Mellanöstern har så till den grad definierat George W. Bushs presidentperiod att historiker kommer att, förmodar jag, döma honom först och främst för hans handlingar där. Och det kommer även amerikanska väljare att göra om lite mer än en vecka, när de går till valurnorna.
Det är inte allmänt känt att när det kommer till Mellanöstern så har Bush systematiskt reagerat på regionens problem genom att avfärda praxis som har varit accepterade i flera årtionden och ersatt dem med häpnadsväckande annorlunda tillvägagångssätt. I motsats till detta så håller John Kerry fantasilöst fast vid misslyckade taktiker från förr.
Bush har vänt upp ner på den amerikanska politiken på fyra centrala områden.
Krig hellre än brottsbekämpning. Från första början av islamistiskt våld mot amerikaner 1979 (inklusive ockupationen av den amerikanska ambassaden i Teheran i Iran i 444 dagar), reagerade Washington genom att se detta som ett kriminellt problem och agerade genom att sätta in kriminalpoliser, advokater, domare och fängelsedirektörer. På självaste 11 september, 2001, förkunnade Bush att vi är engagerade i ett "krig mot terrorism". Notera ordet krig. Det här betydde att använda militären och underrättelsetjänsterna utöver polisväsendet. I motsats till detta så har Kerry upprepade gånger sagt att han vill återgå till brottsbekämpningsmodellen.
Demokrati hellre än stabilitet. "Sextio år av att västländer har rättfärdigat och varit tillmötesgående angående Mellanösterns brist på frihet har inte gjort oss säkrare". Det här uttalandet som Bush gjorde i november 2003, avvisade en två-parti policy som fokuserade på stabilitet och som har funnits på plats sedan andra världskriget. Bush har utmanat etablerade metoder på ett sätt som man förväntar sig att höra vid universitetsseminarium, inte från en politisk ledare. Till skillnad från detta så föredrar Kerry den enformiga, gamla, misskrediterade modellen för stabilitet.
Förebyggning hellre än avskräckning. I juni 2002 avfärdade Bush den mångåriga avskräckningspolicyn och ersatte den med det mer aktiva tillvägagångssättet att eliminera fiender innan de kan attackera. Amerikansk säkerhet, sade han, "kommer att kräva av alla amerikaner att vara framåtblickande och beslutsamma, att vara redo för förebyggande handlingar när det blir nödvändigt för att försvara vår frihet och försvara våra liv". Det här nya tillvägagångssättet rättfärdigade kriget att avlägsna Saddam Hussein från makten innan han kunde attackera USA. I motsats till detta svamlar Kerry i frågan och är till slut oftast för den gamla avskräckningsmodellen.
Ledarskap hellre än reaktion angående att fastlägga mål för en arabisk-israelisk lösning. I juni 2003 kallade jag Bushs omskrivning av den amerikanska politiken för den arabisk-israeliska konflikten för kanske "det mest överraskande och djärva steget av hans presidentperiod". Hellre än att låta parterna bestämma sin takt lade Bush fram en tidtabell. Hellre än att acceptera existerande ledare, åsidosatte han Yasser Arafat. Hellre än att låta parterna fastställa den slutgiltiga ställningen, fastställde han att en palestinsk stat är lösningen. Hellre än att hålla sig själv borta från förhandlingarna tills slutet var Bush en del av dem från första början. Till skillnad från det vill Kerry återgå till Osloprocessen och än en gång försöka med de trötta och misslyckade ansträngningarna att skaffa resultat genom att få israelerna att förhandla med Arafat.
Jag har en del förbehåll angående Bushs tillvägagångssätt, och särskilt det som verkar vara presidentens mycket personliga tolkning av den arabisk-israeliska konflikten, men jag beundrar det sätt som han har reagerat, på vad som helt klart är landets värsta externa problem, med energi och kreativitet. Hans exceptionella villighet att ta risker och skaka om det fördärvliga status quo i Mellanöstern har goda möjligheter att fungera.
Det är lätt att förbise Bushs radikalism i Mellanöstern, för han är i grund och botten en konservativ, någon som är benägen att bevara det bästa från förr. En konservativ förstår dock att försvara det som han värderar kräver kreativ aktivism och taktisk vighet.
Till skillnad från detta, trots att John Kerry är liberal, någon som är redo att förkasta det gamla och experimentera med det nya, när det kommer till Mellanöstern så har han, genom sin karriär i Senaten och i presidentkampanjen, visat att han föredrar att hålla fast vid det beprövade, även om detta inte fungerar.
Ironiskt nog, när det kommer till Mellanöstern, så är det Bush som är den radikala mot Kerry den reaktionära.
