Den 11 september varje år ställer vi som fokuserar på radikala islam oss oundvikligen frågan om huruvida man har lärt sig läxan från den 11 september – eller om den sjunker undan medan själva händelsen blir till ett minne. Går vi med andra ord framåt eller går vi bakåt i vad som en gång kallades för kriget mot terrorismen?
Till skillnad mot ett konventionellt krig där sådana objektiva markörer som kontroll av territorium eller tillverkning av stål visar vart man är på väg så måste man när det gäller detta nya sätt att kriga titta på subjektiva faktorer som att förstå fienden eller känna stolthet över sin egen civilisation. Var på denna hala grund står USA denna den nionde 11 september?
På plussidan är att omkring hälften av befolkningen – i huvudsak den konservativa halvan – har gjort rejäla framsteg. Man har gjort allt från att studera Koranen till att anmäla sig som frivilliga till att strida i Afghanistan. Ett tal i juli av Newt Gingrich följt av initierad information om "en strid med radikala islamister, både militanta och dolda" symboliserar denna ökade medvetenhet.
På minussidan så har den liberala halvan och det etablissemang som de oundvikligen kontrollerar, från regering till media till universiteten till konst, blivit än mer beslutsam att ignorera den religiösa aspekten av kriget och istället reducera det till ekonomi och en kamp mot terrorism. Eric Holders pajasaktiga vittnesmål i Kongressen i maj månad, då han gång på gång vägrade erkänna att radikala islam spelade någon som helst roll, symboliserar denna beslutsamhet. Vad som är värre är att de liberala förhindrar försök till försvar genom att kalla dessa försök för "islamofobiska" och "rasistiska".
Genom att lägga ihop dessa motsägande bevis så drar jag slutsatsen att läxan från den 11 september verkade uppenbar men faktiskt är djup och subtil; att helt och hållet förstå konsekvenserna kommer att ta årtionden. Som tur är har processen påbörjats. Tyvärr kan det vara så att det går för långsamt för att man ska kunna vinna.
