Israels premiärminister Ariel Sharon har drabbats av en massiv hjärnblödning; detta betyder att åtminstone hans långa politiska karriär verkar vara över. Vad betyder detta för israelisk politik och för de arabisk-israeliska relationerna?
I huvudsak signalerar det ett återgående till 'business as usual'.
Sedan staten Israel grundades 1948 har två åsikter om relationerna med araberna dominerat det politiska livet. Dessa har representerats av (vad de för närvarande kallas) Arbetarpartiet på vänsterkanten och Likud på högerkanten.
Arbetarpartiet argumenterade för att man skulle vara flexiblare och mer och tillmötesgående gentemot araberna. Likud uppmanade till hårdare tag. Alla Israels 11 premiärministrar har kommit från de två partierna, inte en enda har kommit från den uppsjö av andra partier som finns. De två partierna har båda lidit av en lång tids popularitetsnedgång men tillsammans förblivit medelpunkten och kungamakarna i israeliska valsammanhang.
Åtminstone var det så tills för sex veckor sedan. Den 21 november lämnade Sharon Likudpartiet och startade sitt eget parti kallat Kadima. Han tog detta radikala steg delvis därför att hans åsikter vis-à-vis palestinierna hade utvecklats till att vara så långt från Likuds nationalistiska politik, vilket visades av hans tillbakadragande av israeliska styrkor och civilbefolkning från Gaza i mitten på 2005, att han inte längre passade in där. Han hade också vunnit sådan personlig popularitet och uppnått en sådan resning att han kunde grunda sitt eget parti.
Hans drag kom vid precis rätt tid och var oerhört framgångsrikt. Opinionsundersökningar visade omedelbart att Kadima effektivt ersatte Arbetarpartiet och Likud. Den senaste undersökningen utförd av Dialogue i måndags och publicerad igår, visade att Kadima kommer att vinna 42 av de 120 platserna i Knesset, Israels parlament. Därefter kommer Arbetarpartiet med 19 platser medan Likud halkar efter med sorgliga 14.
Kadimas överväldigande framgång vände upp och ner på israelisk politik. De historiska krigshästarna var i så hög grad åsidosatta att man kunde spekulera om att Sharon skulle bilda regering utan att ens bry sig om att alliera sig med någon av dem.
Ännu mer förvånande var Sharons personliga auktoritet i Kadima; aldrig förr hade Israel bevittnat framväxten av en sådan stark ledare. (Och det sker också sällan i andra mogna demokratier; man kommer att tänka på Pim Fortuyn i Nederländerna som ytterligare ett undantag), Sharon lockade snabbt över till Kadima prominenta politiker från Arbetarpartiet, Likud och andra politiker som inte hade mycket gemensamt förutom en beredvillighet att följa hans ledning.
Det var en djärv, högtflygande, övermodiskt akrobatisk bragd utan skyddsnät, en bragd som skulle vara så länge som Sharon behöll sin magiska känsla. Eller sin hälsa.
Jag var skeptisk till Kadima från första början och avfärdade det endast en vecka efter dess tillkomst som ett eskapistiskt företag som "kommer (1) falla lika abrupt som det uppstod och (2) lämna efter sig ett magert arv". Om Sharons karriär nu är över så är Kadimas det också. Han skapade det, han ledde det, han bestämde dess politik och ingen annan kan nu kontrollera dess olika beståndsdelar. Utan Sharon kommer Kadimas väljare att återvända till sina gamla hem hos Arbetarpartiet, Likud och andra ställen. Med en duns återvänder israelisk politik till det normala.
Mer allmänt kan man säga att den plötsliga vänstervridningen av israelisk politik i kölvattnet på Sharons personliga svängning till vänster kommer att stanna upp och kanske även gå tillbaka.
Likud som förväntades komma in på en dyster tredjeplats i valet i mars har mest att vinna på Sharons avgång. Kadimas medlemmar kom till oproportionerligt stora delar från deras led och nu är det tänkbart att Likud under Benjamin Netanyahus starka ledning skulle kunna göra så bra ifrån sig att man behåller makten. Likuds utsikter ser allt ljusare ut med tanke på att Arbetarpartiet just har valt en radikal och oprövad ledare, Amir Peretz.
Om man tittar på de israeliska relationerna med palestinierna så begick Sharon kolossala misstag de senaste månaderna. I synnerhet bekräftade tillbakadragandet av alla israeler fån Gaza för palestinierna att våld fungerar, vilket ledde till en störtsjö av raketer mot israeliskt territorium och en höjning av den politiska temperaturen.
Medan Israel drar sig tillbaka till ett mer normalt tillstånd utan några politiker som njuter av Sharons uppblåsta popularitet så kommer regeringens agerande återigen att utsättas för närmare granskning. Resultatet kommer troligen att bli en mindre eskapistisk och mer realistisk politik gentemot palestinierna och kanske även en viss rörelse framåt mot en lösning av det israelisk-palestinska kriget.
_________________________________
Uppdatering 5 januari: En opinionsundersökning utförd på uppdrag av Israel Radio den 4 januari - innan Sharon blev akut sjuk - ställde frågan "Hur skulle du rösta om Ariel Sharon inte leder Kadima i valet"? Resultat: 18 för Arbetarpartiet, 16 för Likud, 13 för Kadima. Rösterna för andra partier är inte tillgängliga.
