Nyhetsrapporteringar från Storbritannien visar att tre islamistledare i det landet – Omar Bakri Mohammed, Abu Uzair och Abu Izzadeen – skulle kunna ställas inför rätta för landsförräderi.
De två förstnämnda sade efter attacken den 7 juli i London, att de inte skulle varsko polisen även om de kände till planer på att utföra ytterligare en bombattack i Storbritannien. Den tredje lovordade Londonbombningen för att den fick britterna "att vakna och känna lukten av kaffe."
Är det då realistiskt med åtal för landsförräderi? Inte egentligen. Till att börja med har Omar Bakri Mohammed flytt landet och vissa av islamisterna är inte brittiska medborgare. För det andra, som Lord Carlile påpekade, finns det förmodligen inte "en levande och praktiserande advokat idag som någonsin har haft ett mål om landsförräderi". Faktum är att sedan 1966 har lagen om landsförräderi – som antogs 1351 – bara åberopats vid två mindre tillfällen.
Denna frånvaro pekar på en djupare verklighet: brottet landsförräderi är lika lite giltigt idag som morallagarna, förbudslagarna gällande alkohol eller lagarna som förbjuder människor av olika raser att blanda sig med varandra. Jag förutspår, under förutsättning att inga radikala förändringar inträffar, att inget land i Västvärlden någonsin igen kommer att åtala någon av sina medborgare för landsförräderi.
Tills nyligen hade begreppet landsförräderi en stark ställning. USA:s konstitution definierar det som att "föra krig mot (USA) eller ansluta sig till (dess) fiender och hjälpa och stödja dem". Berömda förrädare genom historien inkluderar Benedict Arnold, Vidkun Quisling och Lord Haw-Haw. Det har alltid varit svårt att tillämpa landsförräderilagar men idag är det omöjligt. Det bevisades inte minst genom fallet med den amerikanska talibanen, John Walker Lindh. Han tillfångatogs på ett slagfält i Afghanistan där han använde vapen mot sina landsmän och lagen om landsförräderi kunde helt klart tillämpas på honom. Men han åtalades för mindre brott och förklarade sig skyldig till ännu mindre överträdelser som till exempel "tillhandahållande av hjälp till talibanerna."
Vad har föranlett detta sammanbrott? Jo, att begreppet lojalitet har ändrats i grunden. Traditionellt har en person antagits vara trogen sitt födelseland. En spanjor eller svensk var lojal med sin monark, en fransman till sin republik, en amerikan till sin konstitution.
Detta är idag ett förlegat synsätt som har ersatts av lojalitet med ens politiska gemenskap – socialism, liberalism, konservatism eller islamism för att nämna några alternativ. Geografiska och sociala band betyder mycket mindre än tidigare.
Boerkriget mellan 1899-1902 blev första milstolpen i denna utveckling, när en stor del av den brittiska allmänheten högröstat motsatte sig sin regerings krigsargument och handlingar. För första gången var det någon, en liten fraktion som kallades "Little Englanders", som öppet trotsade myndigheterna och krävde ett slut på kriget.
En annan ledartyp uppträdde under Första världskriget när inkompetensen hos den allierade militärstyrkan ledde till ett massivt fjärmande från regeringen. En tredje kom under det franska kriget i Algeriet, när arga intellektuella såsom Jean-Paul Sartre faktiskt krävde att franska medborgare skulle mördas: "Att skjuta ner en europé är att döda två myggor i en smäll, att förgöra en förtryckare och mannen han förtrycker."
Detta utanförskap nådde sin kulmen under Vietnamkriget när amerikanska dissidenter viftade med Vietkongflaggor och skanderade pro-Hanoi paroller ("Ho ho, Ho Chi Minh, NLF is gonna win").
Israel utgör ett exceptionellt fall av inhemsk omstörtning. Araberna, som utgör en sjättedel av befolkningen, känner lite eller ingen lojalitet med den judiska staten och uppmanar ibland öppet till våldshandlingar emot det eller motsätter sig hela dess existens. Några judiska akademiker har också uppmanat till arabiskt våld. Detta klimat har till och med lett till flera fall där judar har hjälpt arabiska terrorister.
Idag är lojalitet med samhället man lever i ingen självklarhet; det måste erövras. Omvänt gäller därför förhållandet att hat mot det egna samhället, och en beredvillighet att hjälpa fienden, är vanligt. Ordet "förrädare" har inte längre någon negativ social klang.
Denna nya situation har djupgående innebörd. I krig till exempel måste både sidor försöka vinna lojaliteten från både sin egen befolkning och från motståndarsidans befolkning. Under Andra världskriget slogs de Allierade mot Tyskland och Japan; idag fokuserar man inte på hela länder utan på talibanerna eller Saddam Hussein och hoppas på att få afghanernas eller irakiernas stöd.
Detta kan leda till nya invecklade situationer: under förberedelserna till Irakkriget 2003 tog antikrigsorganisationer i Västvärlden ställning för Saddam Hussiens, medan koalitionen i sin tur pekade på stödet från irakierna själva. I kriget mot terror tornar slaget om lojaliteterna upp sig, och dessa är flytande.
Förräderi som begrepp finns inte längre i Västvärlden. För att vinna i krig måste regeringar ta med detta i beräkningen.
