En högt uppsatt iransk politiker, Issa Kalantari, varnade nyligen för att tidigare misstag gjort Irans vattenförsörjning så otillräcklig att uppemot 70 procent, eller 55 miljoner av 78 miljoner iranier kan komma att tvingas överge sitt hemland för andra delar av världen.
Många faktorer stöder Kalantaris apokalyptiska förutsägelse: Mellanösterns största sjö Lake Urmia, en gång i tiden prisad i dikter, har förlorat 95 procent sitt vatten sedan 1996, från 31 miljarder kubikmeter till 1,5 miljarder. Vad Seine är för Paris var Zayanderud för Isfahan – förutom att den senare torkade ut fullständigt 2010. Över två tredjedelar av Irans städer står "på gränsen till en vattenkris" som skulle kunna leda till brist på dricksvatten, tusentals byar är redan beroende av vattentankbilar. Aldrig tidigare skådade sandstormar stör den ekonomiska verksamheten och skadar hälsan.
 Urmia-sjön i Iran har förlorat 95 procent av sitt vatten under de senaste årtiondena |
Iranierna är heller inte de enda som är i fara; många andra i den torra Mellanöstern kan också tvingas till oönskad, utarmad, desperat exil. Med ett unikt, magnifikt undantag håller stora delar av Mellanöstern på att få slut på vatten på grund av sådana sjukdomar som befolkningstillväxt, kortsynta diktatorer, förvrängd ekonomisk motivation och infrastrukturförstörande krigsföring. Några exempel:
Egypten: Stigande havsnivåer hotar inte endast att dränka landets kuststäder (inklusive Alexandria med en befolkning på 4 miljoner) utan också att förorena Nildeltats akvifär, en av världens största grundvattenreservoarer. Den etiopiska regeringen har omsider fått upp ögonen för vilken hydraulisk potential Blå Nilen har, floden har sitt ursprung i landet och man bygger massiva dammar som allvarligt kan minska mängden flodvatten som når Egypten (och Sudan).
Gaza: I vad som kallats en "hydrologisk mardröm" har inträngande havsvatten och avloppsvattenläckage gjort 95 procent av de kustnära akvifärerna otjänliga för människor.
Jemen: Oljepengar gör att jemeniter mer än någonsin kan hänge sig åt att tugga kat, ett blad vars buskar suger upp betydligt mer vatten är de matplantor de har ersatt. Dricksvattnet "är nere på mindre än en liter per person per dag" i många bergsområden rapporterar vattenspecialisten Gerhard Lichtenthaeler. Specialisten Ilan Wulfsohn skriver att Sana'a "kan bli den första huvudstad i världen som får slut på vatten".
 Tre jemeniter tuggar kat. |
Syrien: Den syriska regeringen slösade bort $15 miljarder på misslyckade bevattningsprojekt 1988-2000. Mellan 2002 och 2008 torkade nästan alla de 420 000 olagliga brunnarna ut, den totala vattenresursen minskade med hälften, liksom sädesproduktionen, vilket fått till följd att 250 000 jordbrukare övergivit sina marker. År 2009 hade vattenproblemen kostat mer än 800 000 jobb. År 2010, i inlandet i Raqqa, nu huvudstad i den Islamiska Staten, rapporterade New York Times att "Forntida bevattningssystem har kollapsat, underjordiska vattenkällor har torkat ut och hundratals byar har övergivits i takt med att jordbruksmark förvandlas till sprucken ökenmark och betesdjuren dör".
Irak: Experter förutser att floden Eufrats vatten snart kommer att ha halverats (hänvisar till Uppenbarelseboken 16:12 för dessa slutsatser). Redan under 2011 fick Iraks största damm, Mosuldammen, stängas helt på grund av otillräckligt flöde. Havsvatten från Persiska Viken har pressats upp i Shatt al-Arab; resultatet är saltvatten som har förstört fiske, boskap och grödor. I norra Irak har brist på vatten lett till att man övergivit byar, vissa av dessa byar har nu begravts i sand, och korn och veteodling har minskat med 95 procent. Antalet dadelpalmer har minskat från 33 miljoner till 9 miljoner. Saddam Hussein dränerade träsken i södra Irak och förstörde djurlivets ekologi samtidigt som han berövade träskaraberna deras levebröd.
Persiska Viken: Enorma avsaltningsinsatser har ironiskt nog ökat salthalten i Vikens havsvatten från 32 000 till 47 000 delar per miljon, vilket hotar djurlivet och det marina livet.
Näraliggande Pakistan kan bli "ett vattentorrlagt land" omkring år 2022.
Israel är det enda undantaget från denna regionala tragiska berättelse. Även de drabbades så sent som på 1990-talet av vattenbrist, men nu, tack vare en kombination av bevarande, återvinning, nyskapande jordbruksmetoder och högteknologisk avsaltning är landet fullt av H2O (Israel's Water Authority: "Vi har allt vatten vi behöver"). Jag finner det särskilt slående att Israel kan avsalta ca 17 liter vatten för en amerikansk penny; och att man återvinner omkring fem gånger mer vatten än vad Spanien, som kommer på andra plats, gör.
 Droppbevattningsteknologi för jordbruk tillverkat av Netafim, ett israeliskt företag som har verksamhet i fler än 100 länder. |
Med andra ord, den hotande torkan som drivit bort befolkningar – förmodligen den allra värsta av regionens många djupgående problem – kan lösas, med intelligens och politisk mognad. De desperata grannarna skulle kanske tänka på att upphöra med sitt meningslösa krigstillstånd med världens hydrauliska supermakt och istället lära sig från det.
