Bara några minuter efter det att Bagdad bilbombades frågade broder Louis, diakon i Our Lady of Salvation, en Assyrisk katolsk kyrka i Bagdad: "Vad gör muslimerna? Betyder detta att de vill ha bort oss (kristna)?"
Ja, det gör det. Our Lady of Salvation var bara en av fem kyrkor som attackerades i en serie samordnade explosioner i Bagdad och Mosul söndag 1 augusti mellan klockan 18:00 och 19:00. Allt som allt dödade dessa bilbomber 11 människor och skadade 55. Polisen desarmerade ytterligare två bomber.
Tidpunkten för anfallet garanterade ett maximalt antal dödade och sårade. Den 1 augusti är en helgdag för vissa kristna samfund i Irak och samtidigt en vanlig arbetsdag i större delen av det muslimska Irak. Söndagsgudstjänsterna hålls på kvällen.
Dessa fem bomber var långtifrån de första attackerna mot Iraks kristna minoritet sedan Saddam Hussein störtades. Andra (enligt Barnabasfonden, en organisation som hjälper förföljda kristna minoriteter) inträffade samtidigt i slutet av 2003 och inkluderade missilattacker mot en sammankomst i Mosul. Utplacerade men desarmerade bomber i två kristna skolor i Bagdad och Mosul; en bombexplosion i en kyrka i Bagdad på julafton och en bomb utplacerad men desarmerad i ett kloster i Mosul.
Islamister har också attackerat de i huvudsak kristna ägarna av alkohol-, musik- och modeaffärer såväl som skönhetssalonger. De ville få dem att stänga igen sina affärsverksamheter. Kristna kvinnor hotas om de inte täcker över sina huvuden på islamiskt vis. Kristna har avrättats på måfå.
Dessa övergrepp har fått ett rekordstort antal kristna irakier, en av världens äldsta kristna grupper, att lämna sitt land. En irakisk diakon noterade för några månader sedan att "under en natt nyligen lade kyrkan ner mer tid på att fylla i de dopformulär som behövs för att lämna landet än vad de lade på gudstjänster… Vår församling håller på att decimeras." Iraks omflyttnings- och migrationsminister, Pascal Icho Warda beräknar att 40 000 kristna lämnade Irak under de första två veckorna efter bombningarna 1 augusti. Trots att de kristna till andel endast utgör 3% av landets befolkning utgör de mellan 20% och 95% av de flyktingar som strömmar in till Syrien. En beräkning visar att ca 40% av den kristna församlingen har lämnat landet sedan 1987. Beräkningar från den tiden visar att det då fanns 1,4 miljoner kristna irakier.
Trots att muslimska ledare enhälligt fördömde attackerna – Storayatollah Ali al-Sistani kallade dem för "kriminella aktioner" medan Iraks interimsregering modigt deklarerade att "detta slag kommer att förena irakierna" – är detta med största sannolikhet en milstolpe i nedgången och möjliga försvinnande av irakisk kristenhet.
Detta verkar ännu mer troligt eftersom kristna, i huvudsak beroende på islamisk förföljelse och lägre födelsetal, håller på att försvinna från Mellanöstern som helhet.
- Betlehem och Nazareth, de två mest igenkända kristna städerna på jorden, har haft en kristen majoritet i nästan två millennium, men inte nu längre. I Jerusalem har nedgången varit särskilt snabb: år 1922 fanns det något fler kristna än muslimer medan de idag utgör mindre än 2% av stadens befolkning.
- År 1920 fanns det i Turkiet två miljoner kristna medan det nu endast återstår några tusen.
- I Syrien utgjorde de kristna ca en tredjedel av landets befolkning i början på förra seklet; idag utgör de mindre än 10%.
- I Libanon utgjorde de kristna uppemot 55% av befolkningen 1932 medan de nu utgör mindre än 30%.
- I Egypten har för första gången sedan 1950 kopter emigrerat i stort antal.
Med dagens hastighet kommer Mellanösterns 11 miljoner kristna att på ett decennium eller två ha förlorat sin tidigare kulturella vitalitet och politiska betydelse.
Det är värt att notera att de kristna återupplever den judiska exodusen från några sekler tidigare.
År 1948 fanns det ca en miljon judar i Mellanöstern medan det idag totalt (utanför Israel) enbart finns 60 000.
Denna kombination av etnisk rensning av två gamla religiösa minoriteter markerar slutet på en era. Mellanösterns mångfald, oerhört minnesvärt lovsjungen i Lawrence Durrells Alexandria Quartet (1957-60) håller på att reduceras till en enahanda monotoni av en enda religion och en handfull godkända språk. Hela regionen, inte bara de drabbade minoriteterna, har blivit fattigare på grund av denna inskränkthet.
