Genom att Israels parlament förra veckan godkände regeringens budgetförslag är det nu möjligt för Ariel Sharon att gå vidare med att – med våld om så krävs – flytta på fler än 8000 israeler som lever i Gaza.
Detta steg är inte bara juridiskt tveksamt och det faktum att det heller inte finns några tidigare prejudikat till denna historiska händelse (utmaning till läsaren: nämn en annan demokrati som har tvingat bort tusentals av sina egna medborgare från deras rättmättiga hem), är det planerade tillbakadragandet av alla israeliska ställningar från Gaza liktydig med ett enormt politisk misstag.
Det är också oerhört förvånande. Efter att de israelisk-palestinska förhandlingarna i Oslo (1993-2001) slutade med katastrof såg många israeler tillbaka på Osloförhandlingarnas felaktiga antaganden och sin egen naivitet och bestämde sig för att inte upprepa den dystra erfarenheten. Israelerna väcktes ur illusionen att man skulle minska palestiniernas fientlighet genom att ge dem land, pengar och vapen i utbyte mot drömmar och bedrägliga löften. De insåg att denna obalans bara ökade palestiniernas motvilja mot själva existensen av den judiska staten.
Tidigt 2001 hade den delade israeliska valmanskåren till stora delar förenats. När Sharon valdes till premiärminister i februari 2001 var det ett uppenbart klokare ledarskap som tog över i Jerusalem, ett ledarskap som förstod Israels behov av att återgå till användandet av hårda nypor och metoder i avskräckningssyfte.
Under närmare tre år uppfylldes dessa optimistiska förväntningar. Sharon engagerade sig mycket skickligt i dubbeldiplomati, där han samtidigt visade upp en medgörlig attityd (gentemot den amerikanska regeringen och hans egna vänsterorienterade koalitionspartner) och en tuff attityd (gentemot hans egna Likudväljare och palestinierna). Hans målmedvetenhet och konsekvens har imponerat på många iakttagare, inklusive undertecknad; jag bedömde att Sharons prestationer skulle bli "en virtuos föreställning av tysta starka händelser blandade med talföra eftergifter."
I januari 2003 vann Sharon återvalet. Han vann stort över Amram Mitzna, en motståndare från Arbetarpartiet som förespråkade ett ensidigt tillbakadragande från Gaza, liknande Osloavtalets. Sharon fördömde då entydigt denna tanke: "Ett ensidigt tillbakadragande är inte ett recept för fred. Det är ett recept för krig." Efter att han blivit återvald mötte han i februari 2003 Mitzna för samtal men misslyckades med att få till stånd en koalition eftersom Sharon så kraftigt underströk den "strategiska betydelsen" av att israeler bor i Gaza.
I december 2003 skrev dock Sharon själv under Mitznas förslag till ensidigt tillbakadragande från Gaza. Och även om Sharon gjorde detta med en helt annan inställning än den tidigare Oslodiplomatins så innehåller hans beslut ändå samma två huvudegenskaper
För det första så togs beslutet att dra sig tillbaka från Gaza medan våldet mot israelerna var på topp vilket ger de palestinska röster som förespråkar terrorism rätt. Tillbakadragandet från Gaza är helt enkelt en militär förlust. Detta kommer efter det snöpliga sätt på vilket israelerna övergav sina ställningar och lämnade sina allierade i Libanon i maj 2000. Ett drag som väldigt mycket bidrog till att undergräva arabernas respekt för Israels styrka, vilket i sin tur fick ödesdigra konsekvenser. Tillbakadragandet från Gaza kommer med största sannolikhet att stärka palestiniernas tilltro till terrorism
Sharons planer försöker åtminstone inte slå dunster i ögonen på Israels befolkning och besparar dem därigenom den föreställning om ett "nytt Mellanöstern" som så skadade landet för tio år sedan. Men på andra sätt är Sharons planer värre än Osloavtalet; den katastrofen genomfördes av den aningslösa vänstern. Högern – under ledning av Sharon – var tappert och ståndaktigt emot. Den här gången är det högerns hjälte som, tillsammans med den yttersta vänstern själv leder anfallet medan oppositionen marginaliseras.
För det andra så hettar tillbakadragandet upp det politiska klimatet i Israel och en farlig känsla av överdrift, ohövlighet, fientlighet och till och med laglöshet breder återigen ut sig. Utsikten av tusentals israeler tvångsavhysta från sina hem under hot kommer att abrupt avbryta den trend av trevligare och naturligare stämning som rått i landet på grund av det relativa lugn som rådde 2001-2003.
Det finns många teorier om vad som fick Sharon att under de 10 månaderna mellan februari och december 2003 ändra åsikt i fråga om ensidigt tillbakadragande från Gaza – jag har mina egna tankar om det övermod som drabbar israeliska premiärministrar – men oavsett anledning är dess konsekvenser tydliga.
Sharon svek de väljare som röstade på honom och sårade därigenom den israeliska demokratin. Han har splittrat det israeliska samhället på ett sätt som kan sin egen framgångsrika politik avbröt sin egen framgångsrika politik gentemot palestinierna. Han har gett palestinierna, araberna och de muslimer som avvisar varje tanke på fred med Israel deras största förstärkning någonsin. Och han har svikit sin amerikanska allierade genom att ge terrorkrafterna en stor seger.
