Omkring 100 000 turkiska trupper, uppbackade av flygplan och stridsvagnar, är redo att gå in i Irak i syfte att bekämpa terrorism. Men när de väl är där finns risken att de stannar kvar permanent och ockuperar Mosulområdet, vilket kan få ödesdigra konsekvenser för regionen.
För att förstå denna risk krävs att man friskar upp minnet om de turkiska irredentistambitionerna som går tillbaka till 1920-talet. Vid Första världskrigets slut befann sig det Ottomanska imperiet på förlorarnas sida, ett dilemma som cementerades genom Freden i Sèvres som påtvingades dem av de segrande allierade. Fredsfördraget gjorde att en del av det Ottomanska territoriet kom under internationell kontroll och mycket av det övriga under separat armenisk, fransk, grekisk, italiensk och kurdisk kontroll, vilket innebar fortsatt turkiskt styre i endast en ministat i nordvästra Anatolien.
Kemal Atatürks militära segrar 1919-1922 gav makthavarna i Turkiet nytt mod och ny tillförsikt vilket ledde till att Sèvres aldrig infördes. Istället ledde Lausannefreden 1923 till att alla Turkiets gränser förutom gränsen till det brittiskockuperade Irak godkändes. För Iraks del stipulerade Lausanne en temporär gräns (Brysselgränsen) vilken skulle ersättas inom nio månader genom ett "vänskapligt avtal som skulle slutas mellan Turkiet och Storbritannien". Om inget avtal slöts skulle Nationernas Förbund bestämma gränsen.
Ankara och London nådde inte fram till ett "vänskapligt avtal" och det slutade med att Nationernas Förbund överlät Mosulprovinsen med dess 600 000 invånare till Irak. Atatürks regering skrev 1926 motvilligt under ett avtal baserat på Brysselgränsen.
Under nästan sex årtionden verkade det som om Mosulfrågan var avgjord. Men den återuppstod under Irak-Irankriget 1980-88 då Saddam Hussein förlorade en stor del av kontrollen över norra Irak. Från 1983 tillät Hussein fyra gånger turkiska trupper att på irakiskt territorium "jaga" den gemensamma fienden, det Kurdiska Arbetarpartiet (Partiya Karkerana Kurdistan eller PKK). Dessa räder in på irakisk mark inspirerade vissa element i Turkiet till att återuppliva det gamla kravet på Mosul.
Kuwaitkriget 1991 ledde till en ytterligare nedgång i den irakiska överheten norr om den 36:e breddgraden vilket möjliggjorde för turkiska styrkor att 29 gånger gå över gränsen i sin jakt på PKK medlemmar, vilket i sin tur spädde på Ankaras Mosulambitioner. Dessa ambitioner kulminerade 1995 när ca 35 000 turkiska trupper gick in i norra Irak under "Operation Steel", vilket ledde den turkiske presidenten Süleyman Demirel till att återöppna dokumenten från 1926: "Gränsen är fel" sade han. "Mosulprovinsen ligger inom gränsen för det Ottomanska imperiet. Om den platsen hade varit en del av Turkiet hade inget av dagens problem existerat." Demirel anklagade även västmakterna för att återuppväcka det för länge sedan döda fördraget från Sèvres.
Demirels uttalande möttes omedelbart av starka och negative reaktioner och han tog tillbaka sitt uttalande och sade i stället att "Turkiet har inga planer på att använda våld varken för att lösa (gräns-) problemet eller för att tillskansa sig territorium". Men som jag skrev då, "inget beslut har fattats och Mosulfrågan skulle kunna blossa upp och utvecklas till en krissituation, i synnerhet om den irakiska regeringen fortsätter att försvagas".
Vilket för oss till den nuvarande situationen nuvarande situationen. Mycket har förändrats sedan 1995, Saddam Hussein har störtats, PKK-ledaren sitter i turkiskt fängelse, islamister styr i Ankara och i norra Irak råder ett bedrägligt lugn. Men PKK grumlar återigen de turkisk-irakiska relationerna, turkiska styrkor korsar rutinmässigt gränsen till Irak och Mosulfrågan dyker upp på nytt.
 Bashar al-Assad (h.) stödjer Recep Tayyip Erdoğans hot mot norra Irak. |
|
Den spända situationen har nått nya höjder de senaste veckorna, trots en överenskommelse mellan Ankara och Baghdad om att irakiska trupper ska slå ner på PKK och obekräftade uppgifter om en hemlig operation utförd av amerikanska specialstyrkor mot PKK. Stödd av den syriske presidenten Bashar al-Assad har Erdoğan viftat bort den amerikanska oron för en turkisk invasion, det turkiska parlamentet röstade med siffrorna 507-19 för att godkänna en invasion av Irak med luft- och markstyrkor och befälhavaren Yaşar Büyükanıt hotade med krig.
Turkarna har helt berättigade antiterroristskäl för att bekämpa PKK i Irak men Ankaras skuggirredentism sedan 1990 antyder att de strävar efter att återta vissa Ottomanska egendomar. Med andra ord, ytterligare en olöst Mellanösterngräns hotar stabiliteten.
