När Recep Tayyip Erdoğan idag blir Turkiets president så tar hans handplockade efterträdare Ahmet Davutoğlu samtidigt över Erdoğans gamla jobb som premiärminister. Vad förebådar dessa förändringar för Turkiet och dess utrikespolitik? Med två ord: inget bra.
 Recep Tayyip Erdoğan (vänster) med Ahmet Davutoğlu (höger) |
I juni 2005, när Davutoğlu var utrikespolitisk rådgivare till Erdoğan, hade jag ett samtal med honom under en timme, i Ankara. Två ämnen från den konversationen är fortfarande aktuella.
Han frågade mig om den neokonservativa rörelsen i USA, som då befann sig på höjden av sin berömmelse och sitt förmodade inflytande. Jag började med att uttrycka tvivel på att jag var medlem av denna elitgrupp, som Davutoğlu antog, och fortsatte med att konstatera att ingen av de viktigaste beslutsfattarna i George W. Bushs administration (presidenten, vicepresidenten, utrikes- och försvarsministrarna eller den nationella säkerhetsministern) var neokonservativa, ett faktum som gjorde mig skeptisk till dess omskrutna makt. Davutoğlu svarade med en subtil form av antisemitism och insisterade på att de neokonservativa var betydligt mäktigare än jag erkände eftersom de arbetade tillsammans i ett hemligt nätverk baserat på religiösa band. (Han hade den goda smaken att inte säga vilken religion det rörde sig om).
Jag i min tur frågade honom om målen för den turkiska utrikespolitiken i Mellanöstern under Rättvise- och Utvecklingspartiets (AKP) era som började 2002. Jag sade att jag noterat Ankaras nya ambitioner i en region man länge föraktat. Han medgav denna förändring och tog mig sedan på en snabb rundtur från Afghanistan till Marocko, han påpekade Turkiets särskilda band med många länder. Dessa inkluderade närvaron av turkisktalande (t ex i Irak), arvet efter det Osmanska styret (Libanon), ekonomisk symbios (Syrien), Islamiska band (Saudiarabien) och diplomatisk medling (Iran).
Det som slog mig mest var hans skrytsamma optimism och fullständiga självförtroende. Davutoğlu är en tidigare professor i internationella relationer och en islamistisk ideolog. Han antydde inte bara att Turkiet andäktigt hade väntat på honom och hans storslagna visioner utan han uppvisade också en ohöljd glädje över att befinna sig i en position där han kan tillämpa sina akademiska teorier på den internationella politikens stora scen. (Detta privilegium inträffar förvånansvärt sällan). Sammanfattningsvis så fyllde den konversationen mig varken med förtroende eller med beundran.
Visserligen har Davutoğlu klarat sig anmärkningsvärt bra sedan dess men han har gjort det endast som consigliere (maffiarådgivare) till sin enda beskyddare Erdoğan. Hans prestationer har å andra sidan varit inkonsekvent politik och konsekvent misslyckande, ett misslyckande så fullständigt att det gränsar till fiasko. Under Davutoğlus förvaltarskap har Ankaras förhållande till Västvärlden mer eller mindre allmänt försämrats medan förhållandet till Iran, Irak, Syrien, Israel, Egypten och Libyen, bland andra Mellanöstern länder, rasat. På toppen av det hela är det turkiska styret hotat även av sin egna nordcypriotiska provins.
 "Dilbertprincipen" |
Symboliskt glider Turkiet bort från NATO-alliansens demokratier och till den luddiga Kinesisk-ryska gruppen känd som Shanghai Cooperation Organisation. Som Kemal Kılıçdaroğlu, ledare för oppositionen, bedrövat konstaterar, "Turkiet har blivit ensamt i världen".
Efter att ha misslyckats som utrikesminister kommer Davutoğlu – om man tillämpar Dilbertprincipen – att upphöjas till ett berusande men underdånigt ledarskap för både AKP och regeringen. Han står inför två stora utmaningar:
Som ledare för AKP är det hans uppdrag att se till att de vinner en stor seger i parlamentsvalet i juni 2015 så att de kan ändra konstitutionen och omvandla den halvceremoniella presidentposten till det valda sultanat Erdoğan strävar efter. Kan Davutoğlu leverera rösterna? Kalla mig skeptisk. Jag förväntar mig att Erdoğan kommer att ångra att han avstod från premiärministerpostern för att bli president efterhand som han finner att han blir ignorerad och uttråkad av att bo på ett vidsträckt "presidentcampus".
Som Turkiets 26 premiärminister står Davutoğlu inför en bubbelekonomi farligt nära kollaps, ett sammanbrott i rättssystemet, ett land inflammerat av Erdoğans splittrande styre, en fientlig Gülen-rörelse och ett splittrat AKP, och allt detta strålar samman i ett alltmer fientligt islamistiskt (och därför ociviliserat) land. Dessutom fortsätter de utrikespolitiska problem som Davutoğlu själv skapat, i synnerhet ISIS tagande av gisslan i Mosul.
 Det turkiska konsulatet i Mosul före övertagandet. |
Den olycksaliga Davutoğlu påminner om städpersonalen som anländer till festen klockan 4 på morgonen för att städa undan röran som skapats av festande som nu lämnat stället. Lyckligtvis innehar den stridslystne och enväldige Erdoğan inte längre någon viktig regeringsposition; men att han lägger landet i händerna på regeringstrogna personer som bevisligen är inkompetenta skapar många nya problem för turkarna, deras grannar och alla de som vill landet väl.
