Mellan 1967 och 1993 fick endast några hundra palestinier från Västbanken eller Gaza rätt att leva i Israel genom att de gifte sig med israeliska araber (vilka utgör nästan en femtedel av Israels befolkning) och de fick israeliskt medborgarskap. Sedan kom Osloavtalet med en föga uppmärksammad familjeåterföreningsklausul vilket förvandlade detta droppande till en flodvåg: 137 000 invånare från det område som styrs av den Palestinska Myndigheten flyttade till Israel 1994-2002, vissa av dem genom antingen bluffäktenskap eller månggifte.
 Den israeliska Högsta domstolens byggnad i Jerusalem. |
För det andras så fungerar det som ett förstulet palestinskt "rätt att återvända", och underminerar därigenom Israels judiska karaktär. Dessa 137 000 nya medborgare utgör omkring 2 procent av Israels befolkning, ett inte oväsentligt antal. Yuval Steinitz, som idag är finansminister, urskiljde 2003 i den Palestinska Myndighetens uppmuntran till familjeåterförening "en medveten strategi" för att öka antalet palestinier i Israel och underminera dess judiska karaktär. Ahmed Qurei, en högt uppsatt palestinsk förhandlare, bekräftade senare dessa farhågor: "Om Israel fortsätter motsätta sig vårt förslag angående gränserna (för en palestinsk stat) så kanske vi kräver israeliskt medborgarskap".
Som reaktion på dessa två faror antog Israels parlament i juli 2003 "Lagen om medborgarskap och inresa till Israel". Lagen förbjuder palestinska familjemedlemmar från att automatiskt få israeliskt uppehållstillstånd eller medborgarskap, med tillfälliga och begränsade undantag som kräver att inrikesministern bekräftar att de "identifierar sig med Israel" eller på andra sätt är till gagn. Som svar på hård kritik bekräftade dåvarande premiärminister Ariel Sharon 2005 att "Staten Israel har varje rätt att behålla och skydda sin judiska karaktär även om det innebär att detta får konsekvenser för tillämpningen av medborgarskapspolitiken".
 Winston Churchill 1939. |
Förra veckan röstade Israels Högsta Domstol med röstsiffrorna 6-5 för att upprätthålla denna milstolpelag och gjorde den permanent. Samtidigt som man erkänner en persons rätt att gifta sig så förnekar domstolen att detta innebär en rätt till bosättning. Som rättens ordförande, Asher Dan Grunis, skrev i majoritetsuppfattningen "Mänskliga rättigheter är inte ett recept för nationellt självmord".
Detta mönster av palestinsk utvandring till platser där judarna finns går tillbaka nästan till 1882 när europeiska judar började sin aliyah (hebreiska för "uppstigning" vilket betyder invandring till landet Israel). 1939 påpekade Winston Churchill till exempel att judisk invandring till Palestina hade stimulerat en liknande arabisk invandring: "långt ifrån att vara förföljda strömmade araberna in i landet och fortplantade sig så att deras antal har vuxit".
I korthet så måste man inte vara judisk för att dra nytta av sionisternas höga levnadsstandard och rättsamhälle. Joan Peters, som har studerat ämnet, beräknar att en dubbel judisk och arabisk invandring "av åtminstone likvärdig omfattning" skedde mellan 1893 till 1948. Det är inget förvånande med detta: andra moderna européer som bosatte sig i glest befolkade områden (som Australien eller Afrika) skapade också samhällen som attraherade ursprungsbefolkningen.
 Gayparad i Tel Aviv 2010: hur många palestinier finns det bland dem? |
Högsta Domstolens beslut får betydelsefulla långsiktiga konsekvenser. Som Eli Hazan skriver i Israel Hayom "Domstolen fastslog de jure (juridiskt) men också de facto att staten Israel är en judisk stat och avgjorde därmed en flerårig diskussion". Detta stängande av bakdörren till "rätten att återvända" säkrar Israels sionistiska identitet och framtid.
Uppdatering 18 januari 2012: En opinionsundersökning utförd av Mina Tzemach Institute finner häpnadsväckande nog att hela 83 procent av israelerna är emot Högsta Domstolens beslut som diskuteras här ovan. Något är skumt här.
