I en artikel tidigare denna månad med titeln "Israels strategiska inkompetens i Gaza", framförde jag tre synpunkter: att det israeliska ledarskapet ensidigt skapat sina nuvarande problem i Gaza, att kriget mot Hamas betydde att man ignorerade det betydligt större hotet från Irans kärnvapen och att målet att förstärka Al-Fatah inte är vettigt.
Dessa argument ledde till att jag fick mina fiskar varma av läsare som hade intressanta synpunkter som förtjänar svar. För enkelhetens skull har jag redigerat frågorna, vissa av dem svarar jag på här:
"Din artikel var verkligen nedslående. Har du inget uppmuntrande att säga"?
Mellanöstern är i dessa dagar en källa till nästan uteslutande dåliga nyheter. Två ovanliga positiva utvecklingar rör ekonomin: Israel har slutligen, tack vare reformerna som Benjamin Netanyahu genomförde, vant sig av med sin försvagande socialism från tidigare år; och energipriset har gått ned med över två tredjedelar.
"Även om man accepterar att din uppfattning är sann så kan titeln och tonen i artikeln endast tjäna till att uppmuntra Israels fiender. Ett försiktigare språkbruk skulle ha varit mer till Israels fördel".
Jag försöker ge konstruktiv kritik. Även om Israels fiender skulle känna sig uppmuntrade av min allt annat än optimistiska analys så tror jag att detta mer än väl uppvägs av att jag hjälper israelerna att inse sina misstag.
"Israels fiende är deras förrädiska ledarskap som med vilje arbetar för att förgöra den judiska staten och utsätta världens judar för ytterligare en Förintelse. Att vägra göra detta klart och att fortsätta hävda att det är inkompetens som är problemet är att hjälpa ledarskapet och på så sätt själv bli en förrädare".
Om man förråder Israel genom att inte betrakta ledningen som "medvetet arbetande för att förgöra den judiska staten och orsaka ytterligare en Förintelse för världens judar", då är jag skyldig. Jag anser ledningen vara inkompetent men inte ondsint, än mindre självmordsbenägen.
"Här är en strategi för tillbakadragande från Gaza: Israel borde hyra en landremsa från Egypten för att använda som buffertzon".
Bra idé – förutom att det är noll chans att Kairo går med på det.
"Din analys behandlar felaktigt Israel som en självständig aktör då det istället är USAs regering spelar en stor roll vad gäller att begränsa Israels agerande".
Jag behandlade och avvisade denna synpunkt med hänvisning till tillbakadragandet från Gaza i "Sharon's Gaza Withdrawal – Made in Washington?" (Sharons Gazatillbakadragande – tillverkad i Washington?). Men ditt påstående är mer omfattande än Gaza och förtjänar en fullskalig analys.
Mitt korta svar: Tanken att Washington påtvingar ett ovilligt Jerusalem dåliga idéer ger en viss tröst eftersom det antyder att den israeliska ledningen vet vad som behöver göras men inte kan göra det; tyvärr är detta ett föråldrat synsätt.
Ja, från 1973 till 1993 var detta verkligen mönstret. Sedan Osloavtalet har dock den israeliska ledningen inte bara varit en villig medbrottsling till sin amerikanska medspelare utan har ofta tagit ledningen – till exempel Oslo 1993, tillbakadragandet från Libanon 2000, det andra Camp David mötet 2000, Taba-förhandlingarna 2001 och tillbakadragandet från Gaza 2005.
Aaron Lerner sammanfattar detta synsätt i "American pressure is not the problem," (Amerikanskt tryck är inte problemet) där han hävdar att "Israeliska diplomatiska initiativ nästan utan undantag har genomförts med amerikanskt godkännande först i efterhand". Han ger sedan exempel.
"Vad skulle hända om den mest effektiva delen av det israeliska samhället, militären, styrde i Israel"?
Men den israeliska militären har i stor utsträckning styrt sedan den fundamentala helomvändningen från avskräckning till blidkande som skedde 1993 – Rabin, Barak och Sharon dominerade de senaste 16 åren, tillsammans med många andra före detta generaler i landets offentliga liv. I Israel, såväl som runt om i världen, tenderar militären att absorbera den uppvärmda vänsterorienteringen som produceras i ett civilt samhälle.
"Detta är inte tiden att se tillbaka och skuldbelägga: istället är det dags att gå vidare och lösa problemet".
Att peka ut skyldiga till misstag är inte bara att peka finger utan det är avgörande för att man inte skall upprepa misstagen.
"Vad måste Israel göra nu"?
I en annan kolumn denna månad med titeln "Solving the 'Palestinian Problem'", (Att lösa det 'palestinska problemet') stöttar jag det jordansk-egyptiska alternativet genom vilken den förstnämnda tar över Västbanken och den sistnämnda Gaza.
"Du frågar, 'Varför slösade Olmert bort detta tillfälle och konfronterade den relativt triviala fara Hamas utgör istället för det existentiella hotet som Irans kärnvapenprogram utgör'? Svaret finns i en artikel i New York Times den 11 januari, "U.S. rejected aid for Israeli raid on Iranian nuclear site", (USA avvisade hjälp till israelisk attack på Irans kärnanläggning) som förklarar att den amerikanska regeringen förhindrade de israeliska ansträngningarna att förstöra anläggningen i Natanz."
