Medan muslimska folkmassor skingras och amerikanska diplomatiska beskickningar återgår till normala aktiviteter kommer här tre slutliga tankar om upploppen som började den 11 september i år och som dödade omkring trettio personer.
 Annemarie Schimmel's "And Muhammad Is His Messenger: The Veneration of the Prophet in Islamic Piety." |
Jag respekterar och lär mig från alla dessa skribenter, men jag håller inte med om videofilmen. Ja individer, organisationer och regeringar eggade upp folkmassorna – faktiskt verkar det alltid behövas en anstiftare som mobiliserar muslimer mot ett förolämpande uttalande, text, teckning eller videofilm. Men det skulle vara ett misstag att se folkmassan som ingenting annat än ett redskap för motstridiga intressen (såsom Salafister mot Det Muslimska brödraskapet i Egypten) eller amerikansk politisk nödvändighet. Ilskan som riktades mot videofilmen var innerlig, verklig och ihärdig.
Personen Muhammed har getts helgonkvaliteter bland muslimer och får inte kritiseras, än mindre hånas. Den tyske orientalisten Annemarie Schimmel visade (i sin studie från 1985 om vördnaden för Muhammed) att hans personlighet, förutom Koranen, är "det centrala för muslimskt liv". Upprördheten bland muslimer över förolämpningar mot denna person är uppriktig; notera till exempel den ökända sektion 295-B i Pakistans kriminallagstiftning, som straffar allt förtal av Muhammed, även oavsiktligt sådant, med avrättning. Dessa regler har så stort stöd att två framstående politiker, Salman Taseer och Shahbaz Bhatti mördades år 2011 enbart för att de protesterade mot Pakistans hädelselagstiftning. Deras mördare hade inget med Västvärlden att göra och var definitivt inte avledningsmanöver i en amerikansk presidentvalskampanj.
 Salman Taseer (v) and Shahbaz Bhatti, två framstående pakistanska politiker, mördades 2011 för deras motstånd mot hädelselagarna. |
Mohamed Morsi höll inte med: "Vidrigheterna som nyligen offentliggjordes som del av en organiserad kampanj mot islamiska helgedomar är oacceptabla och kräver en fast hållning. Vi har ett ansvar i denna internationella församling att undersöka hur vi kan skydda världen från instabilitet och hat". I korthet så har båda sidor ett förhållningssätt och metod (yttrandefrihet mot förbud för hädelse) som anses vara grundläggande för deras identitet och som framläggs med en viss vördnad. Ända sedan Khomeinis dödspåbud mot Salman Rushdie 1989 har båda parter försökt påtvinga den andra sidan sitt sätt, vilket tyder på att detta viljornas krig är bara i begynnelsen.
Tendenser: Som någon som har bevittnat denna konflikt sedan Khomeinis tid kan jag urskilja tre huvudtendenser. För det första ägnar sig muslimer alltmer åt den politiska nödvändigheten av att behålla Muhammeds okränkbarhet. För det andra så har västerländska regeringar och elit (det vill säga journalister, advokater, intellektuella, konstnärer) blivit allt skyggare när det gäller att konfrontera islamisk ilska, och de är villiga att be om ursäkt, att blidka och försonas; ett hårresande exempel är utgjutelserna från USAs ambassad i Kairo den 11 september i år, medan en folkmassa löpte amok utanför. För det tredje så har övriga människor i Väst, icke eliten, alltmer börjat svara islamisterna med en ni-vill-bli-förolämpade-så-här-får-ni-vad-ni-önskar attityd som inkluderar koranbränning, "Besegra Jihad"-annonser, stridslystet anstötliga franska karikatyrer och löften om en våg av Muhammedfilmer.
Tillsammans leder dessa tre punkter mig till att förutspå att konflikten om värdegrunder kommer att bli än livligare.
Uppdatering 2 oktober 2012: Barry Rubin skriver till mig för att korrigera att han inkluderats på listan med analytiker här ovan: "Jag nämnde endast Egypten därför att överallt annars förutom i Egypten, där en demonstration redan var planerad och utannonserad för andra ämnen innan videofilmen ens nämnts, och i Libyen där det var en terroristattack, så var videofilmen en verklig faktor. Så jag var inte alls oense med dig på denna punkt".
