Kommentarer om kriget mellan Israel och Hamas tenderar att bli ensidiga och ta moraliskt ställning för eller emot Israel. Detta är en oerhört viktig diskussion men det är inte den enda; det finns också behov av en kall strategisk bedömning; vem vinner, vem förlorar?
Hillel Frisch hävdar att Hamas (som han kallar för "en liten isolerad rörelse som kontrollerar en liten remsa") har "gjort en grov missbedömning" genom att reta upp den egyptiska regeringen och starta ett krig mot Israel. Han avslutar med att Hamas har påbörjat ett "strategiskt självmord".
Så är kanske fallet men det finns scenarier där Hamas stärks. Khaled Abu Toameh noterar det starka och växande stödet för Hamas i hela Mellanöstern. Caroline Glick anser att det finns två sätt för Hamas att vinna: en återgång till det status quo som rådde innan, där Hamas fortfarande styr i Gaza, eller en överenskommelse om eldupphör där utländska makter bildar en internationell regim för att övervaka Gazas gränser till Israel och Egypten.
Som man förstår av detta kommer utvärderingen av Hamas krigshandlingar i första hand att bero på beslut som tas i Jerusalem. Dessa beslut är det verkliga ämnet. Hur bra har Israels ledarskap varit?
Katastrofalt. Jerusalems djupgående strategiska inkompetens fortsätter och underblåser den misslyckade politiken som har förts sedan 1993 och som har frätt bort Israels rykte, strategiska fördel och säkerhet. I huvudsak fyra skäl leder mig till denna negativa slutsats.
För det första så är det de som sitter vid makten i Jerusalem som skapade Gaza-problemet. Deras ledare Premiärminister förklarade i ett extraordinärt uttalande 2005 det kommande ensidiga israeliska tillbakadragandet från Gaza: "Vi (israeler) är trötta på att strida, vi är trötta på att vara modiga, vi är trötta på att vinna, vi är trötta på att besegra våra fiender".
Olmert spelade en vital roll när det gällde (1) att inleda tillbakadragandet från Gaza vilket gjorde att de israeliska försvarsstyrkorna inte längre hade kontroll över territoriet och (2) ge upp israelisk kontroll över gränsen mellan Gaza och Egypten. Detta andra beslut, vilket väckt väldigt lite uppmärksamhet, gjorde det möjligt för Hamas att bygga tunnlar till Egypten, smuggla in materiel och avfyra raketer in i Israel.
För det andra har Olmert och hans kolleger misslyckats med att svara på raket- och granatattackerna. Från det att Israel drog sig tillbaka 2005 och fram tills nu har Hamas skjutit fler än 6,500 missiler in till Israel. Otroligt nog stod israelerna ut med uppemot åtta attacker om dagen under tre år; varför? En ansvarsfull regering skulle ha ansett den första raketen som en krigsorsak och omedelbart svarat.
För det tredje publicerade en kommitté i det franska parlamentet i mitten på december en viktig teknisk rapport där det slogs fast att "det råder inte längre något tvivel" om det militära ändamålet med Irans kärnvapenprogram och att detta kommer att vara igång om 2-3 år.
När Bushadministrationen var på väg ut och den nyvalde presidenten väntade på att ta över utgjorde detta ett bra tillfälle att få något gjort. Varför slösade Olmert bort denna möjlighet att konfrontera den relativt milda faran Hamas utgör till skillnad från det existentiella hotet från Irans kärnvapenprogram? Denna försumlighet kan få fruktansvärda återverkningar.
Slutligen, från vad man kan urskilja av Olmerts mål i kriget mot Hamas så verkar det som att Hamas har försvagats och Fatah stärkts så att Mahmoud Abbas kan återta kontrollen över Gaza och återuppta diplomatiska förbindelser med Israel. Michael B. Oren och Yossi Klein Halevi har uttryckt denna tanke i en nyligen publicerad artikel med titeln: "Det är nödvändigt för Palestinierna att Israel vinner: Om Hamas lyckas fortsätta med terrorverksamheten så är fredsprocessen över".
Bitter erfarenhet gör dock denna tes ogiltig. För det första har Fatah visat sig vara en beslutsam fiende fast besluten att eliminera den judiska staten. För det andra förkastade palestinierna själva Fatah i valet 2006. Det är ofattbart att någon fortfarande betraktar Fatah som en "partner för fred". Istället bör Jerusalem tänka kreativt på andra scenarier, kanske min "ingen-stat lösning" och inkludera de jordanska och egyptiska regeringarna.
Mer förfärande än till och med Olmerts oduglighet är att det israeliska valet som skall hållas om en månad nu har tre kandidater av samma sort som han. Två av dem (Utrikesminister Tzipi Livni och Försvarsminister Ehud Barak) utgör för tillfället hans huvudsakliga stödtrupp medan två (Barak och Binyamin Netanyahu) fullständigt har misslyckats under sina tidigare premiärministerperioder.
Om man ser bortom Olmert och hans potentiella efterträdare ser man de värsta nyheterna, nämligen att det inte finns någon i den övre sfären i israeliskt politisk liv som uttrycker nödvändigheten av seger. På grund av detta anser jag Israel vara en förlorad stat, en stat med talang, energi och beslutsamhet men utan färdriktning.
