För att låna en datorterm, om Ayatollah Khomeini, Usama bin Laden och Nidal Hasan representerar Islamism 1.0 så representerar Recep Tayyip Erdoğan (Turkiets premiärminister) Tariq Ramadan (en schweizisk intellektuell) och Keith Ellison (en amerikansk kongressledamot) Islamism 2.0. Den första dödar fler människor men den senare utgör ett större hot mot den västerländska civilisationen.
 Hussam Ayloush (l.) var värd för Kongressledamoten Keith Ellison (D-Minn) vid ett CAIR evenemang i november 2007. |
En tillbakablick på de tre senaste årtionden, sedan islamism blev en betydande politisk maktfaktor visar dock att enbart våld sällan fungerar. Människor som överlevt terrorattacker kapitulerar sällan inför radikala islam – detta skedde varken efter mordet på Anwar el-Sadat i Egypten 1981, attackerna den 11 september, Balibombningarna 2002, Madridbombningen 2004, Ammanbombningen 2005 eller efter terroristattackerna i Israel, i Irak, i Afghanistan och Pakistan. Terrorism orsakar fysisk skada och dödar och skrämmer men det lyckas sällan förändra den gällande ordningen. Föreställ er att islamister hade orsakat Orkanen Katrinas förödelse eller tsunamin år 2004 – vad av bestående värde skulle de ha åstadkommit?
Icke-terroristvåld ämnat att införa Sharialagar har knappast större framgång. Revolution (i betydelsen storskalig socialrevolt) har endast gett islamisterna makten på en plats vid ett tillfälle – Iran 1978-79. På samma sätt har en statskupp (militärt maktövertagande) enbart fört dem till makten en enda gång – i Sudan 1989. Detsamma gäller inbördeskrig – Afghanistan 1996.
Om våldet från Islamism 1.0 sällan lyckats främja Sharia så klarar sig strategin Islamism 2.0 sig bättre genom att arbeta inom systemet. Islamister, duktiga på att vinna den allmänna opinionen, representerar den huvudsakliga oppositionella kraften i länder med muslimsk majoritetsbefolkning såsom Marocko, Egypten, Libanon och Kuwait. Islamister hade stora valframgångar i Algeriet 1992, i Bangladesh 2001, i Turkiet 2002 och i Irak 2005.
När de väl kommit till makten kan de föra landet i riktning mot Sharia. Medan Mahmoud Ahmadinejad möter vreden hos de iranska gatudemonstranterna och bin Laden gömmer sig i en grotta så solar sig Erdoğan i glansen av offentligt godkännande, förvandlar republiken Turkiet och erbjuder en lockande modell för islamister över hela världen.
 Sayyid Imam al-Sharif, den egyptiske teoretikern från Al-Qaida, ändrade sitt förhållningssätt och omfamnar numera laglig islamism. |
I sin nyligen utkomna bok fördömer han användandet av makt mot muslimer ("varje droppe blod som utgjutits och som utgjuts i Afghanistan och Irak är bin Laden ansvarig för och Zawahiri och deras följeslagare") och även mot icke-muslimer (11 september var kontraproduktivt för "vad är det för vits med att ni förstör en av era fienders byggnader och han förstör ett av era länder? Vad är det för vits med att ni dödar en av hans folk och han dödar tusen av era?").
Sharifs utveckling från terrorismteoretiker till förespråkare för laglig förvandling genomsyras av en betydligt mer omfattande förändring; därför, som författare Lawrence Wright noterar, utgör hans avhopp ett "fruktansvärt hot" mot Al-Qaeda. Andra en gång i tiden våldsamma islamistiska organisationer i Algeriet, Egypten och Syrien har insett vilken potential laglig islamism har och i stort sett avsagt sig våld. Man ser också en parallell förändring i länder i Väst; Ramadan och Ellison representerar en spirande trend,
(Vad man skulle kunna kalla Islamism 1.5 – en kombination av hårda och mjuka medel, av yttre och inre förhållningssätt – fungerar också. Det innebär att lagliga islamister mjukar upp fienden, och därefter kan de våldsamma elementen ta makten. Hamas övertagande av Gaza visade att en sådan kombination kan fungera: de vann valet 2006 och iscensatte ett våldsamt uppror 2007. Liknande processer kan komma att ske i Pakistan. Storbritannien verkar genomgå en motsatt process, där våldet skapar en politisk öppning).
Slutsatsen är att enbart islamister, inte fascister eller kommunister, har använt sig av mer än rå makt för att vinna allmänt stöd och utveckla version 2.0. Eftersom denna aspekt av islamism underminerar traditionella värden och tillintetgör friheter kan den hota civiliserat liv mer än vad version 1.0s brutalitet gör.
