Störtandet av Mohamed Morsi i Egypten både gläder och oroar mig.
Glädjen är lätt att förklara. Vad som verkar ha varit den största politiska demonstrationen i historien gjorde slut på de arroganta islamisterna i Egypten vilka har styrt med ett i det närmaste totalt förakt för något annat än att befästa sin egen makt. Islamism, strävan efter att tillämpa en medeltida islamisk lagstiftning och också den enda levande radikala utopiska rörelsen i världen idag, har aldrig tidigare upplevt ett sådant avståndstagande. Egyptierna visade en inspirerande anda.
 Abdul Fatah Al-Sisi kungör Morsis avlägsnande från ämbetet. |
Min oro är mer komplex. Historien visar att radikal utopisms träldom fortsätter tills dess det sker en katastrof. På papper så låter fascism och kommunism tilltalande; det är bara så att verkligheten är att Hitler och Stalin misskrediterat och marginaliserat dessa rörelser.
När det gäller Islamism så har samma process redan börjat; motviljan mot dem började faktiskt med mycket mindre förödelse än som var fallet de två tidigare gångerna (Islamismen har ännu inte dödat tiotal miljoner) och snabbare (år, inte decennier). De senaste veckorna har vi bevittnat tre avvisanden i rad av islamistiskt styre, först Gezi park-inspirerade demonstrationer över hela Turkiet, en rungande seger för de minst hårdföra islamisterna i det iranska valet den 14 juni och nu den aldrig tidigare skådade massiva vedergällningen mot det Muslimska Brödraskapet på offentliga platser längs Nilen.
 Folkmassorna i Egypten den här veckan har varit förlamande stora. |
Egypten är en röra. Relationerna mellan de som är för och de som är emot det Muslimska Brödraskapet har redan blivit våldsamma och hotar att urarta. Kopter och Shi'iter blir mördade på grund av sin identitet. Sinaihalvön är anarkistisk. Det inkompetenta och giriga militära ledarskapet som brutalt styrde Egypten bakom scenen mellan 1952 och 2012 är tillbaka i ledningen.
Men de värsta problemen är ekonomiska. Pengaöverföringar från utländska arbetare har avtagit sedan omvälvningen i grannlandet Libyen. Sabotage mot gasledningen som sänder naturgas till Israel och Jordanien gjorde slut på den inkomstkällan. Turismen har naturligtvis kollapsat. Ineffektivitet innebär att detta kolväte-producerande land saknar bränsle för att kunna köra sina traktorer med full kapacitet. Fabriker från socialisttiden tillverkar undermåliga produkter.
Egypten importerar uppskattningsvis 70 procent av sin mat och hårdvalutan som behövs för att betala för vete, olja och andra stapelvaror håller snabbt på att ta slut. Svält hotar. Såvida inte utlänningar subventionerar Egypten med tiotals miljarder dollar i bistånd per år långt in i en obestämbar framtid, ett högst osannolikt scenario, verkar svält oundvikligt. Redan har cirka en av sju fattiga familjer fått skära ner på sin matkonsumtion.
 Adli Mansour, den tillfälliga ledaren för regeringen. |
Samtidigt som man drabbas av dessa ekonomiska katastrofer kan det årslånga mellanspelet med islamistiskt styre av Morsi & Co, som gjorde så mycket för att förvärra dessa problem, mycket väl glömmas bort – och den som tar över styret kommer att få skulden. Med andra ord, den smärta som egyptierna känner och kommer att gå igenom kan vara för intet. Vem vet, de kanske i ren desperation återigen vänder sig till islamisterna för att de skall dra dem ur deras framtida predikament. Likaså innebär det Muslimska Brödraskapets korta tid vid makten att andra muslimska folk inte heller, som de borde, kommer att tjäna på Egyptens förfärliga erfarenhet.
I ett annat ämne, Lee Smith från the Hudson Institute spekulerar om att Egyptens nya härskare kommer att anse ett kortvarigt krig med Israel som det enda sätter att "återförena landet och få pengar till Egypten från det internationella samhället som är ivriga att skapa fred", samt "återföra Egypten till sin tidigare prominenta plats" i Mellanöstern. Ett sådant krig skull troligen inte uppnå något av dessa mål – egyptiska styrkor skulle förmodligen besegras och landet bli ännu fattigare och svagare – men man kan inte bortse från denna möjlighet. Egyptens militära ledare har många gånger tidigare engagerat sig i dårskaper mot Israel.
Kort sagt, min glädje över Morsis avgång mer än uppvägs av min oro för att läxorna av hans vanstyre inte kommer att läras.
Uppdatering 4 juli 2013: Hillel Frisch från Bar-Ilan Universitetet går längre än jag gör, han ser ingen glädje och endast oro. Han hävdar att beträffande Morsi
man borde ha tillåtit .. att han suttit kvar mandatperioden ut (och) misslyckats. Då kanske en svag president som styrde över en ännu svagare stat skulle ha kunnat pressas att hålla demokratiska val igen. Washington kunde i en sådan situation ha utövat påtryckningar på den egyptiska regeringen att hålla fria val och påmint Morsi om att ett amerikanskt tillbakadragande av ekonomiskt och teknologiskt bistånd skulle kunna få Egypten att kollapsa. Det Muslimska Brödraskapet i den största och viktigaste arabstaten skulle ha kunnat röstas bort från makten. …
Istället kan de bittra anhängarna av det Muslimska Brödraskapet och andra Salafist-grupper (och senare också ungdomarna i Tamarod när de så småningom inser att de kränkts igen) kanske lära sig en helt annan läxa, en illavarslande sådan som utspelats i andra revolutioner: halshuggning av potentiella kontrarevolutionärer på ett sätt som de själva avstod från att göra efter störtandet av Mubarak.
