Varje omgång av israeliskt uttåg, tillbakadragande, reträtt (eller vadhelst man önskar kalla det) vinner tillfälligt godkännandet av världen, vilket symboliseras av Förenta Nationernas generalförsamling.
Efter att Osloavtalet skrevs på i september 1993 röstade generalförsamlingen 155 mot 3, med 1 nedlagd röst och 19 stater som inte röstade, för att uttrycka "sitt fulla stöd för det som fredsprocessen hittills har åstadkommit". Efter Barak-regeringens reträtt från Libanon i maj 2000 prisade FN:s generalsekreterare Kofi Annan Israel för denna "viktiga utveckling i förhållandet mellan Israel och FN".
Inom några månader surnade dock dessa söta ord, bortglömda av alla förutom arkivarier, och ersatta av sedvanliga antisionistiska överdrifter, utsmyckningar och dubbelmoral.
Som förväntat, efter tillbakadragandet från Gaza augusti-september 2005 skålades det vid FN för Ariel Sharon. Ingen israelisk statsminister hade tidigare haft världsledare som tävlade om för att få träffa honom eller åtnjutit sådana möjligheter att främja sig själv och sitt land. Här diskuterar New York Times i mitten på oktober Israel som FN:s nya favorit:
Israel lade nyligen fram en FN-resolution, man lämnade in sin kandidatur för en plats i säkerhetsrådet under två år, och dess statsminister blev varmt mottagen när han talade inför generalförsamlingen.
För vilken som helst av de andra 190 nationerna i världsorganisationen hade detta varit rutinhändelser. Men i Israels fall är resolutionen den första som Israel någonsin har lagt fram och ansökan om tillfälligt medlemskap i säkerhetsrådet förmodar ett slut på det förakt med vilket landet historiskt sett har behandlats av Förenta Nationerna. Statsminister Ariel Sharons tal den 15 september var hans första vid Förenta Nationerna. Talet hölls i en sal som har skallat med fördömanden av hans land, där en ström av anklagande resolutioner har antagits via skeva omröstningar och som arabiska delegater regelbundet utrymde närhelst en israel skulle tala.
"Detta är steg som inte kunde ha inträffat för ens två år sedan", sa Dan Gillerman, Israels ambassadör och hänvisade till de nya satsningarna att bli accepterade. "Det hade varit otänkbart, självmordiskt, för oss att ens pröva de sakerna".
Sharons flytt till vänsterkanten av det israelisk politiska spektrumet raderar därmed ut nästan flera decennier av personligt förtal. Att umgås med Amerikaner för Fred Nu, Israel Policy Forum och Jacques Chirac beredde vägen för en FN succé.
Den här gången kommer säkerligen välviljan kanske att hålla i sig, eller? I en intervju i mitten på september förutspådde jag att det inte skulle det:
Det finns en lång historia av israeliska statsministrar som belönats för att de givit bort saker. … Han hoppas på belöning och någon som har varit impopulär vid FN kommer att firas. Det kommer att vara höjdpunkten på hans karriär. Världen kommer att säga att det är ett bra steg framåt och om en månad eller två eller tre kommer världen att säga, "Vad kommer sen?" Det här köper bara en kort tids firande. Det är en fårskalles lek. Man kan inte vinna. … Jag kan med säkerhet förutspå att om han inte vidtar flera steg att dra tillbaka israeler från Västbanken så kommer det goda humöret att vara över.
Och - vilken överraskning! - precis enligt tidsschemat så är det goda humöret minsann över. Den 2 december röstade generalförsamlingen om sex resolutioner angående Israel och dess grannar och vid varje omröstning återgick de till vardagen och kritiserade, bestraffade och anklagade Israel vid varje vändning. Till exempel, i en omröstning med 156 röster för och 6 emot (dessa var Australien, Israel, Marshallöarna, Mikronesiska federationen, Palau, USA) med 9 nedlagda röster (Kamerun, Kanada, Costa Rica, Nauru, Papua New Guinea, Samoa, Tuvalu, Uganda, Vanuatu) antog generalförsamlingen en resolution som uppmanade Israel att dra sig ut ur territorierna de vann 1967. Med 153 mot 7 fördömde de israelisk jurisdiktion och administration i Jerusalem. Och så vidare, genom de olika frågorna.
Den Palestinska Myndighetens informationstjänst förkunnade med rätta att omröstningarna var ett "Jordskredsstöd för den palestinska frågan i FN:s generalförsamling". Från deras perspektiv så har allt återgått till vardagen igen.
Sedan 1992 har Israels oturliga ledare följt en policy av att blidka med hoppet om att "lämpliga medgivanden till missnöjda nationer vars klagomål hade lite grann legitimitet [skulle lyckas med att] … lindra svårigheter och främja fred och välvilja".
Men, i en ständigt relevant kommentar från de mörka dagarna 1940 varnade Winston Churchill att "En som ger med sig är en som matar en krokodil och hoppas att den kommer äta honom sist". FN-krokodilen har visat att den tillfredsställs endast kortvarigt av Israel och återvänder efter varje "smärtsam eftergift" med en än mer glupsk aptit. Kommer israelerna någonsin igen förstå att krig vinns genom seger, inte reträtt?
