Den berömda "röda linjen"-varning som Barack Obama utfärdade i augusti 2013 till Bashr al-Assad i Syrien var utan tvekan det viktigaste utrikespolitiska ögonblicket under hans presidentperiod: en entydig varning till en skurkaktig ledare att avstå från krigsförbrytelser eller betala priset.
När incidenten slutade i en salig röra, med ryskstödda löften om att Assadregimen skulle lämna över sina kemiska medel, var reaktionerna delade. Presidenten och hans allierade hyllade detta som en diplomatisk framgång där ett trovärdigt hot utan blodspillan ledde till en avsevärd beteendeförbättring. Kritiker framställde däremot Obama som en papperstiger som kom med tomma hot vilka kollapsade när de fick betydelselösa försäkringar av en välkänd lögnare.
 Kroppar av syrier som dödats av den syriska regimens nervgas i augusti 2013. |
Det tog två år innan vi fick ett avgörande; de två sidorna fortsatte att framhålla sina ståndpunkter utan att få till stånd något avslut. Men nu har vi ett avslut.
Det beror på att det nu finns flera rapporter om att Assadregimen använder klor i fatbomber, samt upptäckten av rester av ricin, sarin och VX. Som svar har den amerikanska regeringen knappt gjort någonting beträffande denna motbjudande utveckling förutom milda tillrättavisanden, vänt sig till det tandlösa FN och hoppats att mot alla odds ryssarna och till och med iranierna skulle få problemet att försvinna. Ingenting om röda linjer den här gången, endast en önskan att ingen skulle minnas 2013.
Men vi minns och vi drar slutsatser. Det står nu otvivelaktigt klart att Obama inte är mer än en papperstiger. Hans hot mot den syriska diktaturen betydde ingenting utan försvann i tomma intet och ersattes av slingrande och pladder.
Den här reaktionen är inte bara viktig i sig utan den får konsekvenser för andra fientliga stater, särskilt Ryssland, Kina och i synnerhet Iran. Om Obama inte vågar hantera krakarna i Damaskus hur skulle han våga göra något med de mer skräckinjagande fienderna i Moskva, Peking och Teheran?
På grund av detta är frågan om Assads kemiska vapen avgörande för den amerikanska utrikespolitiken. Som många andra observatörer räknar jag månaderna (fortfarande 20 kvar) tills denna president är borta och USA får en möjlighet till en nystart och till att stå vid sitt ord, att leva upp till sitt historiska rykte och att skydda sig själv.
