Så sent som för tolv år sedan sågs Republiken Turkiet helt korrekt som en trogen NATO allierad, modellen för en pro-västerländsk muslimsk stat och en bro mellan Europa och Mellanöstern. Ett starkt militärt band med Pentagon stärkte omfattande ekonomiska och kulturella band med amerikanerna. För de av oss som arbetar med Mellanöstern kändes Istanbul, Ankara och andra turkiska städer som en uppfriskande oas från tumultet i regionen.
Men sedan, med början med det fortfarande överraskande valet 2002, ändrade landet dramatiskt kurs. Först långsamt men så småningom, sedan mitten av 2011, i allt snabbare takt. Regeringen började bryta mot sina egna lagar, blev enväldig och allierade sig med USAs fiender. Även de som var mest motvilliga att erkänna denna förändring har tvingats göra det. Om Barack Obama ansåg att Turkiets dominerande politiska ledare Recep Tayyip Erdoğan var en av hans fem bästa utländska vänner 2012 så visade han en helt annan attityd genom att låta endast en chargé d'affaires representera honom vid Erdoğans presidentinstallation för några veckor sedan – ett offentligt slag i ansiktet.
 Obama and Erdoğan, inte längre bästa kompisar. |
Vad orsakade denna förändring? Vad hände med Turkiet?
Bakgrund
För att förstå dagens oväntade omständigheter krävs en snabb titt bakåt på det Osmanska riket. Det grundades 1299, dess kontroll över betydande delar av den europeiska kontinenten (främst Balkanområdet, uppkallat efter det turkiska ordet för berg) gjorde det till det enda muslimska statsskick som hade täta kontakter med Europa samtidigt som västerländska kristna blev de rikaste och mäktigaste människorna på planeten. Samtidigt som det Osmanska riket försvagades i förhållande till andra europeiska makter under århundraden blev frågan om hur man skulle göra sig av med det ett stort problem för europeisk diplomati (den "Östliga frågan") och riket kom att ses som ett potentiellt villebråd ("Europas sjuke man").
Från det Osmanska perspektivet var den ständiga olösta frågan vad man skulle anamma från Europa och vad man skulle förkasta. I allmänhet ansåg osmanerna att de militära och medicinska uppfinningarna var de mest tilltalande. På andra områden tvekade de; till exempel, medan judarna publicerade imperiets första bok tryckt med rörliga typ 1493 så väntade muslimerna tills 1729 med att följa efter. Med andra ord så var accepterandet av det europeiska sättet en långsam, svår och sporadisk process.
 Bland andra attribut var Atatürk en västerländsk dandy. |
Det turkiska nederlaget i Första världskriget skedde mot bakgrund av detta, vilket föranledde arméns utomordentligt segerrika general, Mustafa Kemal, att ta makten och stänga ner imperiet till förmån för Republiken Turkiet, betydligt mindre och i huvudsak begränsat till turkisktalande. Under det nya landets första 15 år, 1923-38, dominerade Mustafa Kemal (som bytte namn till Atatürk) landet. Han var en viljestark västorienterad person som föraktade islam, införde en rad radikala förändringar som karaktäriserar landet än idag och gör att det påfallande skiljer sig från övriga Mellanöstern inklusive laicism (det vill säga sekularism på steroider), lagar baserade på europeiska prototyper, det latinska alfabetet och familjefternamn.
I vissa fall var Atatürk långt före sina landsmän, som när han föreslog att man skulle sätta in kyrkbänkar i moskéerna eller ändra böneutropen från arabiska till turkiska. Nästan omedelbart efter hans död 1938 påbörjades en omsvängning från hans sekularism. Men den turkiska militären i sin dubbla roll som landets yttersta politiska makt och självmedvetna arvtagare till Atatürks arv begränsade dessa förändringar. Det första allvarliga försöket började med inrättandet av demokrati på 1950-talet, med många efterföljande försök; inga var framgångsrika.
Militären är dock en kraft som varken är för kreativitet eller intellektuell tillväxt, så Atatürks talesätt, oupphörligen upprepade under decennier, blev förlegade och begränsade. Medan meningsskiljaktigheterna ökade så stagnerade de partier som höll sig till 1920-års vision, de urartade till korrupta, maktsökande organisationer. Fram tills 1990-talet hade deras svängdörrsregeringar stött bort en ansenlig del av väljarkåren.
AKPs uppgång
Erdoğan och en annan islamistisk politiker Abdullah Gül, tog tillfället i akt och grundade Rättvise- och Utvecklingspartiet (AKP) 2001. De lovade god maktutövning och ekonomisk tillväxt baserat på konservativa värderingar, man imponerade stort i sitt första val i november 2002 och fick drygt en tredjedel av rösterna. Men eftersom paschorna från de gamla partierna vägrade samarbeta med varandra så fick endast ett parti, Det republikanska folkpartiet (CHP) fler än de minimum 10 procent av rösterna som konstitutionen kräver för att få representeras i parlamentet.
