Det formella slutet på USAs krig i Irak den 15 december upphöjer grannlandet Iran till en stor oförutsägbar faktor i det amerikanska presidentvalet 2012.
Först en titt bakåt: Irans mullor har redan haft en möjlighet att påverka amerikansk politik, det skedde 1980. Deras övertagande av den amerikanska ambassaden i Teheran under 444 dagar hemsökte president Jimmy Carters återvalkampanj och - och utvecklingen av gula banden, en "Roseträdgårdsstrategi", en misslyckad räddningsoperation och ABCs program America Held Hostage bidrog till hans nederlag. Ayatolla Khomeini grusade Carters förhoppningar om en överraskningsfrigivning av gisslan i oktober och vred om kniven en sista gång genom att frige dem just när Ronald Reagan svor presidenteden.
 Presidenterna Jimmy Carter och Barak Obama kan båda komma att gå till historien som presidenter vars återval skadades av Iran. |
Vem förlorade Irak? Visserligen skrev George W. Bushs administration under status of forces agreement med den irakiska regeringen som föreskriver att "Alla USAs styrkor skall dra sig tillbaka från allt irakiskt territorium inte senare än 31 december 2011" men Obamas beslut att inte behålla en kvarvarande styrka i Irak gör truppernas tillbakadragande till hans val och hans börda. Detta utsätter honom för en risk: om det går dåligt i Irak 2012 kommer han, inte Bush, att få skulden. Irans högste ledare Ali Khamene'i kan med andra ord göra Obamas liv eländigt.
Khamene'i har många alternativ: Han kan utöva mer kontroll över de många irakiska ledare som är shiitiska islamister med en pro-iransk inställning, vissa av dem lever till och med i exil i Iran; premiärminister Nouri al-Maliki till exempel passar in på denna beskrivning. Iranierna kan också influera irakiska politiker via landets underrättelseverksamhet som de redan ordentligt har infiltrerat. Eller de kan när de så vill flytta iranska trupper in i Irak – tiotusental amerikanska trupper har nu dragits tillbaka från Iraks östra gränser – och engagera sig i vilket sattyg de väljer. Slutligen kan de stödja ombud som Muqtada al-Sadr eller skicka terrorister.
1980 manipulerade iranierna den amerikanska politiska processen med gisslan; år 2012 är Irak deras leksak. Om de iranska härskarna beslutar sig för att ställa till problem före 6 november så kommer den republikanske kandidaten att lägga skulden på Obama för att ha "förlorat Irak". Med tanke på Obamas långa motstånd mot kriget så kommer det att svida.
(Alternativt så kan iranierna växla om och leva upp till sitt hot att stänga Hormuzsundet för att äventyra de 17 procent av världens olja som går genom den farleden och därigenom skapa global ekonomisk instabilitet).
 Ayatollorna Khomeini och Khamene'i har båda möjlighet att påverka det amerikanska presidentvalet. |
Bomba iranska kärnvapen? För nästan två år sedan när Obama fortfarande var populär, om än nödtorftigt, bland amerikanerna med +3 procent så föreslog jag att ett amerikanskt angrepp på iranska kärnvapenanläggningar "skulle göra att Obamas svaga första år glömdes bort och omvandla den inrikespolitiska scenen" till hans fördel. Med en handling kunde han både skydda USA från en farlig fiende och väsentligt förbättra hans anseende. "Det skulle åsidosätta hälsovård, få Republikaner att arbeta tillsammans med Demokrater, få netroots att skrika, oberoende att tänka om och konservativa att svimma".
Obamas popularitet har sjunkit till -4.4 procent och valet är om mindre än ett år så hans incitament att bomba Iran har ökat ordentligt, något som offentligt diskuterats av en färggrann samling människor, både amerikaner (Sarah Palin, Pat Buchanan, Dick Cheney, Ron Paul, Elliott Abrams, George Friedman, David Broder, Donald Trump) och andra (Mahmoud Ahmadinejad, Fidel Castro). Presidenten får inte mycket tröst från Hälso- och sjukvården, arbetstillfällen och underskottet, Vänstern är besviken och det är huggsexa om de oberoendes röster. Dagens skärmytslingar om sanktioner och drönare skulle kunna vara enbart förvirrande; en attack på iranska anläggningar skulle förmodligen ske under första halvan av är 2012, inte alldeles för uppenbart nära inpå det amerikanska valet.
Avslutningsvis: Khamene'i och Obama kan båda skapa problem för den andre. Om de gör detta så skulle Iran och Irak få alltför stort inflytande på presidentvalet och fortsätta i sin unika trettioåriga roll som problemkälla för amerikansk politik.
