Republiken Turkiet, länge ett demokratiskt muslimskt land fast förankrat i det västerländska lägret, finner sig nu internt plågat och mitt uppe i två externa kriser, inbördeskriget i grannlandet Syrien och den illegala invandringen som förändrar den europeiska politiken. Utsikterna för Turkiet och dess grannar är oroande om än inte olycksbådande.
Denna utveckling började när Recep Tayyip Erdoğan kom till makten 2002 då ett oväntat lyckat valresultat gav honom totalkontroll över regeringen, något han skickligt utnyttjade till att ombilda den till sitt personliga herravälde. Efter år av återhållsamhet och anspråkslöshet framträdde hans verkliga personlighet – högtravande, islamist och aggressiv. Nu försöker han att regera som en despot, en ambition som gett hans land oupphörliga problem vilka kunde ha undvikits.
I början var det Erdoğans disciplinerade inställning till finansiering som gjorde att den turkiska ekonomin uppnådde en Kina-liknande ekonomisk tillväxt. Detta gav honom ökat stöd i valet samtidigt som det gjorde Ankara till en ny spelare i regionala frågor. Men sedan bröt konspirationsteorier, korruption, kortsynthet och inkompetens in i tillväxten och gjorde den turkiska ekonomin sårbar.
I början vidtog Erdoğan aldrig tidigare vidtagna åtgärder för att lösa sitt lands kurdiska problem, han erkände att denna etniska minoritet som utgör omkring 20 procent av landets befolkning, har sin egen kultur och han tillät dem att uttrycka sig på sitt eget språk. Men sedan vände han av valtaktiska skäl plötsligt förra året vilket resulterade i ett mer än någonsin beslutsamt och våldsamt kurdiskt uppror, till den grad att inbördeskrig har blivit ett verkligt framtidsperspektiv.
I början accepterade Erdoğan de större institutionernas traditionella självständighet i turkiskt liv – domstolar, militären, pressen, banker, skolor. Inte längre; nu försöker han kontrollera allting. Ta fallet med de två framstående journalisterna Can Dündar och Erdem Gül: eftersom deras tidning Cumhuriyet avslöjade den turkiska regeringens hemliga stöd för den Islamiska Staten (ISIS) fängslade Erdoğan dem med surrealistiska anklagelser om spioneri och terrorism. Ännu värre är att när Författningsdomstolen (Turkiets högsta domstol) upphävde denna dom så anklagade Erdoğan domstolen för att döma "mot landet och dess folk" och antydde att han skulle ignorera deras beslut.
 Erdem Gül (vänster) och Can Dündar när de släpptes från fängelset. |
I början upprätthöll Erdoğan försiktiga och korrekta relationer med Moskva och gynnades ekonomiskt av detta, han använde sid av Ryssland som en balans mot USA. Men efter den vårdslösa turkiska nedskjutningen av ett ryskt krigsflygplan förra november, följt av en trotsig brist på ursäkt, har den lille mobbaren (Erdoğan) mer än mött sin överman i den store mobbaren (Rysslands Vladimir Putin) och Turkiet betalar priset. Den Franska presidenten François Hollande har offentligt varnat för "en risk för krig" mellan Turkiet och Ryssland.
I början ledde Erdoğans tillmötesgående politik till att inrikespolitiken lugnades ner; nu har hans krigslystnad lett till en rad mindre och större våldshandlingar. För att göra saken värre är upprinnelsen och syftet för många av dem grumliga, vilket leder till paranoia. Till exempel innan den kurdiska gruppen TAK tog på sig ansvaret för bombningen den 13 mars där 137 personer dödades nära premiärministerns kontor i Ankara, så skylldes attacken omväxlande på kurder, ISIS, och den turkiska regeringen; det tolkades som att det var avsett att rättfärdiga en mer kraftfull kampanj mot inhemska kurder eller straffa regeringen för attackerna mot kurderna; för att uppmuntra till en turkisk militär invasion av Syrien eller till att snärja Erdoğans politiska ärkefiende Gülen-rörelsen.
 Synen i Ankara den 13 mars. |
I början var Turkiet en trolig kandidat för medlemskap i Europeiska Unionen tack vare Erdoğans dämpade beteende. Nu innebär hans glidande till despotism och islamism att Europeiska Unionen endast mekaniskt går igenom processen med att låtsas förhandla med Ankara samtidigt som man räknar med att Republiken Cypern kommer att lägga in sitt veto; som den turkiske journalisten Burak Bekdil konstaterar "moderna Turkiet har aldrig varit så långt från de kärnvärden som den europeiska civilisationen och dess institutioner värnar om".
Under de första månaderna av det syriska upproret gav Erdoğan förnuftiga råd till diktatorn i Damaskus, Bashar al-Assad, om att han borde lossa sitt grepp och tillåta politiskt deltagande. Sakernas tillstånd är nu så långt borta från detta att – som Dündar och Gül rapporterade – Erdoğan nu stöder ISIS, den mest fanatiska och islamistiska organisationen idag och kanske någonsin. Detta stöd sker på många sätt: man tillåter utlänningar att korsa Turkiet för att nå Syrien, man tillåter rekrytering i Turkiet, ger medicinsk vård och förser dem med pengar och vapen. ISIS är trots detta så rädda för att Ankara skall svika dem att man hotar och attackerar turkar.
Erdoğans misstag att backa upp ISIS och andra Sunni-islamistiska organisationer i Syrien har skadat honom på ett annat sätt, vilket lett till ett massivt inflöde av syriska flyktingar till Turkiet där de blir allt mer ovälkomna av den inhemska befolkningen, de skapar nya sociala och ekonomiska påfrestningar.
Vilket leder oss till Erdoğans senaste utspel. Att så många syriska flyktingar vill fortsätta till nordvästra Europa ger honom en praktisk mekanism för att utöva utpressning mot Europeiska Unionen: betala mig stora summor pengar (€6 miljarder vid senaste räkningen) och tillåt 80 miljoner turkar att resa utan visum till era länder annars kommer jag att lämpa av fler ovälkomna syrier, irakier, afghaner etc. på er.
Hittills har detta knep fungerat. Ledda av Tysklands kansler Angela Merkel ger européerna efter för Erdoğans krav. Men detta kan mycket väl vara en pyrrhusseger som skadar Erdoğans långsiktiga intressen. För det första, att tvinga européerna att låtsas att de inte är utsatta för utpressning och välkomna Turkiet med sammanbitna tänder skapar dålig stämning vilket ytterligare minskar, om inte tar död på, de turkiska chanserna till medlemskap.
 Turkiets premiärminiser Ahmet Davutoğlu talar vid en konferens om invandring. |
För det andra har Erdoğans spel drivit fram en djupgående och förmodligen varaktig förändring i stämningen i Europa mot att acceptera fler invandrare från Mellanöstern – inklusive turkar – vilket framgår av hur dåligt det gick för Merkels parti i valet tidigare den här månaden.
Detta är bara början. Tillsammans pekar dessa misstag av Erdoğan på fler kriser framöver. Gökhan Bacik som är professor vid Ipek University i Ankara konstaterar att "Turkiet står inför en mångfacetterad katastrof", vars omfattning "är långt bortom Turkiets förmåga att hantera". Om Iran idag är Mellanösterns största fara så är Turkiet morgondagens.