Med nästan hälften av rösterna bortkastade på detta sätt ledde AKPs 34 procent av rösterna till 66 procent av platserna i parlamentet vilket ledde till att en fin mångfald blev till en rungande seger. I de efterföljande valen 2007 och 2011 lärde sig deras motståndare att inte slänga bort sina röster så AKP fick uppleva det ironiska ödet att öka sin andel av rösterna (till 46 och 50 procent) samtidigt som de förlorade platser i parlamentet (till 62 och 59 procent).
Erdoğan lyckades i början med stor kraftansträngning behärska sig och fokusera på ekonomisk tillväxt och på att få bort allt skräp från det offentliga livet i Turkiet, lösa Cypernfrågan och på att gå med i Euroepiska Unionen. Han gick från klarhet till klarhet, fick upp den ekonomiska tillväxten till Kinaliknande nivåer, framstod som en mäktig medlare i Mellanöstern (till exempel mellan Jerusalem och Damaskus) och framstod som Västvärldens favoritislamist. Han verkade samtidigt lyckas lösa den flera hundraåriga gåtan Islam kontra Västvärlden och hitta en lyckad blandning av de två.
Att få stopp på militären förblir AKPs långsiktiga mål: det är det nödvändiga villkoret för för att uppnå deras slutliga mål att vända Atatürks revolution och återbörda Turkiet till en Osmanskliknande inhemsk ordning och internationell status. Detta uppnås med förvånansvärd enkelhet; av fortfarande oklara skäl uthärdade ledningen för de väpnade styrkorna i tysthet anklagelserna om konspiration som riktades mot dem, arresterandet av höga officerare och slutligen avskedandet av genralstaben, Det förväntade dramat blev knappast ens ett kvidande.
När militären kapitulerat tog Erdoğan sikte på sina inhemska rivaler, i synnerhet sin långvariga allierade, islamisten Fethullah Gülen, ledaren för en massiv nationell rörelse med nätverk på viktiga statliga institutioner. Erdoğans populistiska flärdfullhet gick väldigt väl hem hos hans valkrets - turkar som kände sig förtryckta av Atatürkismen. Uppmuntrad visade han sig som fullständigt bombastisk i juni 2013 med demonstraionerna i Geziparken i Istanbul, han gick till angrepp mot andra medborgare med förolämpningar och ställde en grupp fotbollsfans inför rätta anklagade för att ha försökt störta hans regering.
Dramatiska bevis på AKPs korruption som uppdagades i december 2013 föranledde inte en reträtt utan istället gripandet av polisen som avslöjade problemet. Denna aggression utvidgades till motståndare inom media, parlamentet och även rättsväsendet. Samtidigt som Erdoğan demoniserade sina kritiker gladde hans sina gräsrotsväljare, han vann varje val och ökade sin personliga makt på ett sätt som påminner om Venezuelas Hugo Chávez.
 Turkar noterar att Erdoğan och Hugo Chávez (båda födda 1954) har gemensamma drag. |
Utrikespolitik
Internationella relationer följde samma mönster, i början var de utländska målen blygsamma men över tiden blev de allt mer storslagna och mer fientliga. En "noll problem med grannarna"-politik formulerad av hans viktigaste utrikespolitiska rådgivare Ahmet Davutoğlu började framgångsrikt: en gemensam semester med tyrrannen från Damaskus, hjälp till mullorna i Teheran att undvika sanktioner och ömsesidigt förmånliga om än ljumma relationer med den Judiska staten. Även långtidsfiender som Grekland och Armenien drog nytta av denna charmoffensiv. Den stora makten sökte goda relationer. AKPs nyosmanska dröm om att uppnå status som huvudland bland sina forna kolonier verkade uppnåbar.
Men sedan uppvisade Erdoğan samma arrogans utomlands som han hade släppt lös hemma, och nu blev kritiken ännu värre; om halva den turkiska väljarkåren applåderade hans oförskämdheter så gjorde få utlänningar det. Medan den arabiska omvälvningen förändrade Mellanöstern i början på 2011 så fann Erdoğan och Davutoğlu att det de uppnått gled dem ur händerna i så hög grad att Ankara nu har gått från dåliga till giftiga relationer med många av sina grannar.
Brytningen med Bashar al-Assad från Syrien, kanske den mest dramatiska av hans förluster, har fått många negativa konsekvenser och medfört att Turkiet fått ta emot miljoner ovälkomna arabiskspråkiga flyktingar vilket lett till ett ställföreträdande krig med Iran, satt käppar i hjulet för turkiska handelsvägar till stora delar av Mellanöstern och skapat jihadistiska makter vilket lett till den Islamiska staten och deras självutnämnda kalifat. Turkiskt stöd för sunnimuslimerna i Irak föregick en kollaps i relationerna med Baghdad. En naziliknande fientlighet gentemot Israel avslutade Ankaras starkaste regionala stöd. Erdoğans entusiastiska stöd för det Muslimska Brödraskapets styre i Egypten, vilket varade i ett år 2012-13, förvandlades senare till öppen fientlighet gentemot deras efterträdare. Hot mot Republiken Cypern i efterdyningarna av upptäckten av deras gasfyndighet förbittrade en redan konfliktinriktad relaton. Turkiska entreprenörer förlorade mer än $19 miljarder i Libyens anarki.
