Nittiotvå procent av dem som svarade i en nyligen genomförd opinionsundersökning av 1000 egyptier äldre än 18 år kallade Israel för en fiendestat. Till skillnad från endast 2 % som ansåg Israel vara "en vän till Egypten".
Dessa fientliga känslor visar sig på många olika sätt, bland annat i en populär sång med titeln "Jag hatar Israel", hatfyllda antisemitiska politiska tecknade serier, bisarra konspirationsteorier samt terroristattacker mot besökande israeler. Egyptens ledande demokratirörelse Kifaya tog nyligen initiativet till att samla in en miljon underskrifter för en petition som kräver att det egyptisk-israeliska fredsfördraget från 1979 annulleras.
Den egyptiska regeringen har också tillåtit att stora kvantiteter vapen smugglas in till Gaza för att användas mot israeliska gränsstäder. En israelisk lagstiftare, Yuval Steinitz, som specialiserat sig på egyptisk-israeliska relationer, beräknar att så mycket som 90 % av PLO:s och Hamas sprängmedel kommer från Egypten.
Kairo kanske inte har några uppenbara fiender men den utarmade egyptiska staten lägger enorma resurser på att bygga upp militären. Enligt USA:s Congressional Research Service köpte den egyptiska regering utländska vapen för mer än $6,5 miljarder åren 2001-2004, mer än någon annan stat i Mellanöstern. Som jämförelse kan nämnas att den israeliska regeringen köpte vapen för endast $4,4 biljoner under samma period och den saudiska för $3,8 miljarder.
Egypten rankas som den tredje största vapeninköparnationen av alla utvecklingsländer, endast folkrika länder som Kina och Indien ligger före. De har den tionde största permanent armén i världen, långt mer än två gånger så stor som den israeliska.
 Den egyptiske presidenten Anwar El-Sadat, USA:s president Jimmy Carter och den israeliska premiärministern Menachem Begin på gott humör vid undertecknandet av det egyptisk-israeliska fredsfördraget den 26 mars 1979. |
|
Med facit i hand kan vi dock se att fördraget gjorde påtaglig skada på åtminstone två sätt. För det första öppnade det de amerikanska vapenlagren för egyptierna och amerikanerna finansierade också Egyptens inköp av de senaste vapnen. Ett resultat av detta var att för första gången i den arabisk-israeliska konflikten blev en arabisk väpnad styrka förmodligen jämlik med sin israeliska motpart.
För det andra så satte det fart på antisionismen. Jag bodde i Egypten i nästan tre år på 70-talet, före Sadats dramatiska resa till Jerusalem på hösten 1977, och jag kommer ihåg hur relativt ointresserade av Israel man var vid den tiden. Israel förekom i alla nyhetssändningar men man pratade knappast alls om det människor emellan. Egyptierna verkade nöjda med att lämna över denna fråga till sin regering. Först efter fördraget, som många egyptier betraktade som ett svek, blev de själva intresserade. Resultatet av detta blev framväxandet av en mer personlig, intensiv och bitter form av antisionism.
Samma mönster upprepade sig i Jordanien när fördraget med Israel 1994 upprörde människorna. I en något mindre omfattning frambringade överenskommelsen med Palestinierna 1993 och det avbrutna Libanonfördraget 1983 liknande reaktioner. I alla dessa fyra fall ledde diplomatiska överenskommelser till ett uppsving av fientlighet gentemot Israel.
Försvarare av "fredsprocessen" svarar att oavsett hur fientligt inställda egyptierna är och oavsett hur stor deras vapenarsenal än är så har fördraget hållit; Kairo har faktiskt inte gått i krig mot Israel sedan 1979. Även om det är en känslolös fred så är det dock fred.
På vilket jag svarar: om det bara är frånvaron av aktivt stridande som räknas som fred så har fred också rått mellan Syrien och Israel i årtionden, trots att de formellt sett är i krig med varandra. Damaskus saknar ett fördrag med Jerusalem, men det saknar också moderna amerikanska vapen. Kan en gammalmodig signatur på en pappersbit uppväga Egyptens Abrams stridsvagnar, F-16 stridsjetplan och Apachehelikoptrar?
Jag tror inte det. När man ser tillbaka blir det uppenbart att det var ett flertal misstag och önsketänkanden som drev på den arabisk-israeliska diplomatin:
- När överenskommelser väl en gång skrivits under, av icke folkvalda arabiska ledare, skulle detta leda till att massorna gav upp sina ambitioner att utplåna Israel.
- Dessa överenskommelser skulle vara permanenta, inget tillbakatagande och ännu mindre något dubbelspel.
- Andra arabstater skulle oundvikligen följa efter.
- Man kan få slut på krig genom förhandlingar istället för att en sida ger upp.
Det är dags att se det egyptisk-israeliska fördraget – vanligen framställt som stoltheten och prydnaden av arabisk-israelisk diplomati – som det misslyckande det har varit, och dra lämpliga lärdomar från det så man inte upprepar misstagen.
