Ett oavsiktligt stöd för Campus Watch vid Georgia Tech

Vilket genomslag har Campus Watch, ett projekt jag startade som "granskar och kritiserar Mellanösternstudier i Nordamerika med mål att förbättra dem", haft under de fyra år det har existerat? Projektet får flera indirekta och oavsiktliga komplimanger (en favorit: Miriam Cooke från Duke University hävdar att det hotar "att försvaga själva grunden för amerikansk utbildning"), men förra veckan fördes fram det tydligaste, om än mest oavsiktliga, beviset på dess påverkan.

Berättelsen börjar den 11 november 2005 när "Students for Justice in Palestine" (SJP) vid Georgia Institute of Technology var värdar för en veckolång filmserie som heter "Livet Under Ockupation." Trots att det var fakulteten som stod för serien och institutet som betalade så var serien helt och hållet obalanserad i sin behandling av det israelisk-palestinska kriget. Orit T. Sklar, en tredjeårsstudent som studerar till civilingenjör och miljötekniker, skrev om sin negativa reaktion på seriens avslutande evenemang på FrontPageMag.com den 5 december i en artikel som heter "Georgia Tech's Propaganda War".

Bland annat så kritiserade Sklar, som är skolans Hillel-president, grundare av "Jackets for Israel" och medkärande i en rättegång mot Georgia Tech där man kräver frihet att ha åsikter som skiljer sig från skolans officiella hållning, Laura Bier, en nyligen utnämnd biträdande lektor. I Biers biografi står det att hennes intressen "omfattar historien och kulturen i Mellanöstern, genusfrågor och islamsk lag samt kvinnors roll i Egypten". När Bier, fakultetsrådgivaren till SJP, talade vid filmserien, skrev Sklar att hon

lyckades inkludera ordet "ockupation" i varje uttalande. Det var som en propaganda lektion från nazisterna - om du upprepar det tillräckligt ofta kommer folk tro att det är sant. … Den nuvarande situationen i Mellanöstern är mycket mer komplex och förtjänar att beskrivas med mer än ett ord - ett ord som har blivit arabvärldens bästa internationella marknadsföringsploj i historien. Professor Biers uppmuntrande av anti-israel retorik leder mig att ifrågasätta henens intellektuella kapacitet och objektivitet vad gäller Mellanösternfrågor.

Det borde ha slutat här men det gjorde det inte. Chronicle of Higher Education som kom ut den 14 april 2006 innehöll en artikel skriven av pseudonymen "Leah Bowman", med titeln "The New Blacklists". I artikeln ger författaren, som identifierar sig själv som en biträdande lektor, en riklig mängd detaljer vilka fastställer att hon är Laura Bier:

Min första termin som lektor i Mellanösternhistoria vid ett stort forskningsuniversitet i södern närmade sig sitt slut. … Jag hade medverkat i en panel om den israeliska ockupationen av Palestina. Det var sista kvällen av en veckolång palestinsk filmfestival kallad "Livet Under Ockupation" vilken sponsrades gemensamt av några mänskliga rättighetsgrupper på campus och en pro-palestinsk grupp som jag är fakultetsrådgivare åt. … Jag sa några ord [vid evenemanget] om den humanitära kostnaden av ockupationen av palestinier och nödvändigheten av en rättvis politisk lösning. … En student i publiken som leder en pro-israelisk grupp på campus … skrev en artikel som lades upp på en högerorienterad webbsida, i artikeln utpekades jag som försvarare av terrorism och författaren vänder sig mot min användning av termen "ockupation" för att beskriva Israels militära närvaro på Västbanken.

Notera att Orit Sklar, en fil.kand student, signerar sin artikel med sitt riktiga namn; medan Laura Bier, en professor, gömde sig bakom en pseudonym. Biers ängslighet visar på den känsla av paranoia som finns på fakulteten för Mellanösternstudier. Bier fortsätter och förklarar varför:

Det finns hela webbsidor ägnade åt att avslöja akademiker som är Mellanösternexperter som farliga radikaler som utgör ett hot mot de unga sinnena i Amerika. De senaste åren har jag sett många professorer, kollegor och vänner hamna på sådana svartlistor.

Artikeln hänvisar till Campus Watch och dess kortlivade dossier.

Meddelandet till de av oss som tycker att det måste finnas rum för en etisk och sansad debatt angående det amerikanska engagemanget i Irak, den israeliska ockupationen och kriget mot terror har aldrig varit tydligare: Vi håller ett öga på er. Och vi kommer fördärva för er.

