Efter en frånvaro på 90 år kom den forntida institutionen kalifatet tillbaka med pukor och trumpeter den första dagen av Ramadan år 1435 i Hegira, vilket motsvarar den 29 juni 2014. Denna häpnadsväckande återuppståelse är den symboliska kulmen på den islamistiska uppgången som började för fyrtio år sedan. En västerländsk analogi skulle kunna vara en deklaration om det Hapsburgska rikets återupprättande, vars legitimitet kan spåras tillbaka till antikens Rom.
Varifrån kommer detta djärva drag? Kan kalifatet bestå? Vilken inverkan kommer det att få?
Till att börja med, en snabb genomgång av kalifatet (från arabiska khilafa som betyder "ordningsföljd"): enligt kanonisk muslimsk historia uppstod det år 632 enligt vår tideräkning, vid den islamiske profeten Muhammeds död, och utvecklades därefter spontant och fyllde det framväxande muslimska samfundets behov av en tidsbegränsad ledare. Kalifatet blev Muhammeds icke-profetiska arvinge. Efter de fyra första kaliferna blev ämbetet dynastiskt.
Från allra första början var anhängarna oense om kalifatet skulle styras av de mest lämpade och fromma muslimerna eller av Muhammeds närmaste släktingar; resultatet blev en splittring som kom att definiera de sunnitiska och de shiitiska delarna av islam, vilket skapade en djup schism som fortfarande består.
Ett enda kalifat styrde alla muslimska länder fram till år 750; men sedan började två processer att tillsammans förminska dess makt. För det första började avlägsna provinser bryta sig loss, och några – som Spanien – skapade även ett rivaliserande kalifat. För det andra så förföll institutionen själv och togs över av slavsoldater och stamerövrare, den ursprungliga raden av kalifer styrde endast till omkring år 940. Andra dynastier tog därefter titeln som en förmån som följde med den politiska makten.
Institutionen fortsatte i försvagad form under tusen år tills, i en dramatisk handling av avståndstagande, det moderna Turkiets grundare Kemal Atatürk gjorde slut på de sista resterna 1924. Trots ett flertal efterföljande försök att återställa det så lades institutionen ner, en symbol för den oordning som råder i länder med muslimsk majoritetsbefolkning och ett eftertraktat mål för islamister.
Och så förblev det i 90 år, tills den grupp som är känd under namnet den Islamiska Staten i Irak och Syrien (ISIS) utfärdade en deklaration på fem språk (engelska versionen: This Is the Promise of Allah) där man proklamerade grundandet av ett nytt kalifat under "Kalif" Ibrahim. Kalif Ibrahim (även känd som Dr. Ibrahim Awwad Ibrahim), han är omkring 40 år, från Samarra i Irak, stred i Afghanistan och sedan i Irak. Han hävdar nu att han är ledare för "muslimer överallt" och avkräver dem en trohetsed. Alla andra muslimska regeringar har förlorat sin legitimitet hävdar han. Vidare så måste muslimer nu slänga bort "demokrati, sekularisering, nationalism och allt annat skräp och idéer från Väst".
 Kalif Ibrahim predikar i en moské i Mosul i början på juli 2014. |
Återupplivandet av det universella kalifatet betyder, förkunnar The Promise of Allah, att den "långa slummern i försummelsens mörker" är över. "Jihads sol har stigit upp. Det glada budskapet om det goda skiner. Triumfen hägrar vid horisonten". Otrogna är med rätta skräckslagna för efterhand som både "öst och väst" underkastar sig kommer muslimer att "äga jorden".
Storslagna ord, ja, men också ord med noll chans att lyckas. ISIS har fått stöd från stater som Turkiet och Qatar – men för att strida i Syrien, inte för att etablera ett globalt herravälde. Näraliggande makter – kurderna, Iran, Saudiarabien, Israel (och eventuellt kanske Turkiet också) – betraktar den Islamiska Staten som en renodlad fienden och detsamma gör nästan alla rivaliserande islamiska rörelser, inklusive Al-Qaeda. (De enda undantagen är: Boko Haram; spridda Gazabor; och en ny pakistansk organisation.) Kalifatet har redan svårt att styra de territorier de har erövrat, som är lika stort som Storbritannien, problem som kommer att öka i takt med att de underkuvade befolkningarna där kommer att få uppleva det fulla eländet av islamiskt styre. (Det verkar som erövringen av Mosuldammen den 3 augusti förebådar obeskrivliga brott inklusive vägran att tillhandahålla elektricitet och vatten; eller till och med att skapa katastrofala översvämningar.)
Jag spår att den Islamiska Staten, när den konfronteras med fientlighet från både grannar och sin egen underkuvade befolkning, inte kommer att vara länge.
De kommer dock att efterlämna ett arv. Oavsett vilket förödande öde Kalif Ibrahim och hans grymma manskap går till mötes, så har de lyckats återuppväcka en central institution inom islam, och göra kalifatet återigen till en levande realitet. Islamister runt om i världen kommer att vårda detta ögonblick av brutal härlighet och inspireras av det.
 Överst: Dawlat al-Khilafa (Den Islamiska staten): Eller världen som ISIS ser den, med användande av medeltida arabiska namn på platser. Nederst: Samma karta med romerska bokstäver. |
För icke-muslimer får denna utveckling komplexa och tveeggade konsekvenser. På den negativa sidan kommer våldsamma islamister att uppmuntras till att uppnå sina otäcka mål och i kölvattnet av detta efterlämna en räcka blodbad. På den positiva sidan kommer kalifatets barbariska fanatism att ha den välgörande effekten att den väcker många av dem som fortfarande blundar för den islamistiska agendans fasor.
