Michelle Sandhoff, högskolelektor i sociologi vid Indiana University i Pennsylvania, har skrivit en bok med titeln Service in a Time of Suspicion: Experiences of Muslims Serving in the U.S. Military Post-9/11 (Iowa City: University of Iowa Press, 2017). Hon har intervjuat 15 muslimer som tjänstgör i USAs armé och som, enligt förläggaren, "pratar om vad det innebär att vara muslim, amerikan och soldat i amerikanska armén i det tjugoförsta århundradet. Dessa ärliga redogörelser tjänar till att påminna oss om vår delade medmänsklighet".
I bokens första sidor ägnar Sandhoff en lång paragraf fylld med felaktigheter till att beskriva två motsatta sätt att se på islam:
Bland de som skriver och undervisar om islam finns det i stort sett två läger. Den ena sidan, exemplifierad av Karen Armstrong, ger en allmänt positiv syn på islam och anser att islam är en religion som är likvärdig andra religioner. På den andra yttersta extrema kanten finns författare som Daniel Pipes som predikar ett domedagsscenario av en islamisk konspiration för att förstöra Västvärlden. Det lägret börjar ofta sin diskussion med islamism (en politisk rörelse) men övergår snabbt till att associera alla muslimer med fundamentalism, våld och terrorism. Detta perspektiv har inställningen att islam utgör ett existentiellt hot; i sin bok Militant Islam Reaches America, skriver Pipes "Bibehållandet av vår existerande ordning kan inte längre tas för given; vi måste strida för den." Utformningen av detta hot sägs ofta vara "krypande sharia", tanken på att religiös anpassning och multikulturalism obönhörligen kommer att leda till en värld där "sharia-lagstiftning" (det vill säga islamisk lag) dikterar både muslimers och icke-muslimers beteende. Detta perspektiv utmärks också av övertygelsen att alla muslimer är misstänkta och att profilering är en berättigad och effektiv teknik för att bekämpa terrorism. Pipes skriver "Alla muslimer är tyvärr misstänkta". Det kanske mest besvärande är påståendet från detta läger att muslimer regelbundet utövar taqiyyah, en form av bedrägeri som detta läger tror präglar allt muslimer gör. Detta gör det möjligt för dem att avvisa alla muslimer som talar emot dem genom att anta att de ljuger.
I denna paragraf finns det dock ett överflöd av problem:
- Notera att Armstrong har åsikter medan jag är extrem.
- Jag avvisar tanken på "en islamisk konspiration för att förstöra Västvärlden". Konspiration innebär att det finns en central agent som gör upp planer, vilket det inte gör.
- Jag associerar inte "alla muslimer med fundamentalism, våld och terrorism". Tvärtom är jag känd för att säga att "radikala islam är problemet, moderata Islam är lösningen" – och senast igår citerades detta uttalande från mig i Wall Street Journal. Den här åsikten är inte heller endast abstrakt: Jag stöder aktivt anti-islamistiska muslimer intellektuellt och ekonomiskt.
- Jag använder inte termen "krypande Sharia".
 Inte Daniel Pipes Twitterkonto eller webbsida. |
- Jag är medveten om att taqiyyah är förbehållet specifika religiösa omständigheter (såsom shiiter som utger sig för att vara sunniter) och använder aldrig detta begrepp för att avvisa vad muslimer säger om islamism.
Kommentarer:
Jag skrev nyligen en artikel om nio felaktigheter om mig på tre sidor så även med amerikansk akademisk standard är fyra felaktigheter i en paragraf imponerande; vad kommer att hända framöver, två felaktigheter i lika många ord?
Jag fortsätter undra: förvanskar professorer som är oense med mig med vilja mina åsikter eller bryr de sig bara inte om att kontrollera vilka mina åsikter är? Hur som helst är resultatet en underminering av deras enda tillgång – ett gediget akademiskt rykte. (5 augusti 2017)
