Nästan alla bedömningar av det nationella parlamentsvalet som skall äga rum i Turkiet den 7 juni anser att det är den viktigaste händelsen i republikens nästan hundraåriga historia. New York Times anser det vara "avgörande" och Londons Daily Telegraph "centralt". Huffington Post kallar det för "det största valet" i republikens historia. Financial Times deklarerar att "Turkiets framtid står på spel".
Men jag håller inte med. Jag anser det vara bland de minst viktiga valen i Turkiet. Här är anledningen:
Fokus ligger inte på det vanliga "Vem kommer att bilda nästa regering?" Analytiker är eniga om att Rättvise- och utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi eller AKP) som har suttit vid makten sedan 2002 kommer att vinna igen. Men kommer de att tvingas ta in en mindre partner? Kommer de att få tillräckligt många mandat för att kunna ändra konstitutionen och uppfylla president Recep Tayyip Erdoğans plan på att förändra hans position från att vara i stort sett symbolisk till att bli en fullt utövande myndighet?
 Recep Tayyip Erdoğan valtalar med en Koran i handen. |
Erdoğan vill ha makt som är så långtgående att han faktiskt jämför den med den absoluta makt som utövas av saudiska monarker. Ironiskt nog skulle denna makt tas från premiärministerposten, den position Erdoğan innehade under elva år fram tills augusti förra året då han frivilligt överlät ämbetet till en handplockad efterföljare, en blid akademiker, och flyttade över till den mer pampiga men betydligt mindre mäktiga presidentposten.
Uttryckt i siffror så är frågan som mest fascinerar turkarna huruvida AKP kommer att få en majoritet med ett mandat (276 platser av 550) och kunna regera ensamma, en majoritet på tre femtedelar (330 mandat) vilket skulle göra det möjligt för dem att ändra konstitutionen i avvaktan på en allmän folkomröstning eller den majoritet på två tredjedelar (367 mandat) som krävs för att de skall kunna ändra den ensidigt.
 Ser amerikanerna någon likhet mellan Erdoğans logotyp och logotypen för en viss framträdande amerikansk politiker? |
Huvuddramat handlar om ett nytt parti, det vänsterorienterade, kurdisktorienterade Folkets demokratiska parti (Halkların Demokratik Partisi eller HDP): Kommer de att lyckas komma över världens högsta tröskel på 10 procent av de sammanlagda rösterna och komma in i parlamentet i detta deras första nationella val? Om de lyckas så skulle det kunna beröva AKP dess majoritet på 276 mandat; om de inte lyckas så kommer AKP med stor sannolikhet att nå detta antal mandat och kanske även det magiska 330 mandat.
Men där andra ser ett stort drama utspela sig ser jag något som liknar tristess och detta av två anledningar. För det första har AKP tidigare använt sig av valfusk och andra fula tricks; det finns mycket som tyder på att man planerar att göra det igen, i synnerhet i områden med kurdisk majoritet.
För det andra har Erdoğan sedan hans presidentperiod började för nio månader sedan uppträtt som om hans önskade konstitutionella förändringar redan har genomförts; han har lett regeringssammanträden, valt AKP-kandidater, utövat påtryckningar på domstolarna och utstationerat en uppsjö "tsarer" för att konkurera med premiärministerns stab. Han är herre över allt han ser.
Han trotsar också helt öppet förbudet mot politiskt aktivitet av presidenten, han ägnar sig åt olovlig röstvärvning runt om i landet, har hängivna statliga medier till sitt förfogande, han har ofta Koranen i handen när han uppmanar medborgarna att rösta för AKP och därigenom öka hans makt som cumhurbaşkan.
Medan han förvandlar en bristfällig demokrati och NATO-allierad till skurkstat så sticker västerländska regeringar huvudet i sanden och låtsas sentimentalt som om det fortfarande är 1990-talet med Ankara som en pålitlig allierad och medverkar till hans växande despotism.
Jag drar därför slutsatsen att antalet mandat AKP får är oväsentligt. Erdoğan kommer att forcera, tvinga och köra över allt i hans väg och ignorera traditionella och juridiska detaljer med eller utan förändringar i konstitutionen. Naturligtvis skulle fullständig legitim makt pryda hans CV men han är redan tyrann och Turkiets kurs är lagd.
Att vara en lysande inhemsk aktör och också en synnerligen självupptagen person i en politiskt het region ger oss en antydan om var Erdoğans framtida problem ligger – utomlands. Under hans ledning lider Ankara av dåliga till förfärliga relationer med nästan hela grannskapet, inklusive Moskva, Teheran, Baghdad, Damaskus, Jerusalem, Kairo, Aten, Republiken Cypern och även med den nya ledaren för Turkiska Cypern.
 Bortsett från leendena har Mustafa Akıncı, den nyvalde ledaren för Turkiska Cypern, ansträngda relationer med Erdoğan. |
Några utrikespolitiska tabbar från Erdoğans sida, kanske mot Ryssland (i Ukraina) eller Israel (i Gaza), kanske på slagfälten i Syrien eller Cyperns gasfält, kommer sannolikt att leda till ett skälvande och vanhedrande slut för Erdoğan-eran.
Och när den stunden kommer så kommer knappast en själ att nämna resultatet av valet den 7 juni 2015; och ingen kommer att minnas det som en vändpunkt.
Men även ett oviktigt val är viktigt: jag inbjuder läsarna att tillsammans med mig uppleva det ovanliga och heja på ett vänsterorienterat parti, HDP, och hoppas på att de får 10 procent av rösterna, kommer in i parlamentet och sedan, förhoppningsvis, lyckas med konststycket att förhindra Erdoğans maktövertagande på alla sätt de kan.
