Vilken fråga kallar Palm Beach Post för "nästan den enda frågan" och den som "spelar en huvudroll" i Floridas kamp för den amerikanska senaten? Det är inte sjukvård, skatter, utbildning, ekonomin eller ens Irak. De två kandidaterna är i stället engagerade i en våldsam dispyt om Sami Al-Arian, en åtalad islamisk terrorist. Deras kamp lär oss läxor för framtiden.
Al-Arian, en palestinsk invandrare, var professor i ingenjörsvetenskap vid universitetet i Södra Florida (USF) när en undersökande journalist vid namn Steven Emerson 1994 visade ett dokumentärprogram där det framkom att Al-Arian som ordförande för Islamiska kommittén för Palestina var chef för "den största supportgruppen i USA för (Palestinska) Islamiska Jihad" – en ökänd terrorgrupp.
Hur påverkades Al-Arians arbetsgivare av denna nyhet? Dåvarande ordföranden för USF och nuvarande senatorskandidat för Demokraterna, Betty Castor, vidtog varken åtgärder för att stänga av Al-Arian eller kritisera honom. Istället beordrade hon en genomgång av hans dossier och först 1996 gav hon honom en icke-diciplinär avstängning med full lön – ett slags betald semester. När den amerikanske regeringen 1998 misslyckades med att väcka åtal mot Al-Arian återinsatte hon honom i hans gamla lärarjobb och ett år senare lämnade Betty Castor USF.
(Det var först sedan den amerikanska Patriotlagen antagits, vilken gav polisen tillgång till underrättelseinformation, som Al-Arian slutligen, i februari 2003, kunde arresteras och åtalas för terrorism.)
Betty Castors republikanske motståndare, Mel Martinez, hävdar att Castor visade på "svagt ledarskap" när hon misslyckades med att skydda sitt universitet från Islamiska Jihad. Att hon tjafsade om akademisk frihet istället för att gripa sig an problemet med en terroristcell på universitetsområdet och avskeda den man han refererar till som "professor i terrorism".
Castor svarade att hennes händer var bundna av fackförenings- och universitetslagar. Därefter gick hon till anfall och visade upp ett fotografi av George W. Bush när han var ute på valturné vid en jordgubbsfestival i Florida år 2000 – och vem var där, leende tillsammans med den framtida presidenten om inte Al-Arian. Castors reklamannons säger anklagande att "som ordförande för Georges Bushs Florida kampanj tillät Martinez den terrormisstänkte Sami Al-Arian att framträda tillsammans med Bush åratal efter att Al-Arian avskedats av Betty Castor".
Denna anklagelse verkar kraftfull – förutom att tre faktafel underminerar den: Martinez var inte ordförande utan en av åtta hedersordföranden; han "tillät" inte fotograferingen och hade ingen kännedom om någon spontan kampanj; dessutom gav Castor Al-Arian en lång semester och stängde inte av honom (vilket är en disciplinär åtgärd).
Mer allmänt påpekar Martinez kampanj helt riktigt att de två kandidaterna knappast har likvärdiga meriter. "Mel Martinez tillät aldrig Sami Al-Arian att göra någonting, till skillnad från Betty Castor som tillät Al-Arian att verka på hennes universitetsområde i sex år. "Eller med Rudy Giulianis fränare formulering, Castor "kunde inte räkna ut hur man avskedar en utpekad terrorist". Lou Magill, ordförande för Martinez kampanj i Seminole County, tog det till sin spets i ett emejl till supportrar: "Du och jag är i frontlinjen i kriget mot terror för om Castor lyckas förlorar vi det kriget."
Båda kandidaterna "är uppfyllda med Al-Arian," påpekar Marc Caputo i Miami Herald. Men där tar harmonin slut, för hitintills har allmänheten straffat Betty Castor och belönat Martinez. Man inser att för Martinez var Al-Arian inte någon fråga medan Castor under sex långa år underlät att hantera problemet som professorn utgjorde.
Enligt en Mason-Dixon undersökning rankas Castors mjuka behandling av Al-Arian som hennes "främsta svaghet." En av Martinez rådgivare berättar att när folk får frågan "vem tror du är bättre på att bekämpa terrorism?" föredrar väljarna Martinez 2-1. Sedan augusti har antalet röstberättigade som har Martinez som främsta val ökat med 20 procent medan de som har Castor som främsta val enbart har ökat med 4 procent.
"Al-Arian för alltid"-kampanjen har flera innebörder:
- Medan islamisk terrorism växer både som hot och i kapacitet är det sättet på vilket amerikanska politiker hanterar detta hot som blir den viktigaste måttstocken på deras attraktionskraft som kandidater och deras ställning som ledare.
- Amerikanska väljare belönar en tuff politik gentemot de som misstänks för att ha nära band med terrorism.
- De båda största partierna måste ignorera sådana aktivister (Grover Norquist för republikanerna och James Zogby för demokraterna) som förespråkar att man uppvaktar islamisterna för att få deras röster.
Det är oklart vem som kommer att vinna det jämna Floridaloppet; en sak är dock säker, den politiker som fjäskar för terrorister har anammat en strategi som förlorar väljare.
