Analytiker är överens om att "urholkningen av den syriska regimens förmåga accelererar", att regimen steg för steg fortsätter att retirera vilket gör att ett genombrott för rebellerna och en islamistisk seger verkar alltmer sannolik. Som en reaktion på detta så ändrar jag min politiska rekommendation från neutralitet till något som får mig som människovän och decennielång fiende till Assaddynastin att tveka innan jag sätter det på pränt:
Västerländska regeringar bör stödja Bashar al-Assads ondskefulla diktatur.
Här är mitt logiska resonemang som ledde till detta motvilliga förslag: Onda krafter utgör mindre fara för oss när de krigar med varandra. Detta (1) håller dem fokuserade lokalt och det (2) förhindrar dem från att segra (och därigenom utgöra ett ännu större hot). Västerländska makter bör hjälpa fiender till dödläge genom att hjälpa den sida som förlorar, för att på så sätt förlänga deras konflikt.
Denna politik har använts tidigare. Under större delen av Andra Världskriget var Nazityskland på offensiven mot Sovjetryssland och att hålla tyska trupper bundna på Östfronten var avgörande för en seger för de allierade. Franklin D. Roosevelt hjälpte därmed Stalin genom att tillhandahålla sina styrkor och samordna krigsinsatserna med honom. Med facit i hand så lyckades denna moraliskt motbjudande men strategiskt nödvändiga politik. Och Stalin var ett betydligt värre monster än Assad.
 Stalin, Saddam Hussein ... och Bashar al-Assad? |
Irak-Irankriget 1980-88 skapade en liknande situation. Efter mitten på 1982 när Ayatollah Khomeinis styrkor gick på offensiven mot Saddam Husseins styrkor så började västerländska regeringar stödja Irak. Visserligen hade den irakiska regimen startat fientligheterna och var brutalare men iranierna var ideologiskt farligare och på offensiven. Det bästa är att fientligheterna förlamar båda sidor och förhindrar båda från att vinna. Med Henry Kissingers apokryfiska ord "Det är synd att de inte båda kan förlora".
 FDR, Reagan ... och Obama? |
Det finns betydande paralleller för att tillämpa samma logik i Syrien idag. Assad fyller Saddam Husseins roll – den brutale Bath-diktatorn som startade våldshandlingarna. Rebellstyrkorna liknar Iran – först ett offer som allt eftersom tiden går blir starkare och utgör ett växande islamistiskt hot. Fortsatta stridigheter hotar grannskapet. Båda sidor ägnar sig åt krigsförbrytelser och utgör en fara för västerländska intressen.
Det är sant att Teheran drar nytta av Assads överlevnad, regionens farligaste regim. Men en seger för rebellerna skulle i hög grad stärka den alltmer skurkaktiga turkiska regeringen samtidigt som det stärker jihadister och ersätter Assadregeringen med triumferande, hetsiga islamister. Fortsatta stridigheter skadar västerländska intressen mindre än om dessa krafter tar makten. Det finns värre framtidsutsikter än sunnitiska och shiitiska islamister som rör till det, Hamas-jihadister som dödar Hizbollah-jihadister och vice-versa. Bättre att ingendera sidan vinner.
 En bild av förstörelse i Aleppo. |
Samtidigt måste västerlänningar hålla fast vid sin moral och hjälpa till att få ett slut på krigsföringen mot civila, de miljoner oskyldiga som drabbas och lider av inbördeskrigets fasor. Västerländska regeringar borde finna mekanismer för att förmå de stridande parterna att följa krigsreglerna, i synnerhet de som isolerar stridande från icke-stridande. Detta skulle kunna innebära att man sätter press på rebellernas leverantörer (Turkiet, Saudiarabien, Qatar) och den syriska regeringens supportrar (Ryssland, Kina) att ställa som villkor för biståndet att man följer krigsreglerna; det skulle även kunna innebära västerländskt användande av makt mot dem som kränker krigsreglerna på båda sidor. Detta skulle uppfylla skyldigheten att skydda.
När den glada dagen kommer då Assad och Teheran strider mot rebellerna och Ankara tills de alla är utmattade, då kan västerländskt stöd gå till icke-Bathister och icke-islamistiska element i Syrien och hjälpa dem att erbjuda ett moderat alternativ till dagens eländiga alternativ vilket kan leda till en bättre framtid.
Tillägg 11 april 2013: Några reflektioner som inte fick plats i huvudartikeln:
(1) Innan den här artikeln publicerades så gav jag flera intervjuer (här, här och här) där jag förespråkade taktiskt stöd till Assadregimen; detta ledde till skällsord från CAIR och vissa hysteriska reaktioner om att jag uppmanade till folkmord i Syrien. Nej: jag ser fram emot den dag då Syrien är tillfreds med sig själv och en bra granne, då dess regering är demokratiskt och laglydig. Men tills denna avlägsna tid infinner sig så föredrar jag att onda krafter riktar sin uppmärksamhet mot varandra istället för mot omvärlden.
(2) På argumentet att tidigt stöd till rebellerna från Västvärlden skulle ha förhindrat islamisterna från att dominera dem (vilket de gör nu) svarar jag att västerländska makter tidigt gav stöd till rebellerna i Tunisien, Libyen och Egypten och se vad det åstadkom – islamister dominerar alla dessa tre länder. Det samma skulle sannolikt ha varit fallet i Syrien. Västerländsk hjälp är inte så inflytelserik när det gäller att ändra kursen för en ideologisk rörelse.
(3) Jag ogillar att förespråka stöd till Assad och jag respekterar avsikten hos dem som delar mina mål men inte håller med om mina medel. Jag anser dock att de ägnar sig åt önsketänkande, inte strategiskt tänkande.
(4) Att min inställning prioriterar strategiska överväganden gör den, i kontexten av modern västerländsk politik, konservativ. Liberaler har ett förtroende för sitt eget välbefinnande som konservativa saknar. Liberaler tenderar att oroa sig för andra (t ex för utrotningshotade fiskarter) medan konservativa tenderar att oroa sig för sig själva (t ex att elförsörjningen skall räcka). I linje med denna skillnad i temperament så fokuserar den förra på civil välfärd i Syrien och den senare på västerländsk säkerhet.