Min analys i "Israeli Jets vs. Iranian Nukes" (israeliska militärflygplan mot iranska kärnvapen) visar på att de israeliska försvarsstyrkorna inte behöver USAs godkännande för att korsa Irak eller stöd av amerikanskt artilleri för att slå till mot iranska mål.
"Det är lätt att kritisera; tror du verkligen du kan göra det bättre? Om så är fallet varför åker du inte till Israel och ger dig in i det politiska livet där"?
En sportjournalist behöver inte vara stjärna på planen för att kritisera spelarna – och inte heller måste en Mellanösternanalytiker ge sig in på den hala vägen av israelisk politik innan han framställer strategiska analyser. Vad beträffar legitimiteten av mina synpunkter medan jag bor i USA se "May an American Comment on Israel?" (Får en amerikan kommentera Israel?).
"Vad anser du om andra alternativa planer som föreslagits, båda förslagen innebär att ingen palestinsk stat etableras och att de palestinska araberna får betalt för att lämna och slå sig ner i ett land de själva väljer bara inte Israel. Det "israeliska initiativet" kommer från Knessetmedlemmen Benny Elon och det andra kommer från Jerusalemtoppmötet Jerusalem Summit, och är skrivet av Martin Sherman, en professor vid Tel Aviv universitetet".
Jag prisar dessa försök till kreativt tänkande. Elonplanen liknar min jordansk-egyptiska tanke förutom att den enbart fokuserar på Jordanien "som den ende legitima representanten för palestinierna" och innebär israelisk suveränitet på Västbanken, någonting jag inte föreslår. Planen från toppmötet i Jerusalem uppmanar till ett "generöst omlokaliserings och vidarebosättningspaket" för palestinierna som lämnar de områden som kontrolleras av Israel; jag förväntar mig inte att många accepterar detta.
"Det finns verkliga ledare i Israel. För att bara nämna en - Moshe Feiglin. Hur är det med honom"?
Han tillför den israeliska debatten viktiga idéer men han är inte "del av den övre politiska sfären i det israeliska politiska livet", som jag uttryckte det i min artikel, och därför inkluderade jag inte honom i min generalisering.
"Var finns Likudledaren Binyamin Netanyahu i allt detta? Är inte han en hök som finner tanken på att ge upp israeliskt land oavsett anledning frånstötande"?
Om jag röstade i det israeliska valet skulle jag rösta på honom nästa vecka. Men vi har sett honom i aktion som premiärminister mellan 1996 och 1999 och jag bedömer hans ämbetstid som ett misslyckande (till skillnad mot hans efterföljande jobb i finansdepartementet, vilket var en framgång). I synnerhet minns jag hans undermåliga uppträdande gentemot Syrien (vilket jag skrev om i en artikel 1999 "The Road to Damascus: What Netanyahu almost gave away", svs "Vägen till Damaskus – vad Netanyahu nästan gav bort"). Netanyahu har kanske mognat som ledare men det gamla ordspråket "Lura mig en gång skäms på dig. Lura mig två gånger skäms på mig" tyder på att Likud kanske har rekryterat ett nytt ansikte.
"Nu när den pensionerade generalen Moshe "Bogie" Ya'alonfinns hopp för Israels framtid".
 Tidigare chefen för IDF General Staff Lt.-Gen. Moshe Ya'alon gick med i Likudpartiet i november 2008. |
Men när man tittar närmare på hans huvudanalys "Israel and the Palestinians: A New Strategy" (Israel och palestinierna – en ny strategi) så arbetar inte Ya'alon på att uppnå en sådan seger över palestinierna. Han vill istället reformera den Palestinska Myndigheten så att de blir bättre på att kontrollera sitt territorium, upprätthålla lag och ordning, stärka sin juridiska auktoritet, utveckla en demokratisk anda och förbättra livskvaliteten för sin befolkning.
"Ekonomiska förbättringar, ett effektivt rättsväsende och demokratisering är väsentliga förutsättningar" skriver han "för en rehabilitering av det palestinska samhället". Han avslutar med att ett erkännande av det palestinska samhället i enlighet med hans idéer "skulle kunna lägga grunden för en framtida överenskommelse som skulle realisera några av de förhoppningar man hade på Osloprocessen." Jag drar därför slutsatsen att Ya'alons mål inte är seger utan ytterligare ett försök till en Osloliknande kompromiss och resolution.
"Vad har hänt med israelerna som gör att de inte längre slåss smart?
Bra fråga, jag gav ett svar för ett halvår sedan: "Den strategiskt briljanta men ekonomiskt undermåliga tidiga staten har ersatts av det motsatta. Spionhjärnorna från förr, militära genier och politiska tungviktare har som det verkar gått in för high-tech och lämnat staten i händerna på korrupta, kortsynta mentala dvärgar".
Men detta förklarar inte hela situationen som är ett resultat av en djupgående blandning av trötthet och arrogans. De bästa analyserna av detta problem har skrivits av Yoram Hazony i The Jewish State: The Struggle for Israel's Soul (Den judiska staten: kampen över Israels själ) samt Kenneth Levin, The Oslo Syndrome: Delusions of a People Under Siege (Oslosyndromet: villfarelser hos ett folk under belägring).
"Daniel Pipes borde försöka minska spänningen mellan Israel och de arabiska grannarna".
Försök att minska spänningarna har varit ett centralt ämne sedan Kilometer 101-avtalet från 1973. De har misslyckats eftersom de försöker hitta ett taktfullt slut på den arabisk-israeliska konflikten. Jag föredrar en bestämd lösning för det är det enda som kommer att få slut på konflikten.