Internationellt så ledde en skenmanöver med att köpa ett kinesiskt missilsystem till att säkerhetsrelationerna med Washington sjönk till en ny låg nivå. Uppmaningar till de miljoner turkar som bor i Tyskland att inte assimilera sig i det landet skapade spänningar med Berlin, liksom Ankaras eventuella roll i mordet på tre kurder i Paris.
Dessa övergrepp har gjort att Ankara står i det närmaste utan vänner. Man har varma relationer med exakt en regering, Qatar (nationell befolkning 225 000) tillsammans med Kurdistans regionala regering i norra Irak och med det Muslimska Brödraskapet inklusive den organisationens Hamas- och syriska förgreningar. Konstigt nog, trots detta enorma misslyckande så fortsätter Erdoǧan att stödja den misslyckade "noll problem"-politiken.
Framtidsutsikter
Erdoğans imponerande valframgånger och utökade makt står inför tre utmaningar under det kommande året: valrelaterade, psykologiska och ekonomiska. Hans upphöjning tll presidentämbetet den 28 augusti kräver konstitutionella förändringar för att han ska bli den starka verkställande president han strävar efter att vara. Dessa förändringar kräver i sin tur att AKP klarar sig bra i det nationella valet i juni 2015; eller alternativt att de gör stora eftergifter till de turkiska kurderna för att få deras stöd för hans ambitioner. Nu när partiet ligger i Davutoğlus oprövade händer, han befordrades nyligen från utrikesminister till premiärminister, är det tveksamt om de har förmågan att vinna de nödvändiga platserna.
För det andra beror Erdoğans öde på att Davutoğlu förblir hans trofasta rådgivare. Skulle Davutoğlu utveckla självständiga ambitioner, vilket är fullt möjligt, kommer Erdoğan att finna att han är begränsad till en mestadels ceremonial position.
Slutligen så är den skakiga turkiska ekonomin beroende av utländskt flyktigt kapital som vill ha högre avkastning, stora odokumenterade pengaflöden från Gulfstaterna vars härkomst och kontinuitet båda är tvivelaktiga, och på att en mängd infrastrukturprojekt fortsätter växa. Här avskräcker Erdoğans väldigt oberäkneliga uppförande (utskällning av vad han kallar för "räntelobbyn" och kreditvärderingsinstitut som Moody's och Fitch och till och med med New York Times) vidare investeringar medan en enorm skuldbörda hotar att försätta landet i konkurs.
 Flyktigt kapital har betalat för infrastruktur i Turkiet, inklusive den tredje Bosporenbron. |
Så medan hans obrutna framgångar gör att man är benägen att satsa på att Erdoğan kommer att fortsätta dominera turkisk politik så finns det större hinder som skulle kunna sätta stopp för hans framgångar. Hans symbios av att lära från Västvärlden samtidigt som han förblir lojal mot islamisk livsstil kan ännu komma att implodera.
Amerikansk politik
Med sin ungdomliga befolkning på 75 miljoner, ett centralt läge, kontroll av viktiga vattenvägar och åtta för det mesta problematiska grannar, är Turkiet en i högsta grad önskvärd allierad. Dessutom har man en framträdande position i Mellanöstern, bland turkiskspråkiga från Bosnien till Xinjiang och bland muslimer världen över. Den Amerikansk-turkiska alliansen som började med Korerakriget har varit väldigt fördelaktig för Washington, som helt förståeligt är ovillig att förlora den.
Men med detta sagt så kan en sida inte ensam upprätthålla en allians. Ankaras historia av vänskapliga relationer med Teheran, stöd för Hamas och den Islamiska staten, undergrävandet av Baghdads auktoritet, aggresivitet gentemot Israel och hoten mot Cypern gör deras medlemsskap i NATO i bästa fall tvivelaktigt och i sämsta fall bedrägligt.
Washington måste visa att den översittartaktik som vinner röster inom Turkiet misslyckas i resten av världen. Wall Street Journal har hjälpsamt föreslagit att man flyttar en amerikansk militärbas i Turkiet till irakiska Kurdistan. Erdoğans allt mer diktatoriska styre måste förkastas liksom Ankaras fortsatta ockupation av Cypern, deras stöd till terrorister och deras antisemitiska utgjutelser. Utöver dessa steg är det dags för den amerikanska regeringen att klargöra att om inte stora förändringar sker snabbt så kommer man att verka för Turkiets avstängning och eventuella uteslutning från NATO.
Om Erdoğan insisterar på att agera skurkaktigt så är det så deras tidigare allierade borde behandla honom.
