Förvänta er att Bushadministrationen kommer att fortsätta sätta Mellanöstern i centrum för sin utrikespolitik. Förvänta er också att dess strategier kommer att förbli mer eller mindre oförändrade – trots de blandade framgångarna hitintills.
Detta är budskapet i det utrikespolitiska dokumentet The National Security Strategy of the United States of America, NSS, som utfärdades förra veckan av Vita Huset. Enligt lag skall detta dokument utkomma vart fjärde år och årets 49 sidor långa dokument skrevs av den nationella säkerhetsrådgivaren Stephen Hadley och hans grupp.
Mellanösterns uppförstorade roll visar sig på flera sätt. I ett försättsblad inleder President Bush rapporten med att fastslå "Amerika befinner sig i krig" och beskriver fienden som "terrorism som får bränsle från en aggressiv ideologi av hat och massmord, vilket visade sig den 11 september 2001." Rapporten pekar ut Mellanöstern som den region som "fortsätter att ådra sig världens uppmärksamhet" därför att många av dess länder alltför länge "har lidit av ett frihetsunderskott. Undertryckande av befolkningen har gynnat korruption, obalanserade eller stagnerade ekonomier, politisk förbittring, regionala konflikter och religiös extremism."
Andra indikationer pekar på hur centrala Mellanöstern och Gulfstaterna är. Irak nämns vid namn 57 gånger, medan Kina enbart nämns 28 gånger och Ryssland 17 gånger. Det farligaste landet? "Den största utmaning vi står inför kommer från Iran, hävdar rapporten. Och den syriska regimen som "har valt att vara en fiende till frihet, rättvisa och fred", kommer att få stå till svars.
Denna fokusering på Mellanöstern är förståelig med tanke på de många hot mot Amerika som kommer från denna region. Tyvärr så envisas NSS med att
Förhållanden i Irak presenteras som inget mer än en utmaning som kan överkommas. "Vi kommer att arbeta med den fritt valda, demokratiska regeringen i Irak – vår nya partner i Kriget mot Terror – för att förstärka och utvidga frihet och för att bygga säkerhet och hållbar stabilitet" – som om hotet om inbördeskrig inte fanns.
Att, som Gal Luft uttrycker det, "varje gång en amerikan använder sig av en bensinstation, ger han pengar till Amerikas fiender", är ett stort problem som NSS inte tar hänsyn till på annat sätt än genom ett vagt erkännande av att "oljepengar finansierar aktiviteter som destabiliserar (producenternas) regioner eller befrämjar våldsamma ideologier."
Rapporten minimerar hotet från radikala islam genom påståendet att en "stolt religion" har blivit "förvrängd och används som ondskefull". Inte alls: islamism är en djupt rotad och mycket populär version av islam, vilket inte minst syns på valresultaten från Afghanistan till Algeriet, Pålitliga opinionsundersökningar saknas från flertalet av de muslimska länderna men återkommande undersökningar i Storbritannien ger vissa antydningar om de skakande extremistiska attityderna som dess muslimska befolkning hyser: 5 % av dem stödjer terroristattacken i London 7 juli 2005 och säger att fler sådana attacker är berättigade; 20 % hyser sympati med känslorna och motiven hos dem som utförde attackerna den 7 juli och anser att självmordsattacker mot militären i Storbritannien kan rättfärdigas. Dessa resultat är troligen typiska för den muslimska befolkningen globalt sett, som nyligen utförda opinionsundersökningar bland indonesier och Palestina-araber bekräftar.
NSS undviker att nämna Turkiet och Bangladesh och de nämner Saudiarabien enbart i förbigående och låter förstå att det islamistiska ledarskapet i dessa stater inte ger någon anledning till oro. Administrationens plågsamma misstag att hjälpa en terroristorganisation, Hamas, att komma till makten i januari 2006 bortförklaras med lugnande ord ("Möjligheten för fred och en ny statshildning … ligger öppen om Hamas överger sina terroriströtter och ändrar sitt förhållande till Israel").
På så sätt reflekterar NSS faktiskt den "yin och yang" mentalitet som präglar Bushadministrationens Mellanösternpolitik: en välbehövlig och obeveklig fokusering på regionens sjuka politiska kultur och det hot detta utgör för amerikaner, blandat med en bekymmerslös tro att nuvarande politik duger bra, allting går som det skall och problem – Irak, terrorism och den arabisk-israeliska konflikten i synnerhet – kommer snart att lösa sig.
Betecknande nog är det bara den iranska strävan efter kärnvapen som inte inger samma förtroende. Här är administrationen helt klart oroad ("om en konfrontation skall kunna undvikas", deklarerade NSS, så måste de diplomatiska ansträngningarna lyckas övertyga Teheran om att de bör begränsa sitt kärnvapenprogram till enbart fredliga ändamål). Denna observatör önskar att jämförbara tvivel kännetecknade den amerikanska politiken också inom andra områden i regionen.
