I ett starkt uttalande nyligen medgav George W. Bush: "Vi har tyvärr gett kriget mot terror ett felaktigt namn. Det borde istället kallas "striden mot ideologiska extremister som inte tror på fria samhällen och som råkar använda sig av terror för att försöka skaka den fria världens samvete."
Detta viktiga medgivande var ett svar på växande kritik mot den vilseledande termen "krig mot terror" (hur slåss man mot en metod?) och ersätter den med det mer precisa "krig mot ideologiska extremister." Med detta byte kan striden om idéer sätta igång.
Men vilka är dessa ideologiska extremister? President Bush nästa drag blir att ge dem ett namn.
Faktum är att han sedan 11 september har pratat öppet om deras identitet. Redan i september 2001 definierade han fienden som "utkanten av islamisk extremism" vilkas mål är "att döda kristna och judar, att döda alla amerikaner, de gör ingen skillnad på militärer och civila inklusive kvinnor och barn". Denna islamiska extremism är också arvinge till "alla nittonhundratalets mördarideologier", inklusive "fascism, nazism och totalitarism".
I januari 2002 var Bush ännu mer precis då han lade till att terroristernas undre värld inkluderade "grupper som Hamas, Hizbollah, Islamiska Jihad, (och) Jaish-i-Mohammed."
I maj 2002 påpekade han att ett "nytt totalitärt hot" existerade vars anhängare "definieras genom sitt hat: de hatar…. judar och kristna och alla muslimer som inte håller med dem" (insinuerande att de inte är muslimer). Dessa anhängare, anmärkte han, känner sig manade att döda "i den falska religiösa renhetens namn".
Ett år senare, i maj 2003, tillhandahöll presidenten detaljer om de islamistiska målen, han noterade att nitton onda män – stormtrupper av en hatfylld ideologi – gav Amerika och den civiliserade världen en glimt av deras ambitioner. De föreställde sig, med Ramzi Binalshibhs, (Al- Qqaeda ledaren som anklagas för att ligga bakom 9/11 attacken) egna ord att september 11 skulle bli "början till slutet för Amerika".
Bush noterade i april 2004 att terroristaktionerna under de två föregående decennierna utförts av fanatiska politiska ideologer som "vill ha tyranni i Mellanöstern med omnejd. De vill förtrycka och förfölja kvinnor. De vill döda judar och kristna och varje muslim som önskar sig fred framför teokratisk terror".
Förra månaden använde sig Bush för första gången av uttrycket "islamiska militanter". Detta var kanske hans hittills tydligaste hänvisning till det islamiska hotet. Han sade att tills han stängde en så kallad islamisk välgörenhetsorganisation baserad i Illionois, the Benevolence International Foundation, "kanaliserade de pengar till militanta islamiska grupper".
Att Bush lyckades få in dessa kommentarer i ett enda uttalande visar hur han – och i förlängningen även hela USA:s regering – ser på fienden: en falsk doktrin om islamisk renhet inspirerar till en totalitär ideologi av makt och dominans. I sin hänsynslöshet och mordiskhet och med sina globala ambitioner påminner den om de nazistiska och kommunistiska ideologierna.
Extremisterna som förespråkar denna doktrin ser Amerika som det främsta hindret för att uppnå sina mål. För att besegra Amerika försöker de till att börja med isolera Washington från omvärlden. Deras förhoppning är att göra slut på det Amerika som existerar idag. För att komma dithän är de beredda att mörda så många amerikaner som möjligt.
Detta är en bra beskrivning av islamism, dess mentalitet, metoder och verktyg. Det visar också att Bush gör skillnad på den personliga tron i islam och den politiska ideologin av islamism (eller militant islam).
Med detta upprepar han vad flera muslimska ledare – till och med vissa saudier – redan har sagt. Efter terrordåden i Riyadh i maj 2003 sade inrikesminister prins Naif öppet att han skyller detta våld på "ideologi" och "fanatiska idéer". Och om Naif – själv en islamist – inte i första hand skyller problemen på våldshändelser utan på tankarna bakom dessa, kan naturligtvis Amerika inte säga annat.
Bush har redan nämnt att USA måste fortsätta att konfrontera sin tredje totalitära ideologi. Nu måste han sätta namn på denna ideologi. Jag hoppas att han omger sig med en grupp prominenta antiislamistiska muslimer, utländska såväl som inhemska, och att han formellt aviserar Amerikas roll som ledare i kriget mot islamism.
Bara med ett sådant specifikt uttalande kan den civiliserade världen börja på vägen mot seger över denna senaste manifestation av barbarism.
