I många år har jag haft åsikten att hotet från det radikala Islam betyder att vi måste fokusera vårt säkerhetstänkande runt muslimer. Om man söker efter en våldtäktsman letar man enbart bland den manliga befolkningen. På samma sätt gäller att om man söker efter islamister (anhängare av det radikala Islam) letar man bland den muslimska befolkningen.
Jag blev därför uppmuntrad av en nyligen publicerad opinionsundersökning från Cornell Universitet som pekar på att närmare hälften av USA:s befolkning stödjer detta förslag. Mer precist är det 44 procent av amerikanerna som anser att myndigheterna bör rikta speciell uppmärksamhet mot de muslimer som bor i USA. Detta bör ske antingen genom att man registrerar deras rörelser, skapar profiler på dem, håller ögonen på deras moskéer eller infiltrerar deras organisationer.
En annan uppmuntrande undersökning visar att ju mer människor följer TV nyheterna desto troligare är det att de stödjer dessa det sunda förnuftets handlingar. Med andra ord är de som är bäst informerade om aktuella händelser också de som inser behovet av att vidta försvarsåtgärder. Detta är den goda nyheten; den dåliga nyheten är det i det närmaste universella ogillandet av denna verklighet. Vänster- och islamistorganisationer har lyckats skrämma folkopinionen till den grad att vanliga samhällsmedborgare skyggar för att acceptera att fokus sätts på muslimer.
I USA beror denna skrämsel i stor utsträckning på en revisionistisk tolkning av evakueringen, omflyttningen och interneringen av etniska japaner under andra världskriget. Trots att mer än 60 år har förflutit sedan dess, är betydelsen av dessa händelser djupt rotade idag. Detta tillåter offerlobbyn att som kompensation för de förmodade hemskheterna som interneringen ledde till i förväg fördöma någon som helst användning av etnicitet, nationalitet, ras eller religion när man utformar den inhemska säkerhetspolitiken.
Genom att förneka att behandlingen av etniska japaner berodde på ett legitimt nationellt säkerhetstänkande har denna lobby lyckades etablerat som ett faktum att det enbart var ett resultat av en kombination av "krigshysteri" och "rasistiska fördomar." Medan radikala grupper som den amerikanska medborgarrättsrörelsen använder sig av denna tolkning, med Michelle Malkins ord "som en klubba som hänger över 'Kriget-mot-Terror' debatten", förhindrar de ansträngningarna för att bygga upp ett effektivt försvar mot dagens islamistiska fiende.
Lyckligtvis har den orädda Malkin, kolumnist och specialist på immigrationsfrågor, åter öppnat interneringsmappen. Hennes nyligen publicerade bok med den provokativa titeln Till försvar för internering: skälet till rasprofilering under andra världskriget och kriget mot terror (Regnery) börjar med den oemotsägliga förutsättningen att i krigstider är det "nationens överlevnad som kommer först". Därav drar hon den naturliga slutsatsen att "medborgerliga rättigheter inte är okränkbara". Därefter går hon igenom de historiska dokumenten från tidigt 40-talt och finner att:
-
Bara timmar efter attacken på Pearl Harbor var det två amerikaner av japanskt ursprung, ingen av dem tidigare känd som anti-amerikan, som chockade alla genom att kollaborera med en japansk soldat och vända sig mot sina Hawaiianska grannar.
-
Den Japanska regeringen etablerade "ett omfattande spionagenätverk inom Förenta Staterna" som man tror omfattade hundratals agenter.
-
Till skillnad mot talet om "Amerikanska koncentrationsläger" var omlokaliseringslägren "spartanska anläggningar som till största delen administrerades på ett humant sätt". Som bevis på detta nämner hon att fler än 200 individer frivilligt valde att flytta till dessa läger.
-
Omlokaliseringsprocessen fick beröm av Carey McWilliams, en samtida kritiker (och framtida redaktör för The Nation) med vänstersympatier, för att allt skedde "utan några problem".
-
En federal panel, Kommissionen för krigsomlokalisering och internering av civila, som granskade denna fråga mellan 1981-83 var, förklarar Malkin, "packad med vänstersympatiserande advokater, politiker och medborgarrättsaktivister – men inte en enda militär officer eller underrättelse expert".
-
Ronald Reagans ursäkt 1988 tillsammans med de närmare $1,65 miljarder i gottgörelse som betalades ut till de forna internerna har givits på felaktiga grunder. I synnerhet tog man ingen hänsyn till den ytterst hemliga avkodningen av de japanska diplomatiska kontakterna, som gick under kodnamnet 'MAGIC meddelanden', vilket avslöjade Tokyos planer på att exploatera Japan-amerikaner.
Malkin har gjort oss den värdefulla tjänsten att bryta igenom den akademiska samsynen på ett kritiskt ämne. Hon har lyckats omintetgöra en ynklig samstämmighet genom att visa på hur "med tanke på vad vi visste och inte visste vid den tidpunkten" president Roosevelt och hans personal gjorde helt rätt.
Avslutningsvis säger hon helt riktigt att, speciellt i krigstider, bör regeringen ta med i beräkningen såväl nationalitet och etnicitet som religiös tillhörighet i hemlandet och detta lands säkerhetspolitik. Regeringen bör också ägna sig åt "hot-profilering". Dessa åtgärder kan innebära besvärliga och obehagliga åtgärder men, säger hon, det är att föredra framför att "brinna upp vid sitt skrivbord av lågorna från ett kapat plan."
