Republiken Turkiet genomgår vad som förmodligen är den största krisen sedan grundandet av staten för nästan ett sekel sedan. Nuvarande trender tyder på att det kommer att bli än värre när en långvarig västerländsk allierad utvecklas till en fientlig diktatur.
Krisen är i första hand ett resultat av en väldigt kapabel och lömsk individs ambitioner, Turkiets 61-årige president Recep Tayyip Erdoğan. En karriärpolitiker som först tjänstgjorde fyra år som borgmästare i Turkiets megastad Istanbul och därefter elva år som landets premiärminister, han strävar efter två saker, båda för republiken hittills okända: diktatur och full tillämpning av Sharia, Islams lagstiftning.
Under sina första åtta år vid makten, 2003-2011, styrde Erdoğan med sådan finess att man endast kunde misstänka dessa två ambitioner; bevisen var och förblev undanglidande. Denne författare till exempel skrev en artikel år 2005 som vägde de motsägelsefulla bevisen för och emot att Erdoğan var islamist. En kombination av att följa spelreglerna, försiktighet på det islamistiska området och ekonomisk framgång gjorde att Erdoğans Rättvise- och Utvecklingspartiet (Adalet ve Kalkınma Partisi eller AKP), vann och ökade sin andel i procent av rösterna i parlamentsvalet, man gick från 34 procent 2002 till 46 procent 2007 till 50 procent 2011.
Valsegern 2011, hans tredje i rad, gav Erdoğan självförtroende att äntligen få bort de beväpnade styrkorna från politiken där de länge hade tjänstgjort som Turkiets yttersta maktfaktor. Ironiskt nog så gjorde denna förändring slut på den ökade demokratiseringen från tidigare decennier eftersom hans fullständiga övertagande tillät Erdoğan att utveckla ett överdimensionerat ego, visa huggtänderna, spänna sina despotiska muskler och öppet sträva efter sina två mål tyranni och Sharia.
Erdoğan såg till att hans makt märktes på varje område efter 2011. Banker lånade ut pengar till affärsmän som skickade dem vidare till AKP. Fientlig media fann sig vara föremål för stora böter eller fysiska attacker. Vanliga medborgare som kritiserade ledaren blev stämda, bötfällda och fängslade. Politiker i rivaliserande partier ställdes inför fula tricks. Som en nutida sultan trotsade Erdoğan öppet lagen och ingrep efter eget behag när och var han ville, han lade sig i rättsliga förfaranden, blandade sig i lokala beslut och störde polisutredningar. Till exempel reagerade han på övertygande rå bevisföring om sin egen och sin familjs korruption genom att helt enkelt stänga ner utredningen.
 Doğangruppen som ger ut Hürriyet (avbildat här) åkte på böter på $2,5 miljarder år 2009. |
Den islamiska ordningen tog också form. Skolundervisningen blev mer islamisk samtidigt som islamiska skolor mångfaldigades, antalet studenter i de senare steg från 60 000 till 1 600 000, en 27-faldig ökning. Erdoğan befallde kvinnorna att stanna hemma och föda barn, han krävde tre barn vardera från dem. Antalet burkor mångfaldigades och hijaber blev lagliga huvudbonader i regeringsbyggnader. Alkohol blev svårare att komma över och dyrare. Mer allmänt gick Erdoğan tillbaka till fromheten från det Osmanska riket (1299-1922), undergrävde den sekulära republiken som grundades 1923 av Kemal Atatürk och positionerade sig som anti-Atatürk.
Erdoğan ställdes också inför några allvarliga problem efter 2011. Den Kinaliknande ekonomiska tillväxten saktade ner och skulderna steg kraftigt. En katastrofalt dålig Syrienpolitik bidrog till uppkomsten av den Islamiska Staten, framväxten av ett fientligt Kurdiskt autonomt område och miljoner ovälkomna flyktingar som strömmar in i Turkiet. Relationerna med nästan alla grannländer försämrades: Teheran, Baghdad, Damaskus, Jerusalem, Kairo, Aten, den (grekiska) Republiken Cypern och även (turkiska) norra Cypern. Banden till Washington, Moskva och Beijing har också försämrats. Bra relationer begränsades till Doha, Kuala Lumpur och – fram tills nyligen, som visas av de många indikationerna på turkiskt statsstöd till den Islamiska Staten – Raqqa.
