Syriens öde bestämdes till stora delar den 21 januari 1994. Det var då Basil Al-Assad, på väg till flygplatsen i Damaskus för en skidresa utomlands, körde för fort och kraschade med sin Mercedes. Vid kraschen dödades han själv och hans passagerare.
Olyckan fick stora konsekvenser eftersom Basil, då 31 år gammal, höll på att läras upp för att kunna ta över efter sin far Hafez Al-Assad som Syriens diktator. Alla tecken pekade på att den karismatiske ryttaren och krigsmannen Basil skulle bli en stor härskare.
Efter Basils bilkrasch kallades hans yngre bror Bashar hem från sina oftamologistudier i London och skickades på snabbkurs för att förberedas till att bli Syriens näste starke man. Rutinmässigt steg han i graderna och vid faderns död i juni 2000 blev han, som väntat, efterträdaren till president tronen. (Detta gjorde Bashar till världens andre dynastidiktator, Kim Jon Il från Nordkorea blev den förste 1994 och den tredje dynastidiktatorn i världen är Faure Gnassingbé från Togo som utnämndes tidigare den här månaden. Andra söner som väntar i kulisserna inkluderar Gamal Mubarak från Egypten, Saifuddin Gadhafi från Libyen och Ahmed Salih från Jemen. Saddam Husseins söner kom aldrig så långt.)
Möjligheten fanns att Bashar, som trots allt tillbringat en kort tid i väst och även med tanke på hans naturvetenskapliga inriktning, skulle nedmontera sin fars totalitära styrelseskick. Hans första åtgärder pekade också i den riktningen, men sedan återvände han snabbt till sin fars enväldiga metoder – antingen på grund av sin egen läggning eller därför att han fortfarande befann sig i sin fars skugga. Faderns metoder ja, men inte hans skicklighet. Den äldre Assad var ett taktiskt geni, även om hans sätt att styra slutligen misslyckades (han återfick aldrig Golanhöjderna, kom aldrig i närheten av att förgöra Israel och körde Syriens ekonomi och kultur i botten). Den yngre Assad kombinerar strategisk blindhet med taktisk oduglighet.
Bara några månader efter Bashars övertagande uppstod frågor om hans förmåga att behålla kontrollen över Libanon, och inte långt därefter började man betvivla hans förmåga att hålla sig kvar vid makten i själva Syrien. Att den syriska regeringen skyndade sig att ställa sig på Saddam Husseins sida precis efter hans fall fick många att lyfta på ögonbrynen. Mönstret som Bashar anammade att först lova USA:s utrikesminister Colin Powell en sak för att sedan nästan genast bryta sitt löfte orsakade allmän förvirring.
Dessa misstag drev fram två specifika antiregimåtgärder. Den Amerikanska regeringen antog i december 2003 Syriska Ansvarighets Stadga (Syrian Accountability Act) som straffade Damaskus för dess förbrytelser. I september 2004 antog FN:s säkerhetsråd Resolution 1559 som uppmanar alla "utländska krafter" att ta bort sina trupper från Libanon, en klar hänvisning till de syriska trupperna som kom dit 1976.
Dessa åtgärder uppmuntrade ledande libanesiska politiker att kräva bortdragandet av syriska trupper. Framförallt var det den drusiske ledaren Walid Jumblatt och sunniledaren Rafik Hariri som tog detta ödesdigra steg, och hotade därigenom att beröva Damaskus dels en känsla av territoriell vinst och dels deras gyllene libanesiska gås.
Det råder ingen tvekan om att Assad låg abkom den massiva (förmodligen underjordiska) explosion som den 14 februari urholkade en 20 meter bred krater och som dödade Hariri tillsammans med 16 andra. Med sin förmåga att fatta inkompetenta beslut antog Assad förmodligen att den forne premiärministern måste dö för sitt förräderi. Men i stället för Assads förmodade förväntningar att ohyggligheten skulle minska trycket på Syrien att lämna Libanon, ökade och intensifierades det istället.
Assads svar – att låtsas fördöma mordet, att göra en släkting ansvarig för underrättelseverksamheten, att köpa in SA-18 luftvärnsmissiler från Ryssland och att offentliggöra en ömsesidig försvarsallians med Teheran – visar på att han inte har en aning om de problem han har skapat för sig själv. För första gången på tre decennier verkar det som om Libanon har möjlighet att återfå sin självständighet. "Jag kan inte tänka mig att Syrien kan stanna kvar nu" säger Libanons tidigare president Amin Gemayel.
Libanons återtagande av sin självständighet är en passande belöning för dess ståndaktighet. Libaneserna slösade kanske en gång i tiden bort sin suveränitet. Det började med den syriska invasionen 1976, och kulminerande i den nästan kompletta ockupationen 1990. Trots detta har de visat både värdighet och mod under ockupation. Mot alla odds har de behållit ett civilt samhälle, hållit hoppet om frihet levande och behållit en patriotisk känsla.
Libanons självständighet kommer också att bli sista spiken i kistan för den brutala, misslyckade och illa omtyckta Assaddynastin. Om saker och ting fortsätter på rätt väg kommer Syriens befrielse att följa på Libanons. På så sätt kan en trafikolycka påverka historien.
