Får jag, en amerikansk medborgare som bor i USA, kommentera det israeliska beslutsfattandet offentligt?
 Yoram Schweitzer vill inte att jag sätter mig till doms över beslut som fattats av den israeliska regeringen. |
Schweitzer förklarar inte logiken bakom sin ilska men vi har hört det förut: Om en person inte lever i Israel, låter argumentet, betalar skatt där, själv riskerar livet på gatorna där och har barn i armén så bör han inte lägga sig i israeliskt beslutsfattande. Detta synsätt anammas i stora drag av American Israel Public Affairs Committee och andra prominenta judiska institutioner.
Jag respekterar den inställningen utan att för den skull acceptera detta synsätt. Att ha åsikter om vad utländska regeringar gör är vardagsmat för mig som amerikansk utrikespolitisk analytiker som arbetat i såväl utrikesdepartementet som försvarsdepartementet och som varit styrelseledamot i USA:s institut för fred och som kolumnist har jag i nästan ett decennium delat med mig av mina åsikter. En snabb bibliografisk genomgång visar att jag haft åsikter om många regeringar inklusive den brittiska, kanadensiska, danska, franska, tyska, iranska, nepalesiska, saudiska, sydkoreanska, syriska, och turkiska.
Naturligtvis har jag inte barn som tjänstgör i alla dessa länders arméer men jag bedömer ländernas utveckling för att vägleda mina läsare. Det är värt att notera att ingen från dessa andra länder har bett mig att inte kommentera deras interna affärer. Schweitzer ger själv råd till andra; i juli 2005 till exempel rådde han muslimska ledare i Europa att "agera starkare när det gäller att ta avstånd från de radikala islamiska elementen". Detta är vad alla självständiga analytiker gör.
Så både Schweitzer och jag kan kommentera utvecklingen runt om i världen men när det gäller Israel bör min hjärna tömmas på tankar, min tunga vara tyst och mitt tangentbord stanna upp? Knappast.
Dessutom motsätter jag mig själva begreppet tillhörighetsrelaterad information – att ens vistelseort, ålder, etnisk tillhörighet, akademisk utbildning, erfarenhet eller andra kvalitéer skulle göra ens åsikter mer trovärdiga. I Christopher Cerf och Victor S. Navasky nyligen utkomna bok I Wish I Hadn't Said that: The Experts Speak - and Get it Wrong! (Jag önskar att jag inte hade sagt det: experterna talar – och får fel!) demonstreras på ett humoristiskt och oförglömligt sätt detta högfärdiga tankesätt. Att bo i ett land betyder inte nödvändigtvis att man har mer kunskaper om det.
 Ehud Barak, den mest dekorerade soldaten i israelisk historia, begick misstag. |
Det är ett misstag att avvisa information, idéer eller analyser på grund av någons kvalifikationer. Korrekta och viktiga tankar kan komma från alla källor – till och med från sådana som är tusental mil borta.
I denna anda kommer här två svar beträffande Schweitzers syn på Samir al-Kuntar-händelsen. Schweitzer hävdar att "underlåta att göra sitt yttersta för att rädda någon medborgare eller soldat som hamnat i fiendens händer skulle krossa en av de grundläggande byggstenarna i det israeliska samhället". Jag håller med om att rädda soldater eller deras kvarlevor är operativt viktigt och ädelt, men "yttersta" har sina begränsningar. Exempelvis bör en regering inte lämna över levande medborgare till terrorister för att få tillbaka kroppar av soldater. Regeringen Olmerts handling förra veckan gick alldeles mycket för långt.
En annan sak: Schweitzer hävdar att "relativt sett så var det nyliga utbytet med Hizbollah billigt. Det är tveksamt om huruvida Kuntars frisläppande gav Hizbollah någon form av moralisk seger". Om den överenskommelsen var billig vågar jag inte ens föreställa mig en dyr. Och med tanke på att när Kuntar anlände till Libanon så tog regeringen en ledig dag för ett nationellt firande så är det en medveten blindhet att förneka Hizbollahs seger.
