste anpassa sig till.
Efter att ha lagt fram dessa intressanta och olika åsikter ägnar Douglass-Williams den andra hälften av sin bok till vad de har gemensamt. Hon fokuserar på moderniserarnas ansträngningar att: Skapa en alternativ vision till den islamiska; omtolka Koranen och andra problematiska texter; svara på anklagelser om "Islamofobi" riktade mot dem; formulera en human inställning till Israel; samt utmana den islamistiska hegemonin.
Hennes noggranna analys visar hur den moderniserande islamistiska rörelsen drar nytta av friheten i USA och Kanada (till skillnad mot det intellektuella förtryck som finns i alla länder med muslimsk majoritetsbefolkning). Hon hjälper också till att etablera denna rörelse som ett seriös intellektuellt försök som sätter nutida moderniserare på kartan på ett sätt som aldrig skett tidigare och som stärker deras sak. Med tanke på det globala hotet som Islamismen utgör är detta en konstruktiv, faktiskt en oerhört stor prestation.
