Hamas seger över Fatah i Gaza den 14 juni är viktig för palestinierna, för den islamistiska rörelsen och för USA. Den är något mindre viktig för Israel.
Spänningarna mellan Fatah och Hamas kommer förmodligen att kvarstå och tillsammans med dem sprickan mellan Västbanken och Gaza. Framväxten av två rivaliserande enheter "Hamastan" och "Fatahland" är kulmen på en lång konflikt; med tanke på de två regionernas benägenhet år 2001 att förökas genom delning förutspår Jonathan Schanzer att "det inte alls skulle vara förvånande om den Palestinska Myndigheten (PA) delades geografiskt". Följande händelser särade verkligen på dem:
- Anarkin som började år 2004 fick fram palestinska klanhövdingar och kriminella krigsherrar
- Yasser Arafats död i november 2004 undanröjde den omänskligt onda figur som ensam kunde hålla samman de två regionerna.
- Israels tillbakadragande från Gaza år 2005 berövade Gaza dess enda stabiliserande inslag.
- Hamas seger i valet till den Palestinska Myndigheten i januari 2006 gav dem en stark bas från vilken de kunde utmana Fatah.
Om man utgår från att Fatah behåller makten på Västbanken (där man har arresterat 1500 Hamasmedlemmar), så har två rivaliserande fraktioner ersatt den Palestinska Myndigheten. Med tanke på hur snabbt den palestinska nationalismen växte fram och hur ny den är (mer specifikt kan den dateras till 1920) kan denna delning vara väldigt viktig. Som jag har sagt så är palestinianismen så ytlig att den skulle kunna "sluta lika snabbt som den startade". Andra konstellationer för de palestinska araberna skulle kunna omfatta pan-islam, panarabisk nationalism, Egypten, Jordanien eller deras egna släkter och klaner.
Internationellt sett så punkterar Fatahs och Hamas krigsförbrytelser den överordnade myten i modern politik – palestinierna som offer. Dessutom, medan två "Palestina" käbblar om kontrollen av exempelvis platsen i FN som 1974 gavs till den Palestinska befrielseorganisationen (PLO) så förstör de en andra myt – den om en palestinsk stat. "Palestinierna är nära att på egen hand slå in den sista spiken i kistan för den palestinska saken," säger Saud al-Faisal. En palestinsk journalist anmärker sarkastiskt att "tvåstatslösningen har äntligen kommit till stånd".
Den islamistiska rörelsen däremot tjänar på det. Att etablera sig på Gazaremsan ger dem ett brohuvud mitt i Mellanöstern från vilken de kan infiltrera Egypten, Israel och Västbanken. Hamastriumfen stärker också den islamistiska rörelsen globalt. På samma sätt utgör den ett tecken på Västvärldens nederlag i "kriget mot terror", och exponerar på ett brutalt sätt Israels premiärminister Ariel Sharons kortsiktiga, oansvariga ensidiga tillbakadragande från Gaza liksom Bushadministrationens obetänksamma hetsande till val.
Vad Israel beträffar så kvarstår samma existentiella hot. Landet tjänar på Hamas nästan totala isolering från Västvärlden, från den palestinska rörelsens sammanbrott och på att nu ha bara en motståndare i Gaza. De tjänar också på att ha en fiende, Hamas, som inte gör någon hemlighet av sin avsikt att förgöra den judiska staten, till skillnad från Fatah som hycklar. (Fatah diskuterar med Jerusalem medan man dödar israeler, Hamas dödar israeler utan några diskussioner; Fatah är inte moderata men förslagna; Hamas är helt enkelt ideologiska.) Men Israel förlorar när glöden, disciplinen och den stenhårda konsekvensen av totalitära Islam ersätter Fatahs osammanhängande Arafatiska röra.
 En beväpnad Hamasmedlem kopplar av i ett rum som tillhör Fatah. |
|
Fatahs beredvillighet att spela ett bedrägligt diplomatiskt spel har invaggat flummiga och lättlurade västerlänningar, inklusive israeler, att satsa på dem. Den senaste dårskapen var Washingtons beslut att lyssna på sin säkerhetssamordnare i regionen, Generallöjtnant Keith Dayton, och ge Fatah $59 miljoner i militärhjälp för att bekämpa Hamas – en politik som visade sig vara än mer korkad när Hamas helt sonika beslagtog transporterna för att själva använda sig av dem.
Endera dagen, kanske, kommer de savant-fenomena "fredsivrarna" att inse de tydliga spåren av de katastrofer som deras hantverk har åstadkommit. Istället för att envetet arbeta för att tvinga Fatah och Jerusalem till förhandlingsbordet borde de kanske försöka fokusera på att åstadkomma en tankeförändring hos ungefär 80 procent av palestinierna, de som fortfarande försöker att omintetgöra resultatet av kriget 1948-49 genom att besegra sionismen och uppföra en 22:a arabisk stat på Israels ruiner.
Det ryktas att Ehud Barak, Israels helt nya försvarsminister, planerar att attackera Hamas inom loppet av några veckor; men om Jerusalem fortsätter att stödja ett korrupt irredentismiskt Fatah (som premiärminister Ehud Olmert just har kallat sin "partner"), ökar detta bara möjligheten att Västbanken till slut kommer att införlivas med Hamastan.
