Vad några observatörer kallar en pogrom skedde nära Ramallah på Västbanken natten mellan 3-4 september 2005. Det var då 15 muslimska ungdomar från byn Dair Jarir i vilt raseri gav sig på den kristna grannbyn Taybeh med sina 1500 invånare.
Anledningen till attacken? Hiyam Ajaj, en 23-årig muslimsk kvinna från Dair Jarir, hade blivit kär i sin kristne chef Mehdi Khouriyye, ägare till ett skrädderi i Taybeh. Paret träffades i hemlighet under två år och hon blev gravid i mars 2005. När hennes familj fick reda på hennes tillstånd mördade de henne. Detta var den 1 september; otillfredsställda med detta "hedersmord" – eftersom islamsk lag uttryckligen förbjuder icke-muslimer från att ha en sexuell relation med muslimska kvinnor – ville männen från Ajaj även ta hämnd på Khouriyye och hans familj.
Den tog de två dagar senare med en attack på Taybeh. Ajajfamiljen och deras vänner bröt sig in i hus och stal möbler, smycken och elektriska apparater. De kastade brandbomber på några byggnader och hällde fotogen på andra för att sedan tända eld på dem. Förstörelsen omfattade åtminstone 16 hus, några affärer, en bondgård och en bensinstation. Förövarna vandaliserade bilar, stal så mycket de kom över och förstörde en staty av jungfru Maria.
"Det var som ett krig", sade en Taybehinvånare till tidingen Jerusalem Post. Det tog flera timmar för den Palestinska Myndighetens säkerhets- och brandförsvar att komma till platsen. De 15 förövarna fick bara tillbringa några få timmar i polishäktet och sedan släpptes de. Däremot arresterade polisen palestinaaraben Khouriyye och höll honom i fängsligt förvar och (enligt hans familj) misshandlade honom upprepade gånger.
Nyhetsbyrån Adnkronos International noterar att för kristna palestinier symboliserar "det faktum att de muslimska angriparna har släppts medan den kristna skrädderiägaren fortfarande hålls fängslad, som bäst den Palestinska Myndighetens likgiltighet för den svåra belägenhet de kristna palestinierna befinner sig i, som sämst att den Palestinska Myndigheten tar ställning mot dem."
En kusin till Mehdi Khouriyye, Suleiman Khouriyye, pekade på sitt nerbrända hus. "De gjorde detta därför att vi är kristna. De gjorde det för att vi är de svagare", sade han. Khouriyyefamiljen och andra kommer ihåg att förövarna skrek "Allahu Akbar" och anti-kristna slagord: "Bränn de otrogna, bränn korsfararna." En kusin till Hiyam Ajaj svarar, utan tillstymmelse till ånger, att "vi brände ner deras hus eftersom de drog vanära över vår familj, inte för att de är kristna."
Detta angrepp passar in i ett större mönster. Enligt den Katolska Väktaren av det Heliga Landet, Pierbattista Pizzaballa, har de kristna enbart i Betlehemsområdet lidit av 93 fall av orättvisa under åren 2000-2004. Det värsta av dessa skedde 2002 när muslimer mördade de två systrarna Amre, 17 och 19 år gamla, och påstod att de var prostituerade. Obduktionen visade dock att tonåringarna var oskulder – och att deras könsorgan hade torterats.
"Nästan varje dag – jag upprepar, nästan varje dag – trakasseras våra samhällen av islamiska extremister i dessa områden", säger Pizzaballa. "Och om det inte är medlemmar av Hamas eller Islamiska Jihad så är det sammanstötningar med … den Palestinska Myndigheten." Förutom islamister sägs det finnas en "muslimsk mark-maffia". Med den Palestinska Myndighetens goda minne så hotar de kristna markägare och tvingar dem att överge sina ägor.
Förföljelsekampanjen har lyckats. Medan den kristna befolkningen i Israel stiger, så sjunker den snabbt på den Palestinska Myndighetens områden. Betlehem och Nazareth, två städer som historiskt har varit kristna i nästan två tusen år, är nu till största delen muslimska. 1922 fanns det fler kristna än muslimer i Jerusalem; idag utgör de kristna endast 2 % av stadens befolkning.
"Kommer kristet liv att reduceras till tomma kyrkobyggnader och en församlingslös hierarki utan någon flock i Kristendomens födelseplats?" Detta frågar Daphne Tsimhoni i Middle East Quarterly. Det är svårt att se vad som kan förhindra denna spöklika framtid från att bli verklighet.
En faktor som skulle kunna hjälpa till att förhindra denna dystra utgång skulle vara om de stora protestantiska kyrkorna öppet sade ifrån till de palestinska muslimerna då dessa plågar och fördriver kristna palestinier. Till dags datum har tyvärr Episkopalkyrkan, den Evangelisk Lutheranska kyrkan, Metodistkyrkan och den Presbyterianska kyrkan, samt även den Förenade Kristi kyrka, ignorerat problemet.
Istället fortsätter de att ösa pseudomoralisk ilska över de israeliska åskådarna och ivrigt bearbetar omvärlden för att tvinga fram ett tillbakadragande av investeringar från Israel – en självpåtagen roll som dessa kristna kyrkor verkar njuta av. De är besatta av Israel men håller tyst om att Kristendomen dör på sin födelseplats. Man undrar vad som krävs för att de skall vakna.
