"Jag tror att det är oerhört viktigt för våra vänner, israelerna, att ha en fredlig palestinsk stat vid sin gräns. Det är också väldigt viktigt för det palestinska folket att ha en fredlig, hoppfull framtid." Så sade president Bush bara två dagar efter hans omval och samtidigt som nyhetsrapporterna började tala om Yasser Arafats förestående frånfälle.
Kombinationen av Bush nya mandatperiod och Arafats snara död kommer enligt min mening att leda till ett snabbt återupptagande av den palestinsk-israeliska diplomatin som i flera månader varit i det närmaste död, vilket utgjort en stor fara för Israel.
Förhandlingarna kommer att återupptas eftersom Bushadministrationen ser Arafat som det huvudsakliga hindret för att uppnå visionen – som presidenten uttalade här ovan – om att åstadkomma ett "Palestina" som lever sida vid sida med Israel. Medan Arafat försvinner från den politiska scenen tillsammans med terrorism, korruption, extremism och tyranni kommer Washington att göra allt för att realisera sin vision. Kanske redan denna torsdag när den brittiske premiärministern ("Jag har länge hävdat att nödvändigheten av att förnya fredsprocessen i Mellanöstern är den enskilda viktigaste politiska utmaningen i världen idag") kommer hit.
Den här observatören förväntar sig att presidentens ansträngningar inte bara kommer att misslyckas utan – som så många gånger tidigare när det gäller arabisk-israelisk diplomati – kommer att få en motsatt effekt. Detta säger jag av två skäl, det ena på grund av hans egen förståelse av den arabisk-israeliska konflikten, det andra har att göra med situationen på marken i de palestinska områdena.
Vad Bush förstår: Presidentens viktigaste uttalande i juni 2002 förblir den viktigaste riktlinjen till hans mål beträffande den här konflikten. I detta skisserar han upp sin vision för en "tillfällig" palestinsk stat och kräver att Israel stoppar vad han kallar deras "bosättaraktiviteter på ockuperat område". Eftersom dessa två drag utgör kärnan i det palestinsk-arabiska fördraget har presidenten i själva verket erbjudit Palestina-araberna att om de bara uppför sig tillräckligt länge för att få sin belöning kan de sedan återgå till krigsstigen.
Presidenten borde istället ha talat om för Palestinaaraberna att de oförbehållsamt och för all framtid måste acceptera att Israel finns och alltid kommer att förbli en judisk stat; och de måste avstå från allt våld mot landet. Dessutom måste denna omsvängning synas i skolor, media, moskéer och politisk retorik innan någon diskussion om belöning kan påbörjas.
Eli Lake skriver i The New York Sun att eftersom Bush inte ställde dessa krav är det troligt att hans inställning kommer att medföra påtryckningar på Israel.
Situationen på marken: Det kommer inte att finnas någon efterträdare till Arafat – detta har han själv sett till genom sitt ändlösa manipulerande, allehanda fuffens och intrigerande. Detta är istället tillfället för de beväpnade styrkorna. Vare sig de är kriminella gäng, krigsherrar, säkerhetstjänster eller ideologiska grupper som Hamas är det ett som är säkert, milismän intresserade av mark och pengar kommer att dominera den palestinska arenan de närmaste månaderna eller år. De personer som vi känner genom tidigare diplomatiska försök eller från TV – Mahmoud Abbas, Ahmed Qurei et al – saknar beväpnade styrkor och kommer därför att nästan helt sakna betydelse när det gäller att gå framåt.
De palestinska områdena har redan förvandlats till en helvetisk anarki och situationen kommer förmodligen att förvärras i takt med att maktkampen fortsätter. Till slut kommer det att finnas kvar två palestinska segrare som kan förhandla med israelerna och amerikanerna.
Den springande punkten är just att de blir två till antalet. Den geografiska uppdelningen på Västbanken och Gaza som fram tills nu varit en mindre viktig fråga ligger som en skugga över Arafats frånfälle. Jonathan Schanzer säger att vem som än styr på det ena stället så kommer han att få svårigheter att styra det andra, vilket gör idén om "ett Palestina" än svårare att ens föreställa sig.
Till slut kan man notera att Israel har sluppit undan amerikanska påtryckningar under de senaste tre åren beroende på att Arafat har fortsatt använda terrorism som ett vapen, han har därmed fjärmat sig från den amerikanske presidenten och hans diplomati. Tack vare växande anarki i de palestinska områdena kommer Israel förmodligen att ha "tur" ytterligare någon tid.
Denna tid kommer att ta slut så fort smarta och mäktiga Palestina-arabiska ledare inser att om de bara sätter stopp för våldet under en period kommer de att kunna lita på att Israels enda stora allierade kommer att utöva påtryckningar på den judiska staten att göra eftergifter utan motstycke. Jag tvivlar på att detta kommer att hända under Bush presidenttid men om så skulle vara fallet så förutspår jag den värsta krisen någonsin i de amerikansk-israeliska relationerna.
