Eftersom den iranska regimen fortsätter på sin inslagna linje och både offentligt uppmanar till förgörelse av Israel och öppet bryter mot icke-spridningsavtalet av kärnvapen står västvärlden nu inför två helt och hållet oönskade framtidsutsikter.
Det första av dessa är att finna sig i vad Teheran säger och gör och hoppas på det bästa. Kanske kan avskräckande medel fungera och det sextio år långa anståndet med att använda kärnvapen fortsätta fungera. Kanske det iranska ledarskapet kommer att göra sig av med sin messianska syn. Kanske ingen annan stat kommer att upprepa Irans beslut att nonchalera reglerna de har lovat att följa.
Nyckelorden i detta scenario är "hopp" och "kanske", att man som talesättet lyder, med vingar och böner ersätta strategiska planer. Detta är, minst sagt, inte det vanliga sättet för stormakter att sköta sina affärer.
Den andra möjliga framtidsutsikten innebär att USA:s regering (och kanske också några allierade) förstör Irans huvudinstallationer och därigenom försenar eller får slut på Teherans kärnvapenambitioner. Militära analytiker anser att Amerikas flygvapen i kombination med bra underrättelser och speciella förordningar, räcker för att på några dagar åstadkomma den skada som behövs; dessutom skulle det kunna säkerställa nyttjandet av Hormuzsundet.
Men en attack skulle få ogynnsamma konsekvenser på i synnerhet två närliggande områden: muslimsk opinion och oljemarknaden. Allt tyder på att ett luftanfall skulle få den idag fjärmade iranska befolkningen att sluta upp runt sin regering. Globalt skulle luftanfall underblåsa en redan fientlig muslimsk inställning till USA och leda till en uppgång för stödet till radikala islam, och därmed bidra till ett ännu större gap mellan civilisationerna. Nyhetsrapporter visar att Teheran finansierar terroristgrupper så att dessa kan angripa amerikanska ambassader, militärbaser, ekonomiska intressen, intensifiera attacker i Irak och skjuta raketer mot Israel.
Även om västs militära styrkor kan hantera dessa utmaningar skulle ett luftanfall kunna få iranierna och deras anhängare att undanhålla olja och gas från marknaden, använda terror mot energiinfrastrukturen och underblåsa civil olydnad vilket skulle kunna skapa en ekonomisk nedgång av samma mått som den energiframkallade lågkonjunkturen i mitten på 70-talet.
Ställd inför dessa två oattraktiva alternativ håller jag med den republikanske senatorn John McCain från Arizona när han säger "Det finns bara en sak som är värre än att USA väljer en militär väg. Det är ett kärnvapenutrustat Iran."
Men finns det ett tredje, mer tilltalande, alternativ? Att hitta detta alternativ är målet för varje analytiker, inklusive undertecknad, som tar sig an ämnet. Detta tredje alternativ måste innehålla en mekanism som förmår den iranska regimen att avhålla sig från att utveckla och militarisera sitt kärnvapen kapacitet. Finns det något sådant avskräckande medel?
Javisst, och det har till och med en chans att lyckas. Iran är lyckligtvis inte en absolut diktatur där en enda person fattar alla viktiga beslut, utan en oligarki med flera olika maktcenter, och många frågor debatteras. Bland de politiska ledarna själva finns det delade meningar och en del inflytelserika ledare är tveksamma till det förnuftiga i att fortsätta med kärnvapen, rädda som de är för den internationella isolering detta skulle leda till, för att inte tala om ett luftanfall. Andra inflytelserika sektorer i samhället – religiösa, militära och i synnerhet ekonomiska – är också oroliga för att huvudstupa ge sig in i detta.
En kampanj av iranier som vill undvika konfrontation kan mycket väl vinna gehör eftersom Iran inte själv hotas av kärnvapen. Att skaffa kärnvapen är ett frivilligt beslut, ett som Teheran kan avstå från att ta. Det råder ingen tvekan om att Irans säkerhet skulle vinna på att landet fortsätter vara kärnvapenfritt.
Krafter som är motståndare till att skaffa kärnvapen måste motiveras och enas, och detta görs bäst genom påtryckningar utifrån. Om européer, ryssar, kineser, människor från Mellanöstern och andra agerar tillsammans med Washington så skulle detta underlätta för oppositionen i Iran att mobilisera. Faktiskt så har dessa länder sina egna skäl att frukta både ett Teheran med kärnvapen och det dåliga exempel detta utgör för andra potentiella kärnvapenmakter som Brasilien och Sydafrika.
Detta internationella samarbete kommer dock inte till stånd, något som märks inom FN. Säkerhetsrådet slingrar sig i Iranfrågan och en iransk tjänsteman har dessutom valts till FN:s nedrustningskommission (vilka har till uppgift att uppnå kärnvapennedrustning).
Att avskräcka Teheran kräver oavbruten, konsekvent påtryckning utifrån på de iranska politikerna. Med detta menas ironiskt nog att de som är mest fientligt inställda till ett luftanfall lett av USA måste (1) stödja Washington och (2) övertyga iranierna om de fruktansvärda konsekvenserna för dem om de trotsar den internationella överenskommelsen.
Att vidta dessa steg och mått är ingen garanti för att lyckas men det erbjuder den enda realistiska vägen för att förhindra allvarlig fara.