Erdoğan har stridslystet svarat på denna belägenhet genom att hävda "Jag har inget emot isolering i världen" och till och med antyder att andra ledare är "avundsjuka" på honom. Men han lurar ingen. Den gamla AKP parollen "Noll problem med grannarna" har farligt förvandlats till "Endast problem med grannarna".
Erdoğans supportrar kanske älskar hans härskarkvaliteter och stödjer honom men hans aggressiva handlingar och politiska misslyckanden kostar honom stöd när stora väljarskaror förkastar honom, i synnerhet kurder (en etnisk minoritet), alevis (ett religiöst samfund avknoppat från Islam) och de sekulära. Antalet röster på AKP minskade följaktligen från 50 procent 2011 till 41 procent i valet i juni 2015, en minskning som innebar att man förlorade en långvarig majoritet i parlamentet och inte längre har tillräckligt många mandat för att regera ensamma.
Efter att ha gjort dåligt ifrån sig i juni 2015 var Erdoğan blockerad från att på laglig väg uppnå sina drömbefogenheter som verkställande president. Men som den politiker som för länge sedan, när han var borgmästare i Istanbul, fastslog att demokrati är som en spårvagn "Du åker med tills du kommer till din slutstation, då går du av", så lät han förutsägbart nog inte någonting så obetydligt som valresultat hindra honom. Istället började han omedelbart intrigera för att komma runt det.
Han valde ett par taktiker: För det första avvisade han maktdelning med andra partier och uppmanade till nyval den 1 november; han gav därmed turkarna ytterligare en chans att rösta som han ville att de skulle rösta. För det andra, efter åratal av förhandlingar med det Kurdiska arbetarpartiet (Partiya Karkerên Kurdistanê eller PKK), Turkiets ledande kurdiska våldsamma rebellgrupp, så återupptog han kriget mot dem. Han hoppades på detta sätt vinna stöd från anhängare till det anti-kurdiska turkiska nationalistpartiet, Nationalist Action (Milliyetçi Hareket Partisi eller MHP).
Dessa taktiker verkar vara meningslösa; opinionsmätningar visar att AKP förlorar lika många kurdiska röster som man vinner turkiska nationalisters och det är därför sannolikt att man kommer att få lika många röster som man fick i juni. Men taktikerna får stora konsekvenser, det splittrar sönder politikergruppen, skapar spänningar och främjar våld. Den nuvarande rundan började i juli med bombningen av fredsdemonstranter som dödade 33. Detta följdes av vedergällning från PKK mot representanter för staten, en kurdisk stad belägrades och tvillingbombningar i huvudstaden Ankara (allmänt ansett som Erdoğans verk) som dödade 105 fredliga demonstranter. Och ändå återstår två veckor till valdagen ...
 Opinionsundersökningar av turkiska väljare sedan valet 7 juni 2015, |
Med andra ord gör Erdoğans besatthet med att vinna en parlamentarisk majoritet stor skada för landet, skada som tar landet till branten av ett inbördeskrig.
Det som gör situationen något absurd är att, oavsett resultatet i valet den 1 november så kommer Erdoğan envist att fortsätta sin kampanj för att bli diktator. Om han inte kan bli det på lagligt sätt så kommer han att bli det på ett olagligt sätt. Jag upprepar vad jag skrev strax före valet i juni, "hur många platser AKP vinner spelar knappast någon roll, Erdoğan kommer att gå fram som en ångvält och köra över allt och alla som står i hans väg, han struntar i traditionella och juridiska spetsfundigheter med eller utan förändringar i konstitutionen. Visst skulle lagliga befogenheter pryda hans CV men han är redan tyrannen och Turkiets väg är utstakad".
