Politiker startar krig fulla av tillförsikt om sina chanser att tjäna på strider, säger Geoffrey Blainey i sin mästerliga studie, Krigets orsaker, The Causes of War; annars skulle de undvika att strida.
Varför har Hamas då precis provocerat fram krig med Israel? Från ingenstans började man den 11 juni att skjuta raketer och gjorde slut på lugnet som lägrat sig sedan november 2012. Det mystiska med detta utbrott gjorde att David Horovitz, redaktör för Times of Israel fann att den nuvarande striden "inte ens har något avlägset trovärdigt skäl" för att äga rum. Och varför svarade det israeliska ledarskapet så minimalt för att försöka undvika strid? Detta trots att båda sidor vet att Israels styrkor är betydligt starkare än Hamas på alla områden – underrättelseverksamhet, ledning och kontroll, teknologi, vapenmakt, kontroll över luftrummet.
 Det israeliska flygvapnet har total kontroll över luftrummet. |
Vad förklarar denna omsvängning? Är islamister så fanatiska att de inte har något emot att förlora? Är sionister alltför bekymrade över förlust av liv för att vilja slåss?
Faktiskt är Hamasledarna ganska rationella. Med jämna mellanrum (2006, 2008, 2012) beslutar de sig för att föra krig mot Israel väl medvetna om att de kommer att förlora på det militära slagfältet men optimistiska om att vinna på den politiska arenan. Israeliska ledare däremot antar att de kommer att vinna militärt men fruktar att förlora politiskt – dålig publicitet, FN resolutioner och så vidare.
Fokus på politik är ett historiskt skifte; under Israels 25 första år har dess existens gång på gång hotats (i synnerhet 1948-49, 1967 och 1973) och ingen visste hur de krigen skulle sluta. Jag kommer ihåg första dagen av Sexdagarskriget år 1967 när egyptierna proklamerade fantastiska triumfer medan total israelisk presstystnad tydde på katastrof. Det kom som en chock att Israel hade vunnit den största segern i krigshistorien. Poängen är att utgången oförutsägbart avgjordes på slagfältet.
 Omvärlden var omedveten om att israeliska styrkor hade förstört Egyptens flygvapen på marken 1967. |
Så är det inte längre: Resultatet på slagfältet av de arabisk-israeliska krigen under de senaste 40 åren har varit förutsägbara; alla vet att israeliska styrkor kommer att vinna. Det är mer som tjuv och polis än krigföring. Ironiskt nog vänder denna skevhet uppmärksamheten bort från att vinna och förlora till moral och politik. Israels fiender provocerar dem till att döda civila vars död gynnar dem på flera sätt.
De fyra konflikterna sedan 2006 har reparerat Hamas skamfilade rykte beträffande "motstånd", byggt upp solidaritet på hemmaplan, framkallat oenighet bland både araber och judar i Israel, eggat palestinier och andra till att bli självmordsbombare, generat icke-islamistiska arabiska ledare, sörjt för nya FN-resolutioner som slår mot Israel, inspirerat europeiska ledare att införa hårdare sanktioner mot Israel, öppnade den internationella Vänsterns svavelosande tapp mot den judiska staten och vunnit ytterligare stöd från den Islamiska Republiken Iran.
 Det finns inget FNs Säkerhetsråd njuter av så mycket som att fördöma Israel. |
Den politiska krigsföringens heliga graal är att vinna sympatier från den globala vänsterrörelsen genom att framställa sig själva som underdog och offer. (Ur ett historiskt perspektiv är det värt att påpeka att detta är väldigt konstigt: Traditionellt försökte soldater skrämma fienden genom att framställa sig själva som skräckinjagande och omöjliga att stoppa).
Denna nya krigsföringstaktik inkluderar att presentera en övertygande känslomässig berättelse med stödjande uttalanden från kända personer som appellerar till samvetet och att rita kraftfulla politiska karikatyrer (israeliska anhängare brukar vara överlägsna på detta, både förr i tiden och idag). Palestinierna blir än mer kreativa, de har utvecklat den dubbla förfalskningstekniken av "fauxtography" för stillbilder och" Pallywood" för videor. Israelerna brukade vara nöjda med behovet av vad de kallar hasbara eller att få ut sitt budskap, men de senaste åren har de fokuserat mer på detta.
Bergstoppar, städer och strategiska vägar är av största vikt i de syriska och irakiska inbördeskrigen, medan moral, proportionalitet och rättvisa dominerar de arabisk-israeliska krigen. Som jag skrev under Israels och Hamas konfrontation 2006 "Solidaritet, moral, lojalitet och förståelse är nutidens stål, gummi, olja och ammunition". Eller 2012: "Ledarsidor har ersatt kulor, sociala medier har ersatt stridsvagnar", mer allmänt så är detta del av den moderna krigsföringens genomgripande förändring när västerländska och icke-västerländska styrkor strider, som i de USA-ledda krigen i Afghanistan och Irak. Med Clausewitz terminologi så är den allmänna opinionen den nya tyngdpunkten.
