Tidningen The Economist bad Anoush Ehteshami från Durham University och Daniel Pipes att ta sig an ämnet: "Egypten kommer att bli en demokrati inom ett år". Ehteshamis jakande svar kan läsas här. Pipes svar följer nedan.
Två skäl leder mig till att hävda att den arabiska republiken Egypten inte kommer att kunna skryta med ett demokratiskt politiskt system vid denna tid nästa år.
För det första så är demokrati mer än att hålla val; det kräver utveckling av det civila samhället med vilket menas sådana komplexa och nya institutioner som rättstatsprinciper, ett självständigt rättsväsende, många politiska partier, rättigheter för minoritetsgrupper, föreningsfrihet, yttrandefrihet, rörelsefrihet och mötesfrihet. Demokrati är en inlärd vana, inte en instinktiv sådan, som kräver sådana djupgående attitydförändringar som en kultur av återhållsamhet, gemensamma värderingar, respekt för andras åsikter, begreppet lojal opposition och en känsla av samhällsansvar.
 Som deras logga säger så är Egyptens Muslimska Brödraskap inte precis en demokratisk organisation. |
En sådan förändring av samhället kan inte ske inom loppet av några månader eller ens år; historien visar att det tar årtionden att införa detta. Det är uteslutet att ett Egypten med ytterst begränsad erfarenhet av demokrati kan sätta ihop tillräckligt av dessa komponenter på tolv månader för att etablera en helt demokratisk ordning.
För det andra, oavsett vilket scenario man spelar upp så är demokrati inte nära förestående.
Om Hosni Mubarak stannar kvar vid makten, osannolikt men möjligt, kommer han att bli mer av en tyrann än någonsin. Som hans agerande de senaste dagarna visat så kommer han inte att lämna i tysthet.
Om militären mer direkt använder sig av den makt den har utövat bakom scenen sedan statskuppen 1952 skulle förmodligen den nyligen utnämnde vice presidenten Omar Suleiman bli president. Han skulle nog göra vissa förändringar i systemet, som att eliminera det mest uppenbara missbruket under Mubarak, men inte i grunden ge egyptierna något att säga till om i den regim som styr dem. Algeriet 1992, där en militärstödd regering tryckte ner islamisterna, utgör ett prejudikat.
Om islamister kom till makten skulle de uppmuntra till en revolution i stil med den i Iran 1979, där deras tro på Guds herravälde väger tyngre än politiskt deltagande av massorna. Den islamistiska rörelsens inbyggda antidemokratiska natur får inte komma i skymundan för islamisternas beredvillighet att använda sig av val för att komma till makten. Med de förutseende orden av en amerikansk tjänsteman 1992 så främjar islamisterna ett program av "en person, en röst, en gång".
Hur man än ser på det - abstrakt eller specifikt - så har egyptierna en svår tid framför sig, utan någon omedelbar utsikt att själva kunna välja sina ledare.