Om nu AKP inte får det erforderliga antalet röster för att göra Erdoğan till den starke mannen på lagligt sätt, hur kan han tänkas hantera detta på ett olagligt sätt? Det gångna året, sedan han blev president, ger oss en antydan: Erdoğan har vattnat ur makten från det en gång så mäktiga premiärministerämbetet. Med stor sannolikhet kommer han att utöka denna process till resten av den turkiska regeringen genom att inrätta en alternativ byråkrati i sitt enorma, nya presidentpalats, med agenter där som styr ministrarna i landet. En till synes oförändrad formell struktur kommer att ta order från envåldshärskaren i palatset.
På samma sätt kommer parlamentet att utseendemässigt förbli orört men tom på verkligt beslutsfattande. Civilsamhället kommer också att finna sig under palatsets kontroll när han utnyttjar sina finansiella och juridiska påtryckningsmedel, Erdoğan lägger munkavel på offentligt avvikande röster inom rättsväsendet, media, universitetsvärlden och konstvärlden. Med all sannolikhet kommer privat missnöje att bli det nästa som förbjuds, vilket gör Padishah Recep I herre över allt han överblickar.
Vad kommer han att göra med denna auktoritet? Delvis kommer han att jubla över den ohämmade räckvidden av hans ego och hans bestämmelser. Utöver detta kommer han att använda denna makt till att främja sin islamistiska dagordning att gå tillbaka till det Osmanska rikets kejserliga arv, gå vidare med att upphäva Atatürks revolution och införa Sunni-islamiska lagar och seder. Precis som envälde infördes i Turkiet bit för bit så kommer Sharia att gradvis implementeras. Processerna pågår redan – islamiskt innehåll i skolorna, kvinnor uppmanade att stanna hemma, alkohol försvinner. Detta kommer att fortsätta och snabbas upp.
Om vi antar att Erdoğans mystiska sjukdomar hålls under kontroll har denna islamistiska idyll endast en brist: utländska relationer, den mest troliga orsaken till dess undergång. Till skillnad från en diktatorkollega som Hugo Chávez från Venezuela, som hade turen att härska i det lugna begränsade Sydamerika, är Erdoğan omgiven av världens mest krisdrabbade region. Hans framgång på hemmaplan ökar chanserna för en ego-driven tabbe som förminskar eller gör slut på hans styre. Spända relationer med Iran och Ryssland över striderna i Syrien är en lockelse som det till synes målmedvetna ryska intrånget i turkiskt luftområde visar; eller med Israel över Jerusalem eller Gaza; eller med Cypern över de nyligen upptäckta gasfälten.)
(Det är förmodligen med detta framtidsperspektiv i åtanke som Erdoğans son Bilal nyligen flyttade till Bologna, Italien, officiellt för att arbeta på sin doktorsavhandling; en whistleblower hävdar trovärdigt att Bilal därifrån kommer att sköta familjens stora förmögenhet).
 Pappa Recep och son Bilal Erdoğan. |
När Erdoğan-eran tar slut kommer landet att vara mycket mer splittrat mellan turkar och kurder, sunni och alevi, fromma och sekulära och rika och fattiga, än det var när det hela började i mars 2003. Man kommer att ha miljoner syriska flyktingar som har svårt att assimileras och kurdiska områden som utropat sig som självständiga. Man kommer att vara isolerade internationellt. Man kommer att ha en urholkad regeringsstruktur. Man kommer att ha förlorat traditionen med ett opartiskt rättsystem.
Erdoğans största bedrift kommer att vara att han vänt Atatürks Västerniseringspolitik. Medan Atatürk och andra ledare under flera generationer ville att Turkiet skulle vara del av Europa så förde Erdoğan det med dunder och brak tillbaka till Mellanöstern och till tyranniet, korruptionen, kvinnlig underkastelse och andra kännetecken för en region i kris. Medan turkarna under de kommande åren kämpar för att omintetgöra denna skada så kommer de att ha stora möjligheter att begrunda allt det onda Erdoğan efterlämnat till dem.
