Israels nyckfulla statsministrar

Två mönster har format Israels historia sedan 1992 och förklarar mycket av Israels besvärliga situation idag. För det första har varje vald statsminister brutit sitt löfte angående hur han kommer att hantera araberna. För det andra har var och en av dem anammat ett oväntat tillmötesgående handlingssätt.

Här är ett exempel på svek från var och en av de fyra statsministrarna:

Yitzhak Rabin lovade det israeliska folket omedelbart efter att han vann valet i juni 1992 att "med PLO som organisation, kommer jag inte att förhandla". Ett år senare dock gjorde han precis det. Rabin försvarade att han hade med Yasir Arafat att göra genom att säga att han inte hade funnit några andra palestinier att göra affärer med, så för att "föra freden framåt och hitta en lösning", var han tvungen att vända sig till PLO.
Benjamin Netanyahu lovade innan han blev vald 1996 att under sitt ledarskap så kommer Israel "aldrig lämna Golanhöjderna."
Dock 1998, som jag fastställde i The New Republic och som Bill Clinton precis bekräftade i sina memoarer, ändrade sig Netanyahu och planerade att erbjuda Damaskus hela Golanhöjderna i utbyte mot ett fredsfördrag.
Ehud Barak lovade rent ut under sin kampanj i maj 1999 ett "Jerusalem, förenat och under vårt styre för alltid, punkt slut". I juli 2000 dock vid toppmötet vid Camp David II, erbjöd han stora delar av östra Jerusalem till den palestinska myndigheten.
Ariel Sharon vann en jordskredsseger i januari 2003 över sin motståndare från Arbetarpartiet, Amram Mitzna, som uppmanade till "evakuering av bosättningar från Gaza". Sharon hånade detta och sa att det "kommer att föra terrorismcentren närmare [Israels] befolkningscenter." I december 2003 dock så antog Sharon Mitznas idé om ensidig tillbakadragning.

Statsministrar klagar ibland över att andra bryter sina löften. Netanyahu till exempel påpekade i augusti 1995 att Rabin hade "lovat i sin valkampanj att inte tala med PLO, att inte ge upp mark under den här mandatperioden, och att inte skapa en palestinsk stat. Han bryter alla dessa löften en efter en." Naturligtvis, när han själv valdes så bröt Netanyahu också sina löften "ett efter ett".

Vad förmår var och en av Israels senaste statsministrar att backa från sina resoluta avsikter och istället anta en policy av ensidiga eftergifter?

I en del fall så är det på grund av egennytta, i synnerhet för Netanyahu, som trodde att hans chans att bli omvald förbättrades genom en överenskommelse med den syriska regeringen. I andra fall finns det inslag av dubbelspel - i synnerhet att dölja planerade eftergifter eftersom de visste att det inte var populärt bland väljarna. Yossi Beilin, en av Baraks ministrar, medgav under toppmötet vid Camp David II att han och andra i regeringen tidigare hade dolt sin beredvillighet att dela Jerusalem. "Vi talade inte om detta under valkampanjen eftersom vi visste att allmänheten inte skulle tycka om det".

Men egennytta och dubbelspel är bara del av sagan. Därtill sporrar uppriktiga strävanden israeliska statsministrar att överge starka taktiker för svaga. Här lämnar vi den politiska arenan och går in på det psykologiska området. Att vara Israels statsminister, ett land som är omgivet av fiender, är ett tungt jobb. Det är alltför lätt för innehavaren av tjänsten, som har valts till ledare av sitt folk, att ogenerat tro att han har en särskild talang för att lösa sitt lands största, bestående och potentiellt ödesdigra problem, problemet med arabisk fientlighet.

Det räcker inte för denna viktiga man att ihärdigt kämpa för den tröga, sakta, dyra och passiva taktiken av avskräckning, med hopp om att någon fjärran dag vinna arabernas acceptans. Hans otålighet leder undantagslöst i samma riktning - att få saker att hända fortare, att utveckla lösningar och att "ta chanser för fred".

Om statsministerns initiativ lyckas så skaffar han sig internationellt erkännande och skrivs in judiska historieböcker. Om det misslyckas - jaha, det var värt ett försök och hans efterträdare kan ordna till röran.

Storslagenhet och egoism förklarar i slutändan mönstret av statsministrar som veknar. Det här påminner om hur, i århundraden, franska kungar och presidenter har efterlämnat storslagna byggnadsprojekt i Paris som sina personliga spår i historien. I samma anda så har israeliska statsministrar sedan 1992 drömt om att efterlämna ett storslaget diplomatiskt projekt.

Problemet är att dessa är odemokratiska impulser som förråder väljarkåren, underminerar förtroende för regeringen och försämrar Israels ställning. Dessa negativa trender kommer att fortsätta tills israelerna väljer en anspråkslös statsminister.

--------------------------------------------------------------------------------

29 juni, 2004 uppdatering: Jag provade den här teorin i Jerusalem den 21 juni, inför en publik som inkluderade Avigdor Lieberman, som precis hade förlorat sin position som transportminister i Sharonregeringen på grund av att han motsätter sig det ensidiga tillbakadragandet från Gaza. När jag hade talat klart studsade Lieberman ur sitt säte, tog mikrofonen från mig, och meddelade allihop, "När jag är statsminister så kommer jag inte att göra det. Jag kommer att hålla fast vid mina löften".

Näraliggande ämnen: Arabisk-israelisk konflikt & diplomati, Israel prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.