Förr i tiden var det soldater, sjömän och flygare som avgjorde krig, så är inte fallet idag. Istället är det idag TV-producenter, krönikörer, predikanter och politiker som tagit på sig den viktiga rollen att bestämma hur västvärlden skall slåss. Denna förskjutning har fått en djupare innebörd.
Ett konventionellt krig som Andra världskriget utkämpades med hjälp av två förutsättningar som var så grundläggande att de nästan inte märktes.
Den första var att konventionella beväpnade styrkor slogs för att vinna. Den andra sidan grupperade sina soldater, sina stridsvagnar, fartyg och flygplansdivisioner. Miljontals ungdomar gick ut i krig medan civilbefolkningen fick uthärda umbäranden. Strategiskt tänkande och underrättelseverksamhet var viktiga faktorer, men befolkningsstorlek, ekonomi och vapenarsenal var ännu viktigare. En observatör kunde bedöma hur kriget gick genom att observera och analysera sådana objektiva faktorer som hur mycket stål som producerades, oljetillgången, skeppsbyggande och markområden som kontrollerades.
Den andra förutsättningen var att varje sidas befolkning lojalt stödde sitt nationella ledarskap. Man var alla överens om att förrädare och oliktänkande måste utrotas och man gav ledarna sitt stöd. Detta märktes i synnerhet i Sovjetunionen där till och med Stalins vansinniga massmördande inte hindrade befolkning från att göra sitt allra bästa för "Moderlandet Ryssland".
Inget av dessa synsätt gäller längre i västvärlden.
Det första, att slåss för en total seger över konventionella fiendestyrkor, har nästan försvunnit och ersatts av den mer indirekta utmaningen av gerillaoperationer, uppror, intifador och terrorism. Detta nya mönster tillämpades mot fransmännen i Algeriet, mot amerikanerna i Vietnam och mot sovjeterna i Afghanistan. För närvarande används det i striden mellan israeler och palestinier, mot koalitionens styrkor i Irak och i kriget mot terror.
Denna förändring betyder att det som amerikanerna kallar "bönräkning" – att räkna soldater och vapen – numera är oväsentligt, liksom diagnoser av ekonomin eller kontroll av landområden. Asymmetriska krig påminner om polisoperationer mer än de påminner om gamla tiders krig. Precis som när det gäller bekämpandet av kriminalitet så är det den betydligt starkare makten som i sitt arbete begränsas av ett flertal restriktioner, medan den svagare parten fritt kan bryta mot vilka lagar och tabun som helst i sin hänsynslösa jakt efter makt.
Det andra, gamla tiders solidaritet och stöd har lösts upp. Denna process har pågått i mer än ett sekel (den började med den brittiska sidan i Boerkriget 1899-1902). Som jag skrev år 2005: "Begreppet lojalitetskänsla har förändrats i grunden. Traditionellt antogs en person vara trogen sitt fäderneland. En spanjor eller svensk var lojal mot sin monark, en fransman mot sin republik, en amerikan till sin konstitution. Ett sådant antagande är idag förlegat och har ersatts av lojalitet mot ens politiska tillhörighet – socialism, liberalism, konservatism eller islamism, för att nämna några. Geografiska och sociala band spelar mycket mindre roll än förr."
Med lojalitet ute ur leken avgörs nu krig mer på ledarsidorna än på slagfältet. Bra argument, vältalig retorik, raffinerade ordvändningar och höga opinionssiffror är viktigare än att erövra en kulle eller att korsa en flod. Solidaritet, moral, lojalitet och förståelse är den nya tidens stål, gummi, olja och ammunition. Opinionsbildarna är de nya flaggorna och militära ledare. Som jag skrev i augusti är det därför som västvärldens regeringar "behöver lära sig att använda PR som del av sin strategi".
Även när det gäller den iranska regimens förvärvande av kärnvapen är det folkopinionen i västvärlden som är det viktiga, inte dess vapenarsenal. Om de håller ihop kan européer och amerikaner förmodligen förmå iranierna att avstå från att gå vidare med kärnvapen. Om de inte lyckas hålla ihop kommer iranierna att känna sig djärva nog för att gå vidare.
Vad Carl von Clausewitz kallade krigets "tyngdpunkt" har ändrats från vapenmakt till medborgarnas hjärtan och sinnen. Accepterar iranierna konsekvenserna av kärnvapen? Välkomnar irakierna koalitionstrupperna som befriare? Offrar palestinierna frivilligt sina liv genom självmordsbombningar? Vill européer och kanadensare ha en trovärdig militärmakt? Anser amerikaner att islamism utgör en dödsfara?
Strateger från andra länder än västvärlden vet att politik är överlägset och de fokuserar på det. En rad triumfer – Algeriet 1962, Vietnam 1975 och Afghanistan 1989 – berodde alla på urholkad politisk vilja. I juli 2005 skrev Al-Qaidas andreledare, Ayman al-Zawahiri, ett brev där han i kodform noterade att mer än hälften av den islamistiska kampen "sker på mediernas slagfält".
Västvärlden är lycklig nog att ha överhanden vad beträffar den militära och den ekonomiska arenan, men detta räcker inte längre. Det räcker inte längre att bara hålla ett öga på sina fiender, Västvärlden behöver även uppmärksamma nyckelrollen som PR spelar i modernt krigförande.
