Konservativa professorer är svåra att hitta

I en förvånansvärt bra ledare förra veckan som behandlade krisen på Columbia Universititet skrev New York Times att en universitetsrapport som undersökt studenters klagomål på Mellanösternstudier "är djupt otillfredsställande" eftersom den är så begränsad. Enligt tidningen fokuserade "Ad Hoc Grievance Committee Report" på hur fakulteten skrämde studenterna och ignorerade det faktum att vad studenterna i första hand klagade på var "flera av professorernas tydliga pro-palestinska, anti-israeliska fördomar."

Att ledningen för Columbiauniversitetet föredrog att försöka få bukt med det oönskade som utspelade sig i klassrummen hellre än att ta itu med den store frågan om fakultetsfördomar var alldeles uppenbart. För att få bukt med det förra räcker det med att slå någon på fingrarna. För det senare krävs en systematisk översyn av universitetets vanor och att man tar upp känsliga frågor som till exempel frågan om uteslutandet av vissa åsikter och möjliga förutfattade politiska ståndpunkter.

Undersökningar visar att anledningen till att dessa större frågor kommer upp är att den arabisk-israeliska konflikten bara är en del av den större vänster-höger debatten. Enkelt uttryckt så hyser vänstern hela tiden agg mot Israel medan högern sympatiserar med det.

Columbiarapporten borde istället ha tagit upp den snabba och omfattande vänsterförskjutning som har skett på dess institution – inklusive bland dess Mellanösternspecialister.

Av en ren slump är denna vänstervridning ämnet för en nyligen publicerad undersökning: "Politik och yrkesmässiga framsteg bland universitetsinstitutioner". Den tunga titeln till trots innehåller denna noggranna och viktiga studie mycket intressant.

Genom att använda metoder som till exempel dubbelkontrollerande politisk självbeskrivning och mångsidig tillbakagånganalys svarar författarna – Stanley Rothman, professor emeritus i statskunskap vid Smith College, Robert Lichter, professor i kommunikation vid George Mason Universitet, samt Neil Nevitte, professor i statskunskap vid universitetet i Toronto – på två frågor.

• Hur ser amerikanska universitetsinstitutioner på politik? När professorer tillfrågas om sina politiska åsikter är det fyra gånger så många som benämner sig själva som liberala jämfört med allmänheten. På vissa institutioner (i synnerhet engelsk litteratur, följt av filosofi, statskunskap och teologiska studier) är det fler än 80% på institutionen som själva säger sig vara liberala medan färre än 50% säger sig vara konservativa. Denna skillnad har framkallat "en omfattande förskjutning åt vänster" sedan mitten på 80-talet, och den ökar fortfarande.

• Varför är universitetsinstitutioner så liberala? De konservativa klagar på interna politiska fördomar. De liberala genmäler att de konservativa är dumma. Som ordföranden för Dukeuniversitetets filosofiska institution, Robert Brandon, sade: "Vi försöker anställa de bästa, smartaste människorna vi kan hitta. Om, som John Stuart Mill sade, dumma människor vanligen är konservativa, då finns det en massa konservativa vi aldrig kommer att anställa."

Vem har rätt? De konservativa.

Rothman et al upptäckte att till och med när de yrkesmässiga prestationerna är likvärdiga så bedöms ett liberalare synsätt "utgöra en betydligt högre kvalitet för institutionen." Det finns till och med en siffra som kvantificerar denna liberala fördel: "Professorernas politiska inriktning är ungefär en femtedel så viktig som deras yrkesmässiga färdighet när det gäller att bedöma kvalitén på den skola "de arbetar för". Detta betyder enligt Robert Lichter att "Republikaner får sämre jobb än Demokrater".

Författarna avslutar med att säga att de konservativas klagomål på den "liberala enhetligheten i den akademiska världen förtjänar att tas på allvar". De slår också fast att deras rön "visar på att en vänstervridning har skett inom universitetsområdet så till den grad att politiska konservativa har blivit en utrotningshotad art på vissa institutioner."

Utrotningshotad art? David Horowitz skriver slagkraftigt att "universitet är idag ett vänstervridet block. En konservativ professor eller en republikan eller frikyrklig professor är idag lika sällsynt som en enhörning". En Harvard Crimson article medger att det är underförstått i Rothmanstudien att "Kreml på Charlesfloden" faktiskt kan vara sann vad Harvard beträffar.

Rothmangruppens arbete kommer förmodligen inte att tas väl emot inom universitetsvärlden. Studeirektorn för Modern Language Association, Rosemary G. Feal, svarade på deras rön med förutsägbar ilska: "Tanken svindlar när man tar del av detta struntprat."

Om man utgår ifrån att Feals reaktion kommer att vara den övervägande inser man att arbetet med att skapa en politisk balans vid Columbiauniversitetet och andra universitet kommer att kräva mer än att snällt be professorer att anställa konservativa. Det kommer att krävas koncentrerade och utdragna ansträngningar av berörda parter – före detta studenter, nuvarande studenter, föräldrar, lagstiftare – för att återta en institution som har blivit ett fäste för vänstern.

Näraliggande ämnen:  Mellanösternstudier prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.