De meningarna hänvisar till det Martin Kramer skrev samma dag Campus Watch dök upp: "Nå, akademiska kollegor, bli vana vid det. Ja, ni övervakas". (Han nämner dock inte något om att fördärva för någon).

Bier talar om vilken tur hon haft genom stöd från kollegor på departementet men noterar att de "har också påpekat att eftersom jag inte har en fast tjänst är jag sårbar. Gör bara inget 'dumt' i klassrummet, varnar de, så kommer du nog vara OK". Hon reflekterar över detta råd:

Jag förstår vad mina kollegor säger till mig. Någonstans mellan att undervisa studenter i att försöka tänka kritiskt om världen och deras plats i världen och att ge dem läxor, föreläsa eller be dem diskutera frågor som kan få mig att landa mitt i en offentlig häxjakt, så finns det en gräns som inte kan överskridas. Problemet är att ingen kan tala om för mig var den gränsen går. …

Så jag står inför min klass. Jag tänker på artiklarna jag inte kommer att skriva och boken jag inte kommer att publicera om jag oavsiktligt tar ett felsteg och måste spendera all min tid på att försvara min integritet som akademiker och som lärare inför universitetsadministrationen.

Bier lägger fram det negativt, men hennes lilla kris är faktiskt förmånlig för henne själv och hennes studenter. Det förbättrar sinnet när instruktörer med starkt engagemang (som student skrev Bier på en namninsamling som yrkade på att ta avstånd från Israel) måste ompröva sina ställningstaganden. Syftet med universitetet är, trots allt, att stimulera idéer. Campus Watch tvingade Bier att väga sina ord och tänka på vad hon behöver göra för att förhindra sina kollegor från att överge henne. Hon måste nu ta hänsyn till en annan synvinkel. Hon kanske till och med kommer att förstå att klassrummet inte är en talarstol.

Bier, som inte ser saken på detta sätt, blir gråtmild på grund av sitt dilemma:

Jag tänker på karriären, karriären jag drömde om under de oändliga åren som jag läste till min Fil.dr och skrev min doktorsavhandling som kanske kommer att förstöras. Det är i den stunden jag väljer mellan att utbilda mina studenter och rädda mitt eget skinn. Och det är i den stunden som de som vill kväva debatt på campus vinner. De behöver inte få mig avskedad för att få tyst på mig. Jag gör det redan mot mig själv. Och jag vet att jag inte är ensam. Jag pratar hela tiden med vänner och kolleger som inte har fast tjänst om hur våra försök att vara försiktiga i klassrummet alltför ofta blir självcensur.

Bier pekar här ut ett faktum som vi på Campus Watch också har noterat: att det är fakultetsmedlemmar som inte har fast tjänst som mest tar till sig vår kritik. Att prata "hela tiden" om oss verkar vara lite långsökt, men Biers känslosamma redogörelse informerar oss om att vi borde spendera mer tid på de yngre medlemmarna i föreningen.

"Vi delar också med oss av våra känslor av ilska och frustration", fortsätter hon, "angående att den politiska agendan av några få välplacerade, välorganiserade personer kan diktera hur vi utför ett jobb som vi har spenderat flera år för att utbilda oss till". Jag måste vara en av dessa "välplacerade, välorganiserade personerna". Men, frukta inte, vår hjältinna står triumferande upp mot dessa kraftfulla och skändliga makter:

Men i känslorna av ilska och frustration finner jag anledning att vara hoppfull. Därför att det betyder att, trots den osäkerheten och oron som tillkommer när man undervisar i ett kontroversiellt ämne i ett hotfullt intellektuellt klimat, så har vi inte get upp idén att det fortfarande är vårt jobb att lära våra studenter att världen är rörig och komplicerad; en plats som inte lätt kan reduceras till simpla politiska banaliteter eller klichéer om "oss" och "dem." När den kampen blir mindre viktig ätt [sic] att få fast tjänst eller leva ett bekvämt liv, då kommer jag att veta att det är dags att leta efter en annan sysselsättning.

Detta är det mest avslöjande uttalandet hittills av en Mellanösternspecialist angående "ilskan och frustrationen" som Campus Watch har framkallat. Tack så mycket Laura Bier för uppmuntran och vägledningen.

--------------------------------------------------------------------------------

18 april 2006, uppdatering: För fler exempel på detta fenomen, se "Backhanded Endorsements of Campus Watch."

Näraliggande ämnen: Campus Watch, Den akademiska världen, Mellanösternstudier prenumerera gratis på daniel pipes svenska mejllista som utkommer varje vecka Denna text får återges eller vidarebefordras under förutsättning att den presenteras som en helhet med komplett information om författaren, datum för publicering, platsen för publicering samt original URL.