Tio år senare är det pinsamt att erinra sig upprymdheten och de skyhöga förväntningarna.
President Bill Clinton lovprisade det som en "stor historisk händelse". Utrikesminister Warren Christopher spekulerade om hur "det omöjliga är inom räckhåll". Yasir Arafat kallade det för en "historisk händelse, inledningen på en ny era". Israels utrikesminister Shimon Peres skönjde "konturerna av fred i Mellanöstern".
Pressen jublade och gav det stor täckning på TV och radio, i dagstidningar och tidskrifter. Förståsigpåare som Anthony Lewis från The New York Times kallade det "genialiskt uppbyggt" och "häpnadsväckande".
Datumet var 13 september 1993 och tillfället var undertecknandet av Oslofördraget på Vita Husets gräsmatta. Israels premiärminister Yitzhak Rabin och den palestinska ledaren Arafat stod bredvid president Clinton och skakade hand med varandra. I åratal efteråt visades "Handslaget" (som det blev känt som) upp som symbol för framgångsrikt fredsskapande åtgärder.
Avtalet de skrev under, "Declaration of Principles on Interim Self-Government Arrangements" (för att använda dess formella namn), gav upphov till utbredd optimism om att den arabisk-israeliska konflikten var på väg att lösas. Förutom en härdad grupp skeptiker så såg världen i Oslofördraget en briljant lösning genom vilken båda sidor skulle uppnå vad man helst ville: värdighet och autonomi för palestinierna, erkännande och säkerhet för israelerna.
Istället ledde Osloavtalet till palestinsk fattigdom, korruption, en dödskult, självmordsfabriker och militant islamisk radikalisering. Israelerna har i huvudsak fått betala priset för terrorism med 854 mördade och 5051 skadade plus diverse ekonomiska och diplomatiska förluster.
Denna lördag markerar 10-årsdagen av 13 september 1993. Vid det här laget är namnet "Oslo" förknippat med skam bland både palestinier och israeler, ingen ser det längre som "inledningen på en ny era" – förutom till det sämre.
Vad gick snett?
Många saker, men framförallt att överenskommelsen vilade på den felaktiga israeliska premissen att palestinierna hade gett upp sitt hopp om att förgöra den judiska staten. Detta ledde till förväntningen att om Israel erbjöd tillräckligt mycket finansiellt och politiskt så skulle palestinierna formellt erkänna den judiska staten och lägga ner konflikten.
Israelerna tvingade sig själva att göra en rad eftergifter i den fåfänga förhoppningen att flexibilitet, återhållsamhet och generositet skulle ge dem goodwill hos palestinierna. Istället gjorde dessa åtgärder saken värre genom att det sände signaler om demoralisering och svaghet. Varje eftergift minskade ytterligare den palestinska respekten för israelisk styrka, det fick Israel att verka mer sårbart och fick fart på de irredentismiska drömmarna om att förinta landet.
Resultatet blev en radikaliserad och mobiliserad palestinsk politik. I tal och handling, via anspråk på hela landet Israel och mördande av israeler, blev förhoppningen om att förgöra Israel allt starkare.
Sålunda förvandlades den dämpade palestinska stämningen vid Osloavtalets början 1993 till den ohämmade ambition vi ser idag.
När oregelbundet palestinskt våld i september 2000 förvandlades till ett fullskaligt krig så vaknade israelerna äntligen upp från sju års önsketänkande och erkände att Osloavtalet lett till katastrof. Men man vet inte ännu vad man skall ersätta det med. Likaså finner den amerikanska regeringen att med kollapsen förra veckan av deras satsning på Mahmoud Abbas så är deras "vägkarta"- diplomati i upplösning och man behöver nu tänka om.
I Oslofördragets anda på dess tionde årsdag så föreslår jag ett radikalt annorlunda tillvägagångssätt för det kommande decenniet:
- Erkänn att det antagande som låg till grund för både Oslo och vägkartan (palestinskt accepterande av Israels existens) var felaktigt.
- Besluta att inte upprepa samma misstag.
- Förstå att diplomati som har som mål att få slut på den arabisk-israeliska konflikten är förhastat till dess palestinierna ger upp sin antisionistiska fantasi.
- Gör palestinskt accepterande av Israels existens till huvudmål.
- Få palestinierna att förstå att ju tidigare de accepterar Israel desto bättre kommer det att bli för dem. Så länge de fortsätter ha utrotning som sitt vederstyggliga mål kommer diplomati att förbli dödfött och de kommer inte att få finansiellt stöd, vapen eller erkännande som stat.
- Ge Israel tillåtelse att inte bara försvara sig själv utan också att få palestinierna att förstå att deras mål är hopplöst.
När palestinierna under en lång period konsekvent visar att de accepterar Israel, då kan förhandlingarna återupptas och frågorna under det senaste decenniet – gränserna, resurser, beväpning, heliga platser, uppehållstillstånd – kan återupptas igen. Ju tidigare vi antar rätt politik desto tidigare kommer det att ske.