Med allt detta sagt, hur klarar sig Hamas? Inte bra. Deras förluster på slagfältet sedan 8 juli verkar vara högre än väntat och omvärldens fördömande av Israel låter vänta på sig. Till och med de arabiska medierna är relativt tysta. Om detta fortsätter kanske Hamas drar slutsatsen att låta raketer regna ner på israeliska hem inte var någon särskilt bra idé. Det är faktiskt så att för att de skall avskräckas från att inleda ytterligare ett angrepp inom några få år så behöver de förlora både det militära och det politiska kriget och förlora stort.
Uppdatering 11 juli 2014: (1) Många stora personer tycker likadant och Caroline Glick har just publicerat en artikel "Hamas (och Irans) idiotsäkra strategi", som ställer samma fråga som jag gör här ovan:
Vad sysslar Hamas med? Hamas kommer inte att besegra Israel. Man kommer inte att vinna något territorium. Israel kommer inte att dra sig tillbaka från Ashkelon eller Sderot under raketanfall. Så om Hamas inte kan vinna varför strider man?
Hennes svar är i stort sett detsamma som mitt: Hon jämför de allmänt gynnsamma förhållandena som rådde när Hamas tog över Gaza 2007 ("Allt var bra") med de många problem man står inför idag, hon nämner regeringarna i Egypten och Syrien, den Palestinska Myndigheten, ISIS och även den Arabiska Banken. Med tanke på dessa svåra omständigheter
var det bara en tidsfråga innan Hamas startade ett fullskaligt krig mot Israel. Judehat är utbrett i den muslimska världen. Att gå i krig mot Israel är en gammal beprövad metod för att mobilisera sympati och stöd från den muslimska världen. Det minsta de tjänar på det är överseende, om än inte stöd, från USA och Europa. Och de får allt detta vare sig de vinner eller förlorar.
Med andra ord så är Glick och jag överens om de politiska målen; men hon lägger större vikt än jag gör på Hamas problem. Jag föredrar att se krig mot Israel som ett stående alternativ som Hamas väljer för sina egna interna intressen vare sig omständigheterna är bra (som 2008 och 2012) eller dåliga (som 2014).
(2) Bekräftelse på att Hamas för ett politiskt krig kommer bland annat från Christian Science Monitor: Den finner att "Rörelsens popularitet är skyhög" trots en lång lista på elände som man räknar upp.
Allt detta är bortglömt bland raketsalvorna. "Även de som liksom jag hela tiden har kritiserat Hamas … även vi måste nu lyfta på hatten," säger Talal Okal, politisk oberoende kolumnist på dagstidningen Al-Ayyam.
Fadwa al-Lolo, en hårfrisörska i 30-årsåldern med villa, fin bil och tre salonger är en osannolik hejaklacksledare för Hamas – i synnerhet eftersom hon säger sig vare emot krig och den död och förstörelse detta medför. Men hon applåderar den islamistiska rörelsen för deras aldrig tidigare skådade utmaning mot Israels närvaro i historiska Palestina. "Jag känner stolthet att efter 60 år av (israelisk) våldtäkt av vårt land så har vi en armé, en armé som kan slå mot Israel", säger al-Lolo som bor i Gaza City. "Ingen av de arabiska arméerna kunde göra vad vi har gjort mot Israel".
Uppdatering 12 juli 2014: Avi Issacharoff, Times of Israels enastående Mellanösternanalytiker, frågade en icke namngiven "expert som bor i Gaza" vad Hamas hoppades uppnå när man startade den nuvarande stridsomgången mot Israel. Svaret kompletterar och förstärker min poäng ovan om att det är ett politiskt krig:
Först och främst försöker (Hamas ledare) skapa nya relationerna med Kairo. De har döpt detta krig till "Den tionde Ramadan". Vet ni vilket annat krig som fick det namnet? Yom Kippurkriget. "Detta är en present till den egyptiska armén", sade de. De krävde till och med att de skadade skulle evakueras till Egypten för behandling. Vad de i slutändan vill är att Rafah-korsningen öppnas och att de kan bygga upp en ny relation med presidenten Abdel Fattah el-Sissi. Fram till nu har Hamas varit isolerat. De kan inte lämna Gaza överhuvudtaget. Det finns inga fler tunnlar (för att smuggla in material till Gazaremsan, dessa har stängts av Egypten). Priset går bara upp och upp och försoningen har skadat dem.
Så nu är detta deras sätt att förändra ekvationen. Sedan det israeliska anfallet började har de blivit populära bland palestinierna på gatan: de har lyckats att skjuta mot Tel Aviv på ett sätt som endast Saddam Hussein hade gjort före dem. De har skjutit mot reaktorn i Dimona, mot Haifa. Lilla Hamas har lyckats att driva fem miljoner israeler in i skyddsrum. För den genomsnittliga Gazabon är detta en stor framgång. Under tiden fortsätter de att göra vad de vill. Till och med den Palestinska Myndighetens tjänstemän (vars löner betalas av Abbas) har varit rädda för att gå till banken efter att beväpnade militanta skjutit mot bankomaterna och mot bankerna från vilka de hämtar ut sina löner. … De (Hamas) kommer att vilja upprätta en ny regering när allt detta är över. De vill vara på banan igen, inte vara de som kapitulerade till Abbas och Israel".
