Förstå Egypten efter Mubarak

Medan Egypten vacklar in i en ny era kan en titt på dess komplexa och subtila karaktär bidra till att förstå vilken kurs landet sannolikt tar. Några tankar om huvudfrågan:

Andan från Tahrir-torget är verklig och levande men oerhört långt från maktens korridorer. Revolutionerande idéer - som att regeringen skall tjäna folket inte tvärtom; att härskare skall väljas av folket; och att individer har medfödd värdighet och rättigheter - har äntligen slagit igenom i en stor del av landet och i synnerhet hos de unga. I det långa loppet kan dessa idéer göra underverk. Men för tillfället är de systemkritiska idéer som hårt och bestämt utestängts från att spela någon som helst fungerande roll.

En militärdomstol dömde den liberala bloggaren Maikel Nabil till tre års fängelse.

Militärstyre kommer att fortsätta. Soldaterna tog inte makten när Hosni Mubarak lämnade för två månader sedan; de gjorde det 1952. Det var då de Fria Officerarna störtade den konstitutionella monarkin och tog över. Den ena högre militären följde efter den andra - från Naguib till Nasser till Sadat till Mubarak till Tantawi - i en obruten följd under 59 år. Med tiden utvidgade militären sitt grepp från den politiska sfären till den ekonomiska, de producerade allt från TV-apparater till olivolja och tog kontroll över en stor del av Egyptens välstånd. Soldaterna har blivit alltför vana vid makt och det goda livet för att ge upp fördelarna. De kommer att göra vad som krävs för att behålla makten, vare sig det gäller att rensa ut Mubarak, fängsla hans son, förbjuda hans gamla politiska parti, ändra konstitutionen eller förtrycka oliktänkande.

Militären är inte sekulär. Från de första Fria Officerarna på 1930-talet till den senaste förnyade bekräftelsen av Sharia (islamisk lag) som "den huvudsakliga grunden för lagstiftningen", har det egyptiska militära ledarskapet konsekvent uppvisat en islamistisk orientering. Mer specifikt har de Fria Officerarna vuxit fram ur den militära grenen av det Muslimska Brödraskapet och de har under årtionden konkurrerat med den civila grenen. Som analytikern Cynthia Farahat skriver i the Middle East Quarterly, deras rivalitet "skall inte uppfattas som en kamp mellan en autokratisk, sekulär diktatur och en blivande islamistisk sådan utan det är en kamp mellan två ideologier, liknande om än inte identiska, rivaliserande grupper sprungna ur samma källa".

Det Muslimska Brödraskapet är mindre skräckinjagande än dess rykte antyder.

Det Muslimska Brödraskapet är inte ett maktcenter. Organisationen lider av stora problem. För det första så föraktas det av de hetlevrade och våldsamma islamisterna. Al-Qaeda fördömde det för att de deltar i val och hånade det för att de var på väg att bli "sekulära och falskeligen associerade med islam". För det andra så har brödraskapet svagt stöd bland allmänheten. Hesham Kassem från den Egyptiska Organisationen för Mänskliga Rättigheter skriver att de inte har fler än 100 000 medlemmar vilket, i ett land med 80 miljoner, betyder att det i verkligheten "inte är någon gräsrotsrörelse" utan en omhuldad institution som drar nytta av att vara unikt tolererad. Genuin politisk konkurrens bör minska deras attraktionskraft.

Slutligen, för att förstå egyptisk politik måste man tränga in i det karaktäristiska dubbelspelet i Mellanöstern (som i irakisk och syrisk politik), vilket här utspelas av militären och islamister. Lägg märke till dess motsatta element:

Rutinmässigt samarbete mellan militären och islamisterna. Militären har, skriver Farahat, "i det dolda arbetat tillsammans med islamisterna mot deras mer demokratiskt sinnade landsmän och religiösa minoriteter, i synnerhet Kopterna". Ett av många exempel: Den 14 april blev en konferens för mänskliga rättigheter, där militären kritiserades för att ha dragit civila inför en militärdomstol, avbruten två gånger. Första gången av en officer från militärpolisen som oroade sig över "oanständiga kvinnor" och andra gången av islamister som var arga över olämpliga diskussioner om militären. Vem är vem? Roller har blivit i det närmaste utbytbara. På samma sätt har det nya militära ledarskapet tillåtit islamister att bilda politiska partier och frigivit brödraskapsmedlemmar från fängelse. Mohamed Badei, Brödraskapets ledare å sin sida lovordade de väpnade styrkorna och hans organisation stödde arméns folkomröstning i mars.

Egyptens lägre kammare, Folkförsamlingen, ett verktyg för att bekämpa det Muslimska Brödraskapet.

Regeringen exploaterar rädsla för det Muslimska Brödraskapet. Militären tjänar på oron, både inhemsk och utländsk, för att islamisterna ska ta över. Utsikterna för detta rättfärdigar inte endast deras eget fortsatta dominerande av Egypten utan det ursäktar också deras överdrifter och grymheter. Militären har lärt sig att spela på islamisterna som på en jo-jo. Till exempel så släppte Mubarak slugt nog in 88 muslimska bröder i parlamentet 2005; detta visade på farorna med demokrati samtidigt som det gjorde hans eget tyranni oumbärligt. Efter att slagit fast detta släppte han endast in en muslimsk broder i parlamentet i valet 2010.

I korthet så medan det moderna samhället vid Tahrir-torget och det Muslimska Brödraskapets barbari båda har betydelse på lång sikt så kommer med all sannolikhet militären att fortsätta styra Egypten och endast göra kosmetiska förändringar.