I en överenskommelse som slöts under helgen under överinseende av USAs Nationella säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice så går palestinska terroristgrupper med på en tillfällig vapenvila på villkor att Israel upphör med sina "riktade mord" (avrättande av blivande terrorister innan de får en chans att organisera sig eller agera). Men israelerna förbehåller sig rätten att använda denna taktik för att skydda sig själva.
Och var står den amerikanska regeringen i denna fråga? På båda sidor faktiskt. Man anser riktade mord vara "ohjälpsamma" när de utförs av israeliska trupper men "väldigt bra" när det utförs av amerikaner. Därav kom det sig att Utrikesdepartementets talesman Richard Boucher fördömde Israels attack i september 2002 på Mohamed Deif: "Vi är emot riktade mord. Vi är emot att man använder tunga vapen i tätorter även när det gäller människor som Mohamed Deif som är ansvarig för dödandet av amerikanska medborgare. Vi anser att dessa människor skall ställas inför rätta".
Några få veckor efter denna incident sände de amerikanska styrkorna dock ut ett obemannat plan för att släppa en bomb på en al Qaeda-agent, Ali Qaed Senyan al-Harthi, medan han reste i en bil i Jemen. En tjänsteman från Pentagon berömde detta som "en väldigt lyckad taktisk operation" för att "upprätthålla pressen på" al Qaeda. Inget tal här om att ställa Harthi inför rätta.
När han tillfrågades om denna uppenbara motsägelse så insisterade Boucher på att den amerikanska inställningen till israeliska riktade mord "inte har ändrats" och för säkerhetsskull lade han till att rättfärdigandet för USAs agerande i Jemen "inte nödvändigtvis kan tillämpas på andra omständigheter".
Som en kommentar till detta särskilda uppförande skrev Max Boot i the Weekly Standard att "vad Richard Boucher än har i lön så är det inte tillräckligt. Hans förmåga att gång på gång förespråka en meningslös Utrikesdepartementslinje utan att så mycket som dra på munnen är hedrande för hans diplomatiska utbildning".
Andra i Washington förtjänar också en löneökning:
- Civila offer: En israelisk F-16 släppte en bomb på ett ton i juli 2002 på Salah Shehadeh hus. Han var Hamas militära chef på Gazaremsan och israelerna anklagar honom för att vara "direkt ansvarig för att ha initierat och lett dussintals attacker". Bomben dödade honom och 14 andra. Utrikesdepartmentets reaktion var skarp, man kallade det en "hårdhänt aktion" som "inte bidrar till fred". Men när ett amerikanskt B-1B bombplan släppte två bomber på fyra ton på en restaurang i Bagdad i april i förhoppningen att Saddam Hussein skulle befinna sig där så föranledde inte förlusten av 14 oskyldigas liv några tillrättavisningar från Utrikesdepartementet.
- Självförsvar: Amerikanska styrkor står nu inför en Intifada i Irak (åtminstone 63 amerikanska soldater har dödats där sedan de större striderna slutade 1 maj) som påminner om den deras israeliska motsvarighet har att göra med i de palestinska områdena. Washingtons beslutsfattare tillåter sig själva att vidta samma åtgärder för att skydda sig själva (som att skjuta i självförsvar mot demonstranter som kastar sten) som de fördömer när Israel gör det.
- Diplomatik: Amerikanska tjänstemän kräver av Israel att man skall förhandla med den Palestinska Myndigheten och göra eftergifter. Men själva avbröt de alla förhandlingar med talibanerna och Saddam Hussein när striden väl börjat i Afghanistan och Irak och koncentrerade sig på militär seger.
"Gör som vi säger, inte som vi gör" sammanfattar den amerikanska inställningen.
Hyckleri, partiskhet och att man kräver mer av Israel är alla möjliga förklaringar. Men två andra är mer troliga. Washington är delad, som Rand Fishbein skriver i National Review: medan amerikanska diplomater straffar Israel för dess taktik omfamnar amerikanska soldater öppet många av de taktikerna.
Sedan så har vi det osynliga antagandet att Israel är engagerad i en fredsprocess medan USA utkämpar ett krig. Boucher antydde detta när han hamrade hem sitt fördömande av israeliska riktade mord: "Vi förstår alla … situationen rörande den israelisk-palestinska frågan och utsikterna för fred och utsikterna för förhandlingar och utsikterna av behovet att skapa en atmosfär för framsteg".
Översättning: Israel har redan vunnit sitt krig gentemot palestinierna genom att få dem att acceptera sin existens, så en diplomatisk lösning är på gång och Jerusalem får inte förstöra denna utsikt. Till skillnad mot USA som fortfarande har ett krig att vinna och därför kan och måste använda sig av verklig makt.
Olyckligtvis har det senaste decenniet visat att Bouchers analys är felaktig: palestinierna har inte accepterat Israels existens, vilket bevisas av allt från barnprogram i TV till predikningar i moskéer. Bouchers "förutsättningar för fred" kommer att förbli avlägsna tills dess Palestinierna genomgår en genomgripande förändring - och detta uppnår man bäst genom att acceptera israeliskt självförsvar.
