I en karaktäristisk bedömning av det senaste europeiska valet skriver Katy O'Donnell i Politico att "Nationalistiska partier nu har fått fotfäste överallt från Italien till Finland, vilket ger upphov till rädsla för att kontinenten går tillbaka till den slags politik som ledde till katastrof under den första hälften av det 20-århundradet". Många judar som Menachem Margolin, ordförande för The European Jewish Association, uttrycker också denna rädsla, han ser "ett väldigt verkligt hot från populistiska rörelser över hela Europa".
Av alla länder är det naturligtvis Österrike och Tyskland som väcker störst oro, eftersom det är Nazismens hemland. Framgången för Österrikes Frihetsparti (FPÖ) och Alternativ för Tyskland (AfD) med 26 respektive 13 procent av rösterna, har gjort dessa länder både till viktiga aktörer och förfärade observatörer. Därför kallar Tysklands utrikesminister Sigmar Gabriel AfD för "riktiga nazister". "En mardröm som blivit sann" säger Charlotte Knobloch, tidigare ordförande för Tysklands Judiska Centralråd.
Har de rätt i att vi faller tillbaka till 1930-talet? Eller skulle den här framgången tvärtom kunna innebära ett hälsosamt medel för européerna att skydda sina sedvänjor och kultur? Jag kommer att hävda det senare.
Till att börja med är dessa partier inte nationalistiska som deras föregångare, de ståtar inte med vare sig brittisk imperialistisk makt eller tyska blodsband. Istället har de en europeisk och västerländsk inställning; för att mynta ett begrepp så är de civilisationister. För det andra är de defensiva, fokuserade på att skydda den västerländska civilisationen snarare än att förgöra den som kommunister och nazister drömde om att göra, eller utvidga den som den franska regeringen länge försökte. De söker inte erövra utan bevara Atens, Florens och Amsterdams Europa. För det tredje kan dessa partier inte sägas vara långt ut på högerkanten för de erbjuder en komplex blandning av höger (kultur) och vänster (ekonomi). Marine le Pens Nationella Front till exempel uppmanar till nationalisering av franska banker och får stöd av vänsteranhängare.
 En valaffisch från det civilisationistiska AfD: "Burkor? Vi gillar bikini". |
Snarare är dessa partier anti-invandring. En massiv och ibland okontrollerad invandring av icke-västerlänningar vilket skapar en känsla av att känna sig som främlingar i sitt eget hem ger näring åt deras krav. Sorgliga historier om pensionärer som är omgivna av utlänningar och rädda att lämna sina lägenheter rikoschetterar runt hela Europa, liksom berättelser om en enda inhemsk elev i en skola där annars alla elever är invandrarelever. Dessa partier strävar efter att kontrollera, förminska och till och med upphäva de senaste årtiondenas invandring och i synnerhet muslimsk sådan.
 Notera hur Europa nästan är omringat av länder med muslimsk majoritetsbefolkning. |
Muslimer sticker inte ut på grund av fördomar ("islamofobi") utan på grund av ett stort antal problem som specifikt är förknippade med Islam: polygami, nikaber och burkor, kvinnlig könsstympning, hedersmord, taharrush (sexuella övergrepp), judeofobi och kristofobi, sharia-domstolar, islamism och jihadistiskt våld. Muslimer integreras inte bara mindre väl i Europa än latinamerikaner, afrikanska kristna, hinduer eller kineser, utan de ägnar sig åt en unik kulturell aggression och försöker påtvinga sin civilisation. Dessutom så från Senegal till Marocko till Egypten till Turkiet till Tjetjenien bildar muslimerna ett membran runt Europa med ett stort antal potentiella migranter som med relativ lätthet olagligt kan ta sig in i kontinenten landvägen eller sjövägen.
Ytterligare två faktorer kompletterar civilisationisternas oro: européernas katastrofalt låga födelsetal (genomsnittligt barn per kvinna: 1,6) och en elit (det jag kallar 'de 6': polis, politiker, press, präster, professorer och åklagare) som ignorerar och till och med förringar dessa bekymmer. När en väljare i september 2015 till Angela Merkel uttryckte sin oro över okontrollerad invandring så förnedrade den tyske kanslern henne med en utskällning om Europas brister och uppmanade henne att gå till kyrkan oftare.
Tillsammans ledde denna utveckling till spridandet och uppkomsten av anti-invandringspartier i stora delar av Europa. Från det sedan länge etablerade Nationella Fronten i Frankrike (grundat 1972) till AfD (grundat 2013) fyller de ett djupt behov. Från att ha varit så små att de nästan inte hördes eller syntes för tjugo år sedan har de snabbt blivit en viktig, om än marginaliserad, kraft i tjugo europeiska länder. Med Geert Wilders, ledaren för det nederländska anti-invandringspartiet PVVs ord, "I de östra delarna av Europa får anti-islamiserings och antimassinvandringspartierna ökat folkligt stöd. Motståndet växer i Västvärlden också".
Med detta sagt så lider de nästan alla, med få undantag, av djupare problem. Personerna är i huvudsak nybörjare, många av dem är makthungriga excentriker, konspirationsteoretiker, historierevisionister och antijudiska eller antimuslimska extremister. Dessa brister översätts till svagheter i val: opinionsundersökningar i Tyskland visar att omkring 60 procent av väljarkåren oroade sig för islam och muslimer men endast en femtedel så många röstar på AfD. Detta innebär att när anti-invandringspartier väl övertygat väljarna att de är trovärdiga så kan de växa rejält, kanske till och med få majoritet. Men detta ligger långt borta.
 Sebastian Kurz (LV, ÖVP) och Heinz-Christian Strache (FPÖ) har mycket att tala om. |
Under tiden pågår det två processer: (1) Maktens lockelse inspirerar anti-invandringspartier till att mogna, sansa sig och skaffa sig erfarenhet av att styra, vägen dit kommer att kantas av personstrider, partisplittringar och andra dramer; oavsett hur rörigt det blir så är detta nödvändigt och konstruktivt. (2) Gamla konservativa partier kommer att anamma deras politik för att locka till sig väljare. Républicains presidentkandidat i Frankrike försökte detta och ledaren för Tysklands Fria Demokratiska Parti (FDP) gör det. En förhandsvisning av detta scenario kunde vi just se i Österrike där det gamla konservativa österrikiska Folkpartiet (ÖVP) och FPÖ tillsammans fick 58 procent av rösterna och troligen kommer att dela makten.
Så istället för att förgäves försöka frysa ut anti-invandringspartier som inte är farliga och som kommer att växa sig långt större än de är idag, borde 'de 6' uppmuntra ledarna för dessa partier till att göra sig av med radikala element, skaffa sig erfarenhet och på andra sätt förbereda sig på att styra. Man kan gilla dem eller förakta dem, men dessa partier kommer oundvikligen att få någon form av mandat för att hantera invandringen på ett väldigt annorlunda sätt – och mycket annat också.